Hanna, 34: ”Jag lovade mig själv att gå ner 22 kilo”

 I ”Läsarna berättar: Ur verkliga livet” berättar Hanna, 34, om hur ett par silverbyxor ledde fram till beslutet att sluta med sötsaker – och gå ner till sin idealvikt.

Andra har också läst

Magen och midjan bara vällde över linningen på silverbyxorna jag skulle ha på nyårsfesten. Jag fick en chock framför spegeln. Att jag lagt på mig ett par kilo över julhelgen var jag inställd på. Men att jag skulle ha blivit så här fet! Jag hade inte märkt någonting. Hela julen hade jag haft mjuka kläder på mig. På släktkalasen hade jag haft min röda stickade klänning och däremellan var det mysbyxor som gällde. Nu ville jag bara gömma mig. Att gå på fest var det sista jag ville. 

Till slut hittade jag en mönstrad strandklänning modell tält, som jag tog på mig. Ingen fick se hur tjock jag blivit. När jag ställde mig på vågen kom nästa chock. Jag hade gått upp sju kilo! Det var 22 kilo över min idealvikt.

Såg bara smaka kvinnokroppar

Nyårsfirandet var en katastrof. Jag tror inte att de andra gästerna märkte något. Jag försökte vara glad och trevlig för värdparets skull, men det enda jag såg var en massa smala kvinnokroppar. Gång på gång gick jag in i badrummet, drog upp klänningen och granskade min kropp. Där och då bestämde jag mig. Till nästa år skulle jag ha en lika snygg åtsittande klänning som värdinnan. Det skulle bli mitt nyårslöfte. Vid tolvslaget såg jag upp mot himlen och lovade mig själv att gå ner 22 kilo i vikt. Jag sa ingenting till någon. Jag gillar inte att prata vikt med andra. Det känns som att jag blottar mig då. 

Redan på nyårsdagen satte jag i gång och gick igenom skafferiet, kylskåpet och frysen. Alla glasspaket, kex, kakor, chips, marsipangrisar, chokladkakor och allt smågodis åkte i soporna. Det blev två hela matkassar. Herregud! Jag slängde skiten direkt för att inte ångra mig.

Sedan tog jag en lång promenad. Att gå runt sjön tog två timmar. Det här fick bli min promenadrunda varje lördag och söndag, tänkte jag.

På vägen hem gick jag till mataffären. Jag var hungrig och sötsugen och kunde inte släppa tanken på choklad. Trots det langade jag enbart ner broccoli, morötter, juläpplen, keso och frysta bär i varukorgen. Min strategi var att inte titta på godishyllorna vid kassan. Väl hemma gjorde jag ett gäng morotsstavar, som jag doppade i en burk hummus och knaprade på. Det fyllde magen, även om sötsuget inte släppte. Jag vet inte varför jag alltid vill ha något i munnen, men till skillnad från förut var det numera nyttigheter jag fyllde den med.

LÄS OCKSÅ: Överviktsforskaren: Så går du ner i – utan att banta

Ville inte jojo-banta

Jag hade gått på diet flera gånger förut. Tappat i vikt snabbt, men sedan gått upp kilona igen efter att jag nått mitt mål. Det var jobbigt och jag kände mig misslyckad. Den här gången ville jag att viktnedgången skulle hålla i sig. Jag ville förändra min livsstil. Det fick vara slut på alla mackor med ett tjockt lager smör och tre skivor ost. Det funkade inte att äta dem som snabblunch. De mättade inte ordentligt och då köpte jag godis. Så fort jag kom hem öppnade jag kylskåpsdörren och skafferiet i jakt på något att småäta före middagen.

Jag hade alltid fått höra att jag äter så stora portioner. Som en hel karl. Men jag behövde faktiskt inte ta fyra potatisar, det kanske räckte med två? Och i stället för smörgåsar skulle jag göra matlådor, som till häften bestod av grönsaker.

Räkna kalorier var inte min grej. Jag visste ju vad som gällde. Det var inte kunskapen, utan min karaktär, som brast. Inte heller ville jag avstå från allt. Det skulle bli för tråkigt. På helgen ville jag kunna unna mig ett par glas vin och en efterrätt. 

Efter en vecka hade jag gått ned 3,1 kilo! Det var en otrolig kick. Sedan bara fortsatte det med ungefär ett halvt kilo i veckan. Redan efter någon månad kändes det som att jag flög fram när jag gick runt sjön. Jag kände mig mycket piggare och lättare. Någon hunger kände jag inte av, även om jag fick kämpa lite mot sötsuget.

LÄS OCKSÅ: Paret gick ner 180 kilo med sitt gemensamma nyårslöfte

”Byt livsstil var inte svårt”

Någon vecka hände det att jag låg still eller till och med gick upp lite. Det var jag beredd på och hade bestämt mig för att inte slå på mig själv då. I stället för att reflexmässigt tröstäta tvingade jag mig ut på en långpromenad, för att bränna kalorier och få den där endorfinkicken. Det funkade faktiskt. 

Efter ett par, tre månader började kollegerna fråga om jag hade gått ned i vikt. Det var också en stor kick. Från att folk inte sagt något alls, började de nu kommentera min kropp. De flesta var positiva, men det fanns också de som sa att jag var för smal. Jag visste att det inte var sant och insåg att jag hade börjat väcka avundsjuka.

Efter 44 veckor hade jag gått ner 22 kilo. Jag hade gått från 75 till 53 kilo till mina 153 centimeter. 

Under mellandagsrean köpte jag ett supersnyggt svart fodral. Jag kände mig så fin. På nyårsfesten såg jag att män la märke till mig igen. Jag ska inte förneka att det var en egoboost. 

I dag har jag bestämt mig för att aldrig mer bli överviktig. Att byta livsstil var ju inte ens särskilt svårt.

Berättat av Hanna, 34, för Åsa Görnerup

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer