Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 22 okt 2017 06:00

”Jag har varit en mycket bättre morfar än pappa”

Slå av på takten? Inte Lasse Berghagen. Med en pappa som var arbetsnarkoman sitter det i blodet. Men han prioriterar barnbarnen. Han har skrivit två barnböcker där han och yngsta barnbarnet Filippa har huvudrollerna.

– Det är lite påhitt och lite sådant som Filippa och jag varit med om…

 

Lasse har hunnit bli 72 år, men knappast slagit av på takten.  Själv tycker han att han jobbar lagom mycket, numera.    

– Jag mår bra av att jobba och trivs med att ha flera bollar i luften, att gå upp på morgnarna och se vad jag skrivit kvällen innan… det är kul att träffa mina musiker. Det märkliga med att vara artist är att jag kan vara jätterisig, men när ouvertyren spelas upp då… finns allt där. Jag har varit sjukskriven fem gånger på 52 år – och då har jag inte haft någon röst överhuvudtaget.

Senaste gången var det hjärtat som krånglade. Han klagade över att han hade dåligt flås, och det blev inte bättre. Nu har han bytt ut en hjärtklaff och mår prima, säger han.

– Jag var aldrig rädd. Jag var lite orolig över att de skulle sprätta upp mig, men de kunde gå in nere vid ljumsken så jag blev bara lokalbedövad. Det gick väldigt smärtfritt, och jag är oerhört glad över att det blev gjort – hjärtat är ju en ganska viktig del av kroppen…

Lasse Berghagen och hustrun Eva firar 41 år

Han ler.

– Jag börjar inse att åren går, men jag försöker promenera 1,5 timmar varje dag på Djurgården. Jag har lite ont i knäna efter alla år på scenen, men det är ingenting som gör mig handikappad och ryggen känner jag väl av så där lagom… men det är som någon sade – känner du inte av någonting när du vaknar är du förmodligen död (skratt)…

Söndagen innan intervjun kunde Lasse och hustrun Eva fira 41 år tillsammans.

– Wow, eller hur? Vi har haft tur! Kärleken har bevarats och vi trivs väldigt bra ihop – trots att hon har ett hetare temperament än jag. Hon har varit ett fantastiskt bollplank – och ända sedan vi träffades har hon hållit i alla bokningar, resor, musiker och räkningar – trots att hon inte har några formella kunskaper. Jag har inget recept för hur man får ett långt äktenskap – mer än att man måste låta varandra växa. Jag har varit förskonad från den oro och svartsjuka som ofta plågar musikerfruar och själv är jag inte heller svartsjuk – hon är så ärlig, och kanske känner jag någonstans också att hon uppskattar vårt äktenskap och att hon får göra det hon tycker är roligt.

Lasse tillsammans med hustrun Eva.

Foto: THOMAS ENGSTRÖM / THOMAS ENGSTRÖM EXPRESSEN

Skriver barnböcker om barnbarnet Filippa

För ett par år sedan debuterade Lasse som författare med den originella boken ”Flakmopedisten”, en sällsam blandning av roman och barndomsminnen, och nu har han fått blodad tand.

– Det har varit tal om att göra film av ”Flakmopedisten”, men jag vet inte riktigt vad som hänt…

I stället har han tagit en paus och skrivit två barnböcker där han själv och yngsta barnbarnet Filippa har huvudrollerna, ”Filippa & morfar går på tivoli” och ”Filippa & morfar hoppar studsmatta”. De kongeniala teckningarna står Kristina Grundström för.

– I höst kommer nästa. Det ska bli sex sammanlagt. Det är lite påhitt och lite sådant som Filippa och jag varit med om… men jag ljuger väl ihop det mesta. Filippa brukar säga, men morfar – det där har vi aldrig gjort (skratt)!

Han sitter och skriver ett par timmar varje dag.

– Jag har en väldig skrivklåda. Jag håller på med en annan bok också, som tar lite längre tid. Jag kan inte säga så mycket om den, men den handlar om min gamla A-Ford från 1930 – så mycket kan jag säga… 

Han var borta nästan jämt

Om Lasses pappa fått bestämma hade grabben från Enskede gård blivit akademiker.

– Helst tandläkare som han. Som tur är fick jag en svåger som blev tandläkare som han kunde sitta och prata med.

Lasses pappa var definitionen av arbetsnarkoman.

– Han var borta nästan jämt. Han hade tre tjänster – han var lärare på Käftis (tandläkarhögskolan), chef för tandkliniken på Södersjukhuset och så hade han sin egen praktik. När han var ”ledig” forskade han – han var intresserad av röntgen hela sitt liv.

Under de långa somrarna på släktgården i Svärdsjö kom han upp på lördagen och åkte hem igen tidigt på måndagsmorgonen. 

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

– Om jag inte fått uppleva hans pension hade jag inte sett mycket av honom. När han blev pensionär tog han sig tid och vi fiskade mycket tillsammans uppe i fjällen. Det var en stuga som nordanvinden ven rakt igenom, men vi älskade att vara där och fiska och plocka hjortron. Där satt vi och samtalade i skymningen – det fanns ingen el utan bara en fotoskenlampa – om livet och om våra olika värderingar. Men då var han en gammal, nedbruten man, över 80 år. En gång när vi var ute på kalfjället frös han. Jag stoppade om honom med alla kläder han hade. Då sade han, kan du hämta glasögonen – kanske skalmarna värmer lite (skratt)

Började skriva dikter som 16-åring

Att få folk att gapa stort lockade inte Lasse.

– När jag var 16 började jag skriva dikter – jag var väldigt förtjust i Nils Ferlin, Dan Andersson och Erik Axel Karlfeldt, och jag hade två kusiner som hade en gitarr som jag lärt mig spela ”hang down your head Tom Dooley” på. Så fort jag kom hem till dem satt jag och spelade och till julen fick jag en gitarr. Sedan var det kört – det var bara den som gällde.

Han gjorde sin debut på en NTO-fest där en av gästerna var Kurt Petersson, Lill-Babs och Östen Warnerbrings legendariske producent.

– Jag sjöng de få visor jag hade gjort då, bland annat ”Ragatan från Baggensgatan”, och nästa dag ringde Pettersson och frågade om jag kunde komma upp på skivbolaget Karusell. Där träffade jag Barbro, började skriva texter till både henne och andra, översatte låtar och så småningom kom mina egna visor. Jag kom in ordentligt i branschen via Barbro – lärde känna Hep Stars och Benny Andersson och skrev ett par låtar ihop med honom. Jag hade kommit rätt direkt, faktiskt, och Simon Brehm sade direkt – ”vi gör en skiva med dig!” Jag fattade ingenting – jag var bara 19 år.

Jag har varit en mycket bättre morfar än pappa

När han precis fyllt 20 blev han pappa.

– Jag hann aldrig tveka (skratt). När jag pratat med Barbro om varför vi gifte oss har hon alltid sagt att när man fick barn på den tiden – då gifte man sig. Vi hade våra ups and downs, som alla har. Du kämpar och sliter och en del blir bra och annat mindre bra – men det var roliga år. Fast – och det har jag sagt till mina barn – jag har varit en mycket bättre morfar än pappa. Men de klagar inte – de visste ju inget annat.

Under fem år jobbade han i Tyskland och såg knappt sina döttrar. När han var hemma jobbade han alla helger.

– Om jag ser tillbaka på min karriär så kan jag sjunga ”Teddybjörnen Fredriksson” på dagis, psalmen ”Då knäpper jag mina händer” i kyrkan, ”Stockholm i mitt hjärta” på Skansen och ”En kväll i juni” är den mest spelade after ski- och after beach-låten eftersom den är så lätt att spela på gitarr – så jag tycker nog att jag lyckats pricka in det mesta!

Saknar vännerna som gått bort

Han låter som en man som är nöjd med sitt liv.

– Jo, det är jag. Men jag bär fortfarande på en sorg efter människor som gått bort. Magnus Härenstam och jag var väldigt goda vänner, och bara på de sista två åren har det varit ett väldigt manfall bland mina vänner. Min äldsta syster, som var suverän att bolla texter med, har gått bort. Jag går inte och deppar hela tiden, men det kommer då och då. Sorgen efter dem finns där – och det har fått mig att stanna upp lite grann när det gått för fort.

På sistone har det inte blivit så många nya låtar.

– Men, som Eva säger, du har ju STIM-anmält 450 låtar, så det kanske tar slut någon gång… men jag har skrivit signaturen till ”Lotta på Liseberg”! Jag stod och högg ved i Dalarna när Lotta ringde och frågade om jag kunde skriva en signatur. Nej, sade jag. Det kan jag inte. Men sedan när jag började hugga ved igen tänkte jag – det var väl själve fan om jag inte skulle klara det! Så nu har jag signaturmelodierna till både ”Allsång på Skansen” och ”Lotta på Liseberg” – behöver världen fler allsånger?

Han skrattar gott.