Hemma på landet. "Allt som sker här på landet är återhämtning för mig, även om det kallas jobb."
Förväntansfull. "Min förra platta var mer poppig och lättsmält, den här är mer lik 'Joplin på svenska', säger Caroline af Ugglas om nya skivan "Nåväl".
Clownnäsan. "När man har sina dåliga dagar är den bra att ha."
1 AV 4
Priset för tavlan är närmare 300.000 kronor
2 AV 4
Hemma på landet. "Allt som sker här på landet är återhämtning för mig, även om det kallas jobb."
Foto: Cornelia Nordström
3 AV 4
Förväntansfull. "Min förra platta var mer poppig och lättsmält, den här är mer lik 'Joplin på svenska', säger Caroline af Ugglas om nya skivan "Nåväl".
Foto: Cornelia Nordström
4 AV 4
Clownnäsan. "När man har sina dåliga dagar är den bra att ha."
Foto: Cornelia Nordström

"I dag har jag inget behov av en diagnos"

Hon pendlar ofta mellan känslornas ytterligheter, men i sitt hem på landet hittar hon lugn och harmoni. När Caroline af Ugglas, 44, nu släpper sitt åttonde album "Nåväl" ser hon fram emot att möta publiken - men har clownnäsan redo.

– Den kan behövas när man har sina dåliga dagar och ska prestera ändå, säger hon.

Frida Anter

Caroline af Ugglas

Ålder: 44.

Bor: Hus på landet utanför Kungsängen, nordväst om Stockholm.

Gör: Sångerska, konstnär och körledare.

Familj: Maken Heinz Liljedahl, 50, bonus­dottern Oliva, 20, dottern Eddie-Lee, 15, och sonen Otis, 8. Hästen Chess, svenskt halvblod, och hunden Niva, kallas "Kaninen", bostonterrier.

Aktuell: Med albumet "Nåväl" som släpps 22 april. Ställer ut tavlor på Galleri Couleur i Stockholm till hösten.

Caroline af ugglas om...

... plattans mottagande

"Det är inte så att jag går på nålar, man har mognat lite med åren. Men jag är väldigt nöjd själv och det skulle förstås vara kul om folk gillar den så att man kan fortsätta hålla på, eftersom det är så fruktansvärt kul. Sam­tidigt har jag många bollar i luften, och det här är en av dem."

... tro

"Jag tror på Gud, som godheten inom oss. Jag är inte religiös och går inte i kyrkan. Gud finns inte bara i kyrkan, utan överallt. Om du är snäll och gör folk glada har du Gud med dig. Religion är livsfarligt och skapar krig, men har ingenting med Gud att göra. Jag vill tro att det finns en god högre makt, och för mig handlar det om tron på karma och godhet."

... landet vs stan

"Jag måste bo på landet. Jag vill inte verka flummig, men jag får ett annat lugn när jag slipper separationen från jorden. Jag tycker det är perfekt att bo så här med djuren omkring mig, och samtidigt kunna titta över sjön och veta att där finns en massa härliga människor, asfalt och fest. Jag vill ha möjlighet att välja."

... alkohol

"Jag dricker ett och ett halvt glas om dagen, men blir aldrig full. Det går inte ihop med mitt psyke att bli det. Jag går omkring på ett party hela dagarna, och måste sova mycket eftersom energin är på topp hela tiden - utan alkohol."

... diagnoser

"Min dotter har fått diagnosen adhd och när jag har gjort hennes tester har jag mer adhd än vad hon har. Men jag har inte lämnat in några tester själv och fått den stämpeln. Jag var busig och hade svårt att koncentrera mig som barn, men man använde inte diagnoser på samma sätt då. I dag har jag inget behov av en diagnos, men skulle inte heller ha något problem med att få en. Jag kan gärna ta tre stämplar, men målar hellre en tavla."

