Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 20 mar 2016 14:30

"Fick alltid höra att jag var fet, ful & inte dög"

"En dag, utan en tanke, kastade jag mig utför ett stup och föll, säkert 30 meter. Jag ville inte dö egentligen, men smärtan och ångesten blev för svår".

"En dag, utan en tanke, kastade jag mig utför ett stup och föll, säkert 30 meter. Jag ville inte dö egentligen, men smärtan och ångesten blev för svår".

1/2

Foto: iStock

"Skolkuratorns rum blev min fristad. Men mobbningen var grym och när jag dessutom blev olyckligt kär i en kille, så blev det för mycket".

"Skolkuratorns rum blev min fristad. Men mobbningen var grym och när jag dessutom blev olyckligt kär i en kille, så blev det för mycket".

2/2

Foto: Shutterstock

När jag började på mellanstadiet rådde det närmast anarki och stämningen var väldigt hård på skolgården. Glåporden haglade över mig och jag fick höra att jag var ful, fet och äcklig och att jag skulle skämmas. Varje dag hade jag ett krig att kämpa, där jag inte fick visa mig svag för fienden. Jag visade aldrig utåt att jag tog åt mig, för då skulle det bara bli värre.

Jag berättade för de vuxna i skolan, men ingenting gjordes. Det fanns ingen strategi för mobbning, vi förväntades lösa våra problem själva. Jag nämnde för mina föräldrar att jag blev retad i skolan, men oftast sa jag att allt var bra, för vad skulle de kunna göra? Jag började få sömnbesvär och kräktes ofta på morgnarna.

Skolkuratorns rum blev min fristad. Men mobbningen var grym och när jag dessutom blev olyckligt kär i en kille, så blev det för mycket. Jag orkade inte mer. Jag hade aldrig tidigare haft självmordstankar, men just då kändes det som döden var den enda lösningen. Känslan av att vara oälskad överväldigade mig.

En dag, utan en tanke, kastade jag mig utför ett stup och föll, säkert 30 meter. Jag ville inte dö egentligen, men smärtan och ångesten blev för svår. Och så landade jag utan att skada mig. Det är då man börjar tro på änglar. Och där bestämde jag mig: kunde jag inte ens dö när jag försökte, så måste jag göra någonting av mitt liv. Jag fokuserade allt på att vara stark och gå vidare. Ingen skulle få knäcka mig.

"Vuxenmobbning är ännu värre"

Många år senare, när jag var gift och hade tre barn, drabbades jag av mobbning igen, först på arbetet och sedan även i olika styrelser där jag var med. Vuxenmobbning är ännu värre för den är mer kränkande. Jag tycker att vuxna borde ha ett samvete och framför allt en slutledningsförmåga som barn saknar. Barn häver ur sig saker för att det inte vet bättre.

Jag har varit med om att både bli tilltalad med nedlåtande ton och exkluderas från möten. Värst var det när jag var politiskt engagerad. Jag brann för politiken och var aktiv inom ett parti, men ganska snabbt fick jag se den fula härskartekniken. Jag blev osynliggjord och fick inte information som andra fick. Jag kände mig oerhört sårad, bortkastad och bitter, så jag slutade.

Jag insåg att jag inte hade lämnat skoltiden bakom mig. Jag hade bara skjutit upp bearbetningen under alla år. Jag var så trasig att jag bara kände att jag hade ett egenvärde när andra gav mig uppmärksamhet. Tyvärr blev jag ofta utnyttjad av andra eftersom jag så gärna ville bli älskad. Jag var fet och ful och dög inte, precis det jag alltid fått höra. Och jag tvivlade på mina kunskaper och förmågor som mamma, hustru, vän, som sångerska i kören jag var med i.

Det var inte förrän nu som jag började på allvar tänka igenom vad jag hade varit med om, och vilka djupa spår det satt i min självkänsla. Jag hade en väninna som jag hade långa samtal med. Hon peppade mig, sa att jag var en fantastisk mamma. Det var läkande att få höra fina saker om mig själv. Jag hittade även en annan väg till självläkning, som gick ut på att ge andra bekräftelse. Jag har inga problem med att uppmuntra, berömma och glädja andra. Om jag gör något bra för någon annan så gör jag något gott för mig själv också, känner jag.

"Jag behöver förlåta mig själv"

Jag har funderat på varför just jag utsatts för mobbning. Jag tänkte på mig själv i skolan för länge sen. Jag var stor, rund och glad och tyckte om mig själv. Helt orädd ställde jag mig upp i skolans aula och presenterade mig på bred norrländska. Klart att de måste ta ner en sådan som jag på jorden. Jag tror att många blev provocerade av att jag var storväxt och självsäker. Vissa människor skapar en bild av att man som stor ska ursäkta sig, och skämmas. Och är man inte sådan blir de osäkra och försöker trycka ner en.

Jag jobbar mycket med att bygga upp min självkänsla. Jag läser böcker om personlig utveckling och har både fnissat och gråtit igenkännande. Den stora aha-upplevelsen kom med boken ”Samtal med Gud” av Neale Donald Walsch. Jag är inte traditionellt kristen, men jag tror på kärleksbudskapet. Jag har också kommit till insikt om att jag måste förlåta mig själv för att kunna gå vidare. Jag behöver förlåta mig själv för att jag inte sa nej när jag mobbades. Och genom att ge mig själv kärlek, förståelse och empati så kan också lättare släppa andras tillkortakommanden.

Idag tycker jag mest synd om de som mobbar. I grund och botten är ingen elak, tror jag, utan de handlar om frånvaron av kärlek. Jag har ibland svårt att känna tillit till andra människor, men i dag kan jag styra bättre hur jag ska reagera, ifall någon säger något otrevligt och sårande. Jag frågar mig själv varför jag känner si eller så, vad det är som dras i gång inom mig? När jag vet det så är det lättare att få distans. Vissa dagar tippar tron på mig själv, men i det stora hela känns det bra.

 

Berättat för Anne Haavisto

 

FLER LÄSARBERÄTTELSER:

 "Han var otrogen mot mig när jag var gravid"

 "Varför lämnade mamma oss barn?"