Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 18 mar 2018 14:30

Eva, 49: "Jag satt på mitt kontor och grät"

Eva Svärd drabbades av utmattningssyndrom.

Eva Svärd drabbades av utmattningssyndrom.

1/2

Foto: / COPYRIGHT ©PETER KNUTSON .ALL RIGHTS RESERVED. .

"Jag kissade, men jag hade inte tagit av mig byxorna. Min hjärna hade börjat stänga ner på något sätt."

"Jag kissade, men jag hade inte tagit av mig byxorna. Min hjärna hade börjat stänga ner på något sätt."

2/2

Foto: Shutterstock

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" beskriver Eva Svärd, 49, om skammen och ångesten när hon sjukskrevs för utmattningssyndrom. Resan tillbaka blev lång men lärorik. I dag har hon skrivit boken ”Med mitt mod”.

Allting gick fort, alldeles för fort i mitt liv. Det fanns inget stopp, jag gjorde allting, till slut mekaniskt och i ett rasande tempo. Jag klädde på mig snabbt, kastade i mig maten och en period var det som om jag hade en eldsvåda i mitt huvud. En gång svimmade jag och slog mig illa i huvudet. Jag jobbade heltid som rådgivare i specialpedagogiska frågor, studerade på heltid, reste mycket, ordnade fester och middagar och hade ett perfekt hem.

Stunderna med eldsvådorna blev längre och tätare. En dag satt jag på jobbet och planerade en utbildning som skulle vara i tre dagar. Jag trodde jag skulle dö men utåt visade jag ingenting. Jag tänkte snälla hjälp mig, det här fungerar inte längre. Men jag hade inte förmågan att säga stopp. Jag var rädd för känslorna som skulle kunna överlista mig. Jag var sjukskriven en kort tid, men jag avbröt sjukskrivningen för jag hade inte tid och ro att vara sjuk. Jag hade hoppats att läkaren skulle ge mig ett trollspö, som fick allt det jobbiga att försvinna. 

Min hjärna hade börjat stänga ner på något sätt

Jag jobbade på och allt oftare satt jag på mitt kontor bakom stängd dörr och grät. Jag kunde ju inte ge upp, jag skulle ju finnas där för alla, både på jobbet och hemma.

En söndagskväll lovade jag min man att lägga mig tidigt. Jag stängde av datorn och gick till toaletten. Och när jag har satt mig på toaletten för att kissa ser jag hur min man tittar på mig. Jag kissade, men jag hade inte tagit av mig byxorna. Min hjärna hade börjat stänga ner på något sätt. Innan jag blev sjuk hade jag en mängd symptom som jag ignorerade. Sedan fick jag eksem, bältros, känselbortfall och smärtor i benen. En dag går jag till sist till vårdcentralen och berättar för läkaren om toalettincidenten. 

Jag sjukskrevs direkt för utmattning. Då började en ny typ av stress, över att inte kunna jobba och vara duktig, att inte vara förmögen att leverera, inte ens att ta hand om mig själv. Tankarna studsade runt som bollar i huvudet och jag hade gett vad som helst för en off-knapp i hjärnan. Jag fick ångest och skamkänslor. Jag själv blev min värsta fiende. Jag hade alltid tänkt att folk som vilade sig var lata. Jag föraktade mig själv så mycket för att jag tvingades trappa ner. Till slut utvecklade jag social fobi efter att så länge ha låst in mig hemma med min skam. 

LÄS OCKSÅ: Anders, 49: "Började förstå mig själv efter diagnosen" 

Skämdes för att hon drabbats av utmattningssyndrom

Jag skämdes för över att jag fått utmattningssyndrom. Jag hade väl inte gjort mer än någon annan? Orkade jag inte mer än det här? Jag drogs med skammen under flera år. Jag orkade ingenting, all kraft var borta. Vi flyttade från samhället vi bodde i in till Örebro för att min man skulle ha lättare att pendla till jobbet. Det var det bästa beslut vi tagit. Jag började gå ut igen, och tog promenader. Jag slutade att hälsa på folk av artighet som jag alltid gjort, för att få vila. Jag hade öronproppar på mig hela tiden. Det här var mitt sätt att sakta öka min komfortabla zon, för att våga finnas i samhället igen. Stressen hade gått så långt att jag fick kraftiga panikattacker. Ibland låg jag på golvet i fosterställning och kippade efter andan i timmar. 

I dag är jag trygg med mina attacker och har lärt mig att följa min ångest även när den är som jävligast. Förut trodde jag att jag skulle bli galen och bli hämtad i tvångströja. Nu vet jag att attacken inte varar för evigt, jag tar mig ur den, oftast hjälper min man mig att andas. Ett utmattningssyndrom kan man inte jobba sig igenom med redskap och strategier, det enda man behöver är vila och återhämtning. 

Jag kommer aldrig utsätta mig för det här igen

Jag kommer aldrig utsätta mig för det här igen. Min familj ska inte ha det helvetet igen. Tidigare svarade jag alltid ”vänta” när min son ville mig någonting, för att jag ville vara i fred och inte bli störd av min egen familj. I dag är vi som familj mycket starkare. Vi tar oss tid att prata och lyssna på varandra.  

Att skriva har hjälpt mig enormt. Först blev det långa sms till dem som jag orkade höra av mig till, sedan öppnade jag ett hemligt Instagramkonto där jag skrev om känslor, för jag ville ha någon form av mottagare. I dag har jag över 11 000 följare. Många av mina texter blev till slut boken ”Med mitt mod”. Jag kommer aldrig komma tillbaka till det som en gång var jag. Jag kommer alltid att ha en funktionsnedsättning. Men nu gör jag en sak i taget, lyssnar in mig själv och andra, och i höstas friskskrev jag mig på deltid.  

Den största insikten är att mitt liv ska vara i nuet men hållbart över tid. Och man är inte lat för att man vilar. Vi måste återhämta oss varje dag för att kunna klara av att leva. Jag försöker dagligen att sätta mig ner och blunda och räkna mina andetag. Då blir min hjärna tom och avslappnad. Har vi inte fem, tio minuter till något liknande, då är det något vi verkligen måste se över.

Eva Svärd, 49