Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 29 sep 2018 08:00

Helena Bergström, 54, om sin mammaångest

Skådespelaren Helena Bergström, 54, är tillbaka på scenen i "Ett Dockhem 2". I egna terapin tränar hon på att klara barnens övergång till vuxenvärlden.

– Det är ett kontrollbehov som jag måste lära mig att tygla, säger hon.

Helena Bergström är tillbaka på teaterscenen som Nora i "Ett Dockhem 2". Den första originalpjäsen av Henrik Ibsen gjorde hon för 15 år sedan och det fullkomligt lyser om henne när hon berättar om pjäsen, som fått henne att känna lust för teatern igen. 

– Det är en helt fenomenal pjäs som vänder på alla perspektiv. Den amerikanske dramatikern Lucas Hnath satt med sina vänner en kväll och funderade på vad som kunde ha hänt Nora. Alla sa att det säkert gått åt helvete för henne. Då bestämde sig Hnath att göra precis tvärtom; att det gått bra för henne. Han gick hem och skrev en pjäs där Nora återvänder till det hem hon lämnat 15 år tidigare. Den är djupt dramatisk, komplicerad och rolig, berättar hon. 

Helena Bergström har haft svårt att ta in att hennes barn blir äldre.

Helena Bergström har haft svårt att ta in att hennes barn blir äldre.

1/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

"Det är ett kontrollbehov som jag måste lära mig att tygla", säger hon.

"Det är ett kontrollbehov som jag måste lära mig att tygla", säger hon.

2/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Hon är glad att normer och struktur börjat rubbas och att teater- och filmbranschen börjar lyfta fram kvinnliga perspektiv. 

– Mycket har hänt tack vare #metoo. Branschen känns mer lyhörd på att lyfta det kvinnliga perspektivet. Göra film och teater med våra tankar som drivande dramatik och att det dessutom är lönsamt. Att vi ska ha samma rättigheter att berätta om en värld som är verklig. Det går sakta framåt, tio steg fram och fem steg tillbaka, säger hon. 

LÄS OCKSÅ: Leif-Ivans dramatiska förändring - efter vikthånen 

Helena Bergström engagerade sig i #Metoo

Helena var själv djupt engagerad i uppropet "Tystnad tagning", även om hon inte är nöjd med den uppiskade stämningen som följde. 

– Målet med uppropet var att visa på hela strukturer, vilket vi gjorde. Inte peka ut några enskilda personer. Då blir det lätt ett slags folkdomstol och i den världen vill inte jag leva. 

Ända sedan hon började med teater och film har hon varit frustrerad och haft svårt för att anpassa sig till rådande normer, och till förväntningar av henne som kvinna. 

– Redan på scenskolan kände jag en frustration som jag inte riktigt har kunnat sätta fingret på. Nu förstår jag äntligen varför jag var så arg ibland, varför jag var så engagerad när jag klampade i korridorerna som en argbigga. Jag var frustrerad över att jag förväntades anpassa mig; att inte höja rösten, inte bli förbannad, utan vara snäll och behaglig, säger hon. 

Hon säger att hon bär sin farmor på ryggen. Att farmor varit en stor inspiration genom hela livet. 

– Hon dog när jag var 17 år, men ändå har hon påverkat hela mitt liv. Jag minns henne i bilder och känner ibland sorg över att jag inte hann fråga ut henne mer. Jag har i efterhand byggt upp en bild av henne som en symbol, efter mina upplevelser av henne.

LÄS OCKSÅ: Lena Olin, 63: Jag är en skör och nervig person 

 Vill åldras med värdighet

– Hon sa också att sex är ett gissel. Vad var det hon sa och vad betyder det att hon kände så? Det har jag funderat mycket på. Någon gång vill jag göra en film om henne, säger Helena. 

Vi pratar om ålderskriser och om att åldras som kvinna i film- och teaterbranschen. Helena säger att hon är tillfreds med vem hon är, att hon har landat i att känna sig bekväm i sin ålder. 

– Vi måste få vara taggiga, fel och fula på filmduken och på teaterscenen, och vi måste få åldras med värdighet. Jag har insett att man i min bransch måste göra val. Inte börja hetsa en kamp för att behålla ett ungt utseende, genom att spruta in saker i ansiktet. Ta inte upp den kampen är mitt bästa råd, säger hon bestämt. 

Helena med dottern Molly Nutley.

Foto: OLA AXMAN / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ / IBLAB

I filmen " Tårtgeneralen" ville Helena göra just ett taggigt och "fel" kvinnoporträtt av Dyr-Gunilla. Men när filmen klipptes ihop var hon mer tillrättalagd. 

– Jag har föreslagit för filmbolaget att lägga ut lite bortklippt material på nätet. När Gunilla skriker och gormar och är allmänt jobbig. Skulle vara kul men det kommer aldrig att hända, säger hon med ett skratt och fortsätter: 

Drabbades av ålderskris

– Vi kan påverka så mycket genom tv, film och teater, eftersom vi når så många människor. Vi kommer ingen vart om vi inte gör det här. Männen sägs ju få karaktär med sina grå tinningars charm. Celluliternas och gäddhängets charm pratar ingen om. Tänk om vi kunde ändra perspektiv. Tänk om vi även kunde börja värdera kvinnors åldrande. 

Det som är skönt med att ha blivit äldre, enligt Helena, är erfarenheten hon nu kan luta sig emot. 

– Jag är mycket modigare i mig själv och jag tar inte saker och ting så personligt längre. Det är ju så mycket tyckande i min bransch och då är det lätt att man liksom måste bevisa för sig själv och andra att man duger. Jag känner mig friare nu. Jag vill förmedla med en roll eller med min regi, utan att vara orolig för vad andra ska tycka. 

Men visst har hon också haft sina ålderskriser, det fanns till och med en period då hon tog farväl av teatern. 

– Efter att ha gjort Kameliadamen för några år sedan gick jag runt och tog farväl av golvbrädorna på stora scenen på Stadsteatern. Jag ville aldrig mer spela teater. Jag hade en kris då när jag som 50-åring skulle spela Kameliadamen som i originalet är i 25-årsåldern. Även om regissören ville ha en äldre Kameliadam kände jag mig ändå patetisk att försöka vara yngre än jag var. Det var en åldersgrej som var rent personlig. Teaterkris, ålderskris, vad är det jag vill med mitt liv? 

LÄS OCKSÅ: Stefan Sauk, 63: "Jag gråter för minsta lilla" 

Helena om mammaångesten, terapin och kontrollbehovet

– Nu när jag gått igenom det där kan jag spela vad som helst. Att anpassa mig är ett kapitel jag har plockat bort, jag har rätten att säga vad jag tycker och behöver inte be om ursäkt. Att regissera har hjälpt enormt. Att berätta helheter och berätta från mitt perspektiv, säger Helena, som hittills regisserat fem långfilmer. 

Helena har identifierat sig mycket genom mammarollen. Båda hennes barn är nu vuxna, men det är en speciell process erkänner hon. 

– Deras tonårsperiod var extremt smärtsam för mig. När de var ute på natten låg jag vaken och sedan sprang jag fram och tillbaka till fönstret för att se om de kom. Sedan när de kom hem sprang jag tillbaka till sängen och låtsades sova, och var en jättecool mamma, säger hon med ett högt skratt. 

I terapin jobbar hon med att klara barnens övergång till vuxenvärlden. För att hon vill släppa taget och inte lägga sin skit på dem. 

– Det är ett kontrollbehov som jag måste lära mig att tygla. Jag skickar "allt okej?" med ett hjärta efter, för att inte verka alltför orolig. Och ångesten, som kommer när jag inte får något svar. Det börjar från tårna och går upp i huvudet i rasande fart. Jag får panik, som en skenande häst. Men det går framåt, en dag kommer jag att slappna av, hoppas jag. Eller inte? Då kanske barnbarnen tar vid, säger hon och skrattar. 

LÄS OCKSÅ: Bianca Ingrosso om utbrändheten: ”Tuffare än vad jag någonsin kunnat förstå” 

Förlorade två nära vänner

Hon tror att vi mammor tar på oss för mycket av ansvaret och att vi på så sätt målar in oss själva i ett hörn. 

– Det är en riktig kvinnofälla. Jag tränar numera på att rycka på axlarna, säga "jahaja", vända om och gå därifrån. För jag kan ändå inte kontrollera eller påverka allt. Som regissör är jag bättre på att göra det jag ska, och litar totalt på att alla inblandade kan sin grej. Det vill jag dra ut mer i livet också, den känslan av tillit, säger hon. 

Det har snart gått ett år sedan Helenas bästa vän och kollega Rikard Wolff somnade in. Helena berättar om en höst och vinter när fundamentet kring henne föll i bitar. 

Helena med bästa vännen Rikard Wolff som gick bort i november 2017.

Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ / IBLAB

– Rikard gick bort, några månader senare tog min vän och teaterchef sedan många år Benny Fredriksson sitt liv. Det drev i kölvattnet av #metoo mot Benny, som föregick hans bortgång, var otroligt svårt att hantera. Det känns fortfarande overkligt att både Rikard och Benny är borta. Jag och Rikard pratade nästan varje dag. Vi hade en sådan tillit till varandra. Efter att jag råkat fickringa honom efter han gått bort var jag tvungen att radera hans kontakt. Usch, det gjorde ont, säger Helena och hennes annars stora leende försvinner en stund. 

Mitt i sorgen försvann också Helenas älskade hund Jack i våras. 

– Djuren betyder så mycket för mig och Jack var med mig överallt, men så plötsligt en dag var han bara borta. Det är uppenbart hur skört livet är och vad viktigt det är att verkligen vara tacksam för det som finns just nu. Jag är lyckligt lottad med en familj och ett jobb som jag älskar. Det tar jag vara på nu.