"Inte så lätt att ha en pappa som är psykopat"

I tre år har dokumentärfilmaren Daniel Frisell följt Jackie Ferm. Resultatet, filmen "Pappas flicka" visas i oktober på SVT. Den skulle skildra relationen mellan Jackie Ferm och hennes pappa Lars-Inge Svartenbrandt.

Berättelsen blev mer dramatisk än det var tänkt. Under arbetet fick teamet först dokumentera en rättegång där Svartenbrandt, direkt efter muck från fängelset, hotar sin dotter till livet och döms till fängelse för hoten. Och den 15 april i år dör Lars-Inge Svartenbrandt i samband med en lägenhetsbrand.

Jackie Ferm har med sig en kopia av obduktionsprotokollet från Rättsmedicinalverket i Linköping. I utlåtandet står det om dödliga kolmonoxidhalter och brännskador, en viss alkoholpåverkan, men inte så mycket som brukade krävas för att ögonen skulle mörkna på Lars-Inge Svartenbrandt.

Jackie Ferm: Pappas död kom som en chock

Polisens utredning visade att han tänt på sin lägenhet. Det dröjde två veckor innan Jackie fick se hans brännskadade kropp. Personalen på bårhuset hade försökt vädra utan att lyckas rå på lukten.

- Det är det värsta jag har sett i hela mitt liv. Jag pussade honom på pannan ändå, säger Jackie.

- Och att det var självmord också, att han tänt eld på lägenheten - och brunnit - det var så fruktansvärt.

Hon beskriver pappans död som en chock. Även om han hade hunnit fylla 70 år kunde han fortfarande gå ner i spagat:

- Han var i god fysisk form. Han hade varit sjuk i cancer förut, men han blev frisk sen. Faktiskt var han friskare i huvudet också på slutet, det mest lugna någonsin, han var så normal jämfört med tidigare.

Jackie Ferms liv är välskildrat, i både socialtjänstutredningar och i medierna.

- Jag föddes ju i en dokumentärfilm, "En ond mans jättedrömmar", där min mamma ligger och ska föda ut mig.

De första åren levde mamman och syskonen samlade i närheten av pappans anstalt.

- Pappa var jag ju van vid att han var borta under hela min uppväxt.

Jackie Ferm dotter till Lars-Inge Svartenbrandt

Mamman höll till en början ihop livet, men när Jackie var sju, åtta år drabbades hon av en hjärnblödning. I efterskalvet följde psykiska besvär och svårigheter att utöva ett fullgott föräldraskap. De tre barnen omhändertogs och splittrades upp i olika familjehem. Jackie har varit arg och besviken på sin mamma.

Hade du högre förväntningar på mamma än på din pappa?

- Ja, det har ju varit så, hon har ju ingen diagnos även om hon har haft det jättesvårt.

I stället var det hos sin pappa som Jackie Ferm hämtade kärlek, trots att det var en kärlek som var blandad med våldsamheter och galenskap.

- Det är inte så lätt att ha en pappa som är psykopat och som man älskar. Det är inte så kul att höra det hela livet, från socialtjänsten, från fosterhemmet.

- Han har sagt "du är stark, du klarar det här". Det känner jag inte att jag har fått av mamma. Sen har min mamma sagt det några gånger, "du är modig och stark", men hon klarar inte av att prata om skiten på samma sätt. Hon har säkert jättedåligt samvete.

Inför 2016 hade Jackie Ferm förhoppningar om en mer normal relation till sin pappa, att få läka såret.

Hon läser upp några brev hon sparat, som han skickat över Facebook. Först en nyårshälsning om att 2016 ska bli ett bra år.

Den 18 februari, när han passade hennes och fästmannens hundar, Nala och Simba, skriver han:

"Vi, Lena, Nala, Simba och jag har det ljuvligt fint tillsammans. Bara så ni vet! Kramisar pappa och mamma Lena".

"Ibland är jag jättelättad över att han är borta"

Och den femte mars skrev han: "Detta är sanningen, älskade dotter, nu ska vi påbörja resan mot hängivenhet."

- Jag är så störd, jag har försökt ringa honom på Facebook för att se om han svarar.

- Ibland är jag jättelättad över att han är borta också. Han led så mycket i själen så det är bra att han fick frid.

Ola Brising, hennes fästman, sambo och medförfattare till självbiografin "Rövardotter", sitter bredvid under intervjun. De är mycket trygga ihop, han är också en samtalspartner.

Han säger:

- Det är klart att du saknar honom jättemycket och sörjer jätte­mycket, men på sätt och vis känner du i vissa stunder också en lättnad, att du slipper vara orolig för att han ska råna någon bank, något skit ska hända eller att han ska slå ihjäl någon, säger Ola.

Efter faderns död har Jackie försökt sätta livet på paus, men inser att det inte är en hållbar väg.

- Jag har varit lite hemmafru, jag har haft social fobi, inte velat gå ut, haft ångest.

De pratar om att hon lider av ett posttraumatiskt stressyndrom, om att hon ska utredas vidare inom psykiatrin.

- Vi brukade skämta om det, att vi har levt med Stockholmssyndromet. Jag har varit gisslan, och gisslan har fått macka och kärlek. Pappa brukade skoja om det, säger Jackie.

LÄS MER: Anne, 44: "Panikångesten kom och rummet vände sig"

Jackie Ferm om Paradise hoel-tiden: "Ville bli sedd"

Ibland faller Jackie Ferm in i en nordostskånsk dialekt som påminner om åren i Kristianstad där hon tillbringade delar av sin tonårstid. Det var där hon i sena tonåren fattade det inte helt genomtänkta beslutet att bli Slitz-modell, "Paradise hotel"-deltagare och säga upp sin lägenhet.

- Jag skyller lite på att från början valde jag inte den här mediala vägen själv, jag blev lite indragen som 18-19-åring, jag visste inte vad det innebar att vara med i den där jäkla såpan som jag har pratat om så många gånger. Men samtidigt var det ju bra, för jag fick skriva boken, säger hon.

- Jag ville ju också ha uppmärksamhet och bekräftelse, jag var så arg över att jag suttit i hem och blivit så dåligt behandlad av socialtjänsten. Jag ville bli sedd!

Släppte ilskan?

- Den släppte väl lite, men jag var helt slut i flera år.

Efter programmet fann hon en fristad hos nyfunna väninnan Rosanna. Som tack är hennes namn intatuerat på Jackies underarm.

- Jag ser henne lite som min räddning, jag hade ingenstans att ta vägen efter "Paradise hotel" och ingen att vända mig till. Jag fick flytta in hos henne, jag var inneboende i två år.

- Jag kom jättenära hennes mamma, hon blev mer som min mamma än min egen mamma.

Jackie Ferm och Ola Brising gifte sig i Bangladesh

I februari genomförde Ola och Jackie en vigselceremoni i Bangladesh - av alla platser på jorden. Ceremonin skildras i filmen.

Jackie skrattar stort när hon ser klippet på hur Ola övar på dansen inför ceremonin.

Paret betraktar sig som gifta, även om de inte är det rent juridiskt. Det får komma i framtiden.

- Jag trivs jättebra med Ola. Han är 42, han måste stadga sig på nåt sätt. Han är mer på min mentala nivå än killar i min ålder.

- Vi har två hundar, vi bor jättefint och mysigt. Jag har renoverat och målat lägenheten och såg till att vi skaffade nya möbler, så nu ser det lite bättre ut än när jag flyttade in i ungkarlslyan.

Hon säger att de kompletterar varandra.

- Jag är barnslig på vissa sätt, jag är väldigt dålig på att hålla i pengar och där har Ola hjälpt mig. Man tar våra svagheter och våra styrkor, det är plus och det är minus. Tillsammans är vi välfungerande.

Nu vill Jackie föreläsa om sina erfarenheter

Nu väntar resten av livet. Det finns många vägar framåt.

En är att ägna hösten åt att gå klart gymnasiet, läsa in Svenska C, matematik och sociologi. "I dagens läge måste man ha gymnasieexamen", som hon säger. Helst vill hon varva det med ett extrajobb, för att hon mår bra av rutiner.

- Jag har skickat ut lite cv till olika företag, receptioner, butiker och så. Jag blev jätte­jätteledsen dagen efter att jag hade skrivit mitt cv. Jag kände mig tvungen att lägga till en rad extra: "Jag festar inte så mycket längre" - och det kändes så kränkande.

En annan plan är att föreläsa om sina erfarenheter, som ett varnande exempel. Fast ibland funderar hon på att lägga bort sitt namn när hon gifter sig, för att slippa kopplas till sin historia vid varje nytt möte.

"Nu handlar det inte bara om pappa, nu är det fokus på mig"

Hon tycker att det har varit tufft att se filmen om sig och sin pappa. Efter hans död var hon på väg att hoppa av hela projektet. Hon känner sig mer skyddslös mot sina egna reaktioner på film än i ord, hon har svårare att värja sig.

- Jag har blivit filmad precis som jag reagerade i olika situationer.

Hon är orolig för att folk ska tänka "Jackie och hennes jävla farsa, nu får det vara nog", men hoppas att människor tar henne för det avskräckande exemplet, för hur barn inte ska hanteras.

- På något sätt är jag ett av flera tusentals barn som har blivit övergivna.

Framöver hoppas hon att hon ska bli bättre på att skydda sin integritet, på att inte ge mer av sig själv än hon mår bra av, och på att hitta en bra väg framåt.

- Nu handlar det inte bara om pappa, nu är det fokus på mig.