På en gård en halvtimme från Stockholms storstadspuls huserar Caroline af Ugglas med maken Heinz Liljedahl, två barn och en liten bostonterrier. När vi har passerat hagen där Caroline har sin häst, ett svenskt halvblod vid namn Chess, tornar det vita huset med kvadratiska former upp sig. Huset är ritat av en vän till familjen med instruktion om att det skulle finnas många fönster och en takterrass. Så blev det. Det är inte svårt att förstå att Caroline trivs här, med utsikt över Mälaren på ena sidan och det lugnande åkerlandskapet på den andra.

– Allt som sker här på landet är återhämtning för mig, även om det kallas jobb. Perioderna när jag spelar in en platta och samtidigt hinner måla kan vara intensiva i antalet arbetstimmar, men det är inget som sliter, säger Caroline af Ugglas.

Caroline af Ugglas: "Det sliter också"

Här på gården har hon både sin ateljé, där hon just nu är i full gång med att måla tavlor till höstens utställning på Galleri Couleur i Stockholm, och studion i form av ett rött litet hus med vita knutar några meter från villan. Där har delar av Carolines åttonde album "Nåväl" spelats in. Efter skivsläppet i slutet av april väntar en mer krävande period.

– Att komma ut och spela och möta folk är jätteroligt. Men det sliter också, och man är tvungen att ha sin clownnäsa nära till hands, säger Caroline och stryker fingrarna över tatueringen på sin vänstra underarm, som föreställer just en röd clownnäsa.

– Jag har den förstås inte på mig hela tiden, och det är inte så att jag spelar någon annan. Men när man har sina dåliga dagar och känner att allt är jobbigt är den bra att ha.

När vi träffas var det två dagar sedan nästan tre och en halv miljon svenskar såg henne framföra sin hitlåt "Snälla, snälla" som en del av Melodifestivalens finalmedley på Friends arena i Stockholm. Samtliga låtar i numret var bidrag från tidigare år som fått stort genomslag. Något som stämmer in på "Snälla, snälla", låten Caroline tävlade med 2009 som slutade på en andraplats i finalen efter Malena Ernmans vinnarlåt "La Voix". Den låg på andra plats på svenska singellistan och tog sig både in på Trackslistan och Svensktoppen.

LÄS MER: Caroline af Ugglas: "Jag har blivit ifrågasatt i hela mitt liv"

"Jag klarar att bita ihop ett tag, bara jag vet att återhämtningen kommer"

Efter det stora, folkliga genomslaget följde några intensiva år, och Caroline behövde använda sin clownnäsa en hel del. På senaste albumet "Jag har katten" från 2013 finns Melodifestivalbidraget "Hon har inte" från samma år med, det var tredje gången hon var med och tävlade. Men när det hade rullat på i ett rasande tempo för länge sa kroppen ifrån. Caroline drabbades av en panikångest­attack och ställde in "Kör för alla"-turnén i samarbete med Riksteatern våren 2014. Hon insåg att hon behövde vila.

– Jag måste alltid kunna landa, och då hade jag helt enkelt bokat in för mycket. Nu när jag släpper plattan vet jag att det är några veckor med lite för mycket jobb inplanerat. Men jag klarar att bita ihop ett tag, bara jag vet att återhämtningen kommer sen.

För ett år sen var Caroline övertygad om att hon aldrig mer skulle göra musik. Det gick bra med målningen och hon kände att hon hade gått vidare.

– Heinz kom in till mig med en gitarr när jag målade, lika irriterande som den där Iprenmannen i reklamen. Melodierna var jättefina, men jag hade ingen lust att skriva några texter och tyckte att han kunde göra det själv. Då gjorde han det, och det blev skitbra.

Samspelta. "Jag och Heinz har aldrig någon jobbig tystnad då man börjar fundera på om man har växt ifrån varandra. Snarare kanske vi ibland tänker att vi ska sluta prata om konst och musik hela tiden." Foto: Cornelia Nordström

"Jag är riktigt stolt över många meningar"

Smått motvilligt gick Caroline med på att spela in. Men tveksamheten försvann snabbt, eftersom det var så kul. Sen flöt det bara på, och plattan spelades in under hösten. Den här gången med ombytta roller. För första gången har Heinz skrivit både text och musik och Caroline har tagit på sig producenthatten.

– Det är svårt att kredda sig själv för texter, men nu kan jag faktiskt säga att jag är riktigt stolt över många meningar. Jag är väldigt lik Heinz så det är ofta jag känner att "jag kunde inte sagt det bättre själv".

På hemmets väggar hänger hennes stora, färgsprakande och detaljrika tavlor. De föreställer en mörkhårig kvinna med clownnäsa, Caroline själv, i olika situationer och miljöer. Alla tavlorna ska ställas ut. Men det finns en som inte är till salu: hennes första oljemålning, som hon gjorde i 20-årsåldern.

– Den har många varit intresserade av, men jag tar 300 000 kronor för den trots att den är pytteliten och skitful. Det är ett självporträtt som visar min mörka och ljusa sida.

"Jag tycker inte alls att det är privat"

Just att pendla mellan ytterligheterna, det ljusa och det mörka, har blivit lite av Carolines signum. Det är något hon länge har varit öppen med och pratat mycket om. Som en del av den här transparensen skrev hon boken "Hjälp, vem är jag? Anteckningar från en terapi" tillsammans med psykologen Ulf Karl Olov Nilsson för sex år sedan. Där delar Caroline öppet med sig av de psykoterapisessioner de två hade under mer än ett och ett halvt års tid.

– Jag tycker inte alls att det är privat. De flesta mår dåligt ibland och vi mår bra av att prata om det. Sen kan jag tycka att man som offentlig person är till för att visa att man är mänsklig också. Om man bara visar upp en yta kommer man inte att få någon annan att må bättre.

Hur är det att pendla så mycket mellan ytterligheter?

– Jättekul och förjävligt. Och det kan förändras väldigt snabbt. Jag har en överkänslig själ, och kan gå åt det depressiva för att sen bli väldigt glad. Men det går aldrig över styr med glädjen, vilket jag är tacksam för. Numera är jag tryggare när jag hamnar i ett läge där det känns knas, och vågar vila mer i det. Antingen sätter jag på mig clownnäsan, eller drar mig undan lite tills det känns bättre.

LÄS MER: Har du vuxen-adhd? Testa dig här

Det gör gott att röra på sig

Men hon säger att det har varit jobbigt att komma dit. I dag handlar det oftast om några dagar i månaden som är jobbiga, men innan hon lärde känna sig själv ordentligt var det värre.

– Jag var inte särskilt hälsosam som ung, och mådde också mycket sämre då. Så småningom insåg jag att om jag äter bra, sover ordentligt och inte dricker mig full kan jag hålla mig ganska stabil.

Något annat hon har noterat är att det gör henne gott att röra på sig. Men för Caro­lines del handlar det inte om att svettas på gymmet eller i löpspåret.

– När jag gigar eller leder mina körer hoppar jag hela tiden och så är jag ute och rider. Jag är generellt aldrig särskilt lat, tar gärna trapporna i stället för hissen och springer mellan hyllorna när jag handlar.

Före musiken. "Jag har egentligen alltid i första hand varit konstnär. Jag började måla när jag var 14 år i stället för att göra läxorna och det var på konsten jag tjänade mina första pengar." Foto: Cornelia Nordström

"Det bästa är ett lugnt, och kanske lite tråkigt läge"

Som ung åt Caroline antidepressiv medicin, men sedan hon började sköta om sig själv för snart tjugo år sedan behöver hon inte tabletterna längre.

– Man kan inte vara lat, äta fel saker, strunta i att sova, dricka sig full och sen gå till doktorn för att få medicin. Men har man för många dåliga dagar trots att man sköter sin hälsa är det ett annat läge, för man ska faktiskt vara glad ungefär 80 procent av tiden.

När mår du som allra bäst?

– När jag är mittemellan och balanserad. Precis som att jag kan må dåligt finns det dagar då jag mår lite väl bra, och då mår jag ändå dåligt i botten eftersom det finns en stress där. Jag märker att jag hänger tvätten för snabbt och har en massa projekt på gång som jag blir nervös över. Det bästa är ett lugnt, och kanske lite tråkigt läge.