"Jag har missat två år av mitt liv och vill få ut så mycket som möjligt av livet, men eftersträva balans". OBS! Genrebild.
"Jag har missat två år av mitt liv och vill få ut så mycket som möjligt av livet, men eftersträva balans". OBS! Genrebild. Foto: Getty images

Emma: Ätstörningarna eskalerade snabbt

Som barn var jag en tävlingsmänniska. I skolan tävlade jag om att ha flest rätