Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 18 jun 2017 19:00

"Jag blev fri när jag inte var min ångest"

Efter en nackskada drabbades Patricia av svår värk och ångest.

Efter en nackskada drabbades Patricia av svår värk och ångest.

1/2

Foto: Shutterstock

"Jag hade konstanta nervsmärtor från nacken och ner i armarna. Jag hade svårt att klä på min dotter och tvätta mitt hår. Jag kände mig som 90 år i kroppen."

"Jag hade konstanta nervsmärtor från nacken och ner i armarna. Jag hade svårt att klä på min dotter och tvätta mitt hår. Jag kände mig som 90 år i kroppen."

2/2

Foto: Shutterstock

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" berättar Patricia om sin svåra värk och ångesten som tog över hela hennes liv.

Här är hennes berättelse om resan tillbaka.

Jag arbetade som hudterapeut och hade nyligen öppnat en egen salong. Jag var i ett skede i livet med bra flow med ett jobb jag älskade och en dotter på tre år, alla pusselbitar var på plats. Men jag var väldigt stel i nacken. Jag tänkte att det var normalt med tanke på mitt jobb. Någon rekommenderade mig en naprapat som jag började gå till regelbundet. Men vid ett tillfälle hände någonting hos naprapaten. Jag kände direkt efteråt att något var väldigt fel. När jag reste mig upp var jag ostabil och det var som om den ena sidan av kroppen inte hängde med. Sedan blev jag yr och fick svårt med balansen. Jag kände mig väldigt konstig men tänkte att det säkert skulle gå över om jag bara fick vila. 

"Jag kände mig som 90 år i kroppen"

Men det blev inte bättre, och efter många undersökningar fick jag några månader senare konstaterat att jag hade ett diskbråck i nacken. Det är svårt att veta om jag hade något på gång innan jag träffade naprapaten eller om det var han som hade orsakat det. De är ju väldigt duktiga på att behandla men de kan ju inte se om man har ett begynnande diskbråck. 

Sjukskrivningen som följde blev förlängd många gånger och sammanlagt blev det tre år som jag var borta från jobbet. Jag hade konstanta nervsmärtor från nacken och ner i armarna. Jag hade svårt att klä på min dotter och tvätta mitt hår. Jag kände mig som 90 år i kroppen. 

Det här påverkade mig väldigt mycket. Jag fick panikångest som gjorde mig orolig att vara ute bland människor, så jag blev ganska isolerad. Jag gick igenom en stark identitetskris. Var det så här resten av mitt liv skulle vara? Från att ha kunnat göra precis vad som helst blev jag begränsad. Jag kände inte igen mig själv längre och jag kände mig oduglig, kunde ju inte ens vara en bra mamma till min dotter. Jag hade kronisk värk och väldigt låg energi. Jag brukar säga att jag gick in som en person till naprapaten och kom ut som en annan.

Nio månader senare rycktes mattan undan brutalt

Det enda som hjälpte var smärtstillande mediciner, sjukgymnastiken gav inget resultat, tvärtom fick jag bakslag hela tiden. När jag började gå till en psykolog kom vändningen. Jag fick jobba med acceptans genom KBT, kognitiv beteendeterapi. Hos psykologen skalade jag av mig alla lager av mig själv, för att försöka hitta en ny identitet med min nya kropp. Vem var jag nu när jag inte kunde utöva mitt yrke, träna eller följa med på aktiviteter med min familj?

När jag vågade ta itu med smärtan, som även innehåll gamla oläkta sår, insåg jag till exempel att min träning hade handlat om distraktioner, om att slippa möta jobbiga saker från mitt förflutna. Jag har alltid varit intresserad av personlig utveckling. Många av de självhjälpsböcker jag läste handlade om att tänka positiva tankar men det fungerade inte alls för mig. Jag behövde först komma till acceptans, vilket för mig var lika med att ge upp, och inse att så här kommer mitt liv att se ut. Det var jättesvårt att ens närma mig tanken, att det skulle vara så här hela livet. Böckerna, som också var ett slags snuttefilt, skulle jag lägga åt sidan tyckte min psykolog. Det var jättesvårt men jag gjorde som han sa.  

Nio månader senare rycktes mattan bort brutalt då min mamma hastigt gick bort. Min mamma och jag stod varandra enormt nära och hon var alltid mitt stora stöd och hjälpte mig hemma med barn och annat. 

"Jag började försonas"

Sorgen var total, den visste inga gränser och jag kände mig stympad, som att en del av mig var borta för alltid. Vissa dagar ville jag bara ge upp för att komma till henne, men mina barn och min man blev räddningen, jag ville leva för dem. 

Efter en tid började jag bygga upp mig själv, som ett stort pussel och det var då jag började fördjupa mig i acceptans ordentligt. Jag började leta efter mitt sanna jag och hade en stark längtan efter att ”hitta hem till mig själv”. Det som skrämde mig blev också min räddning; att ge upp. Jag förstod att acceptans är allt annat än att ge upp. Det är att vara djupt närvarande i nuet och att agera. 

Jag började försonas med min barndom, min skada och min sorg. Jag blev fri när jag inte var min värk och ångest.  Jag började med mindfulness och omskolade mig till coach med inriktning på KBT. I dag väljer jag att ha kontrollen på hur jag agerar och reagerar.

Friden ligger i förlåtelsen och acceptans, jag hade äntligen funnit pusselbiten, men det betyder inte att jag inte längre drabbas av saker. Jag gör fortfarande misstag och har ibland långa perioder med värk, men jag väljer att inte bli offer för mina omständigheter. Plötsligt möttes jag av en omgivning som var full av färg, omväxling och stöttande människor. Idag arbetar jag med KBT/ACT och att hjälpa människor som genomgår kriser och som kanske fastnat i oro och ältande. Jag håller också kurser i personlig utveckling och föreläser. 

Patricia, 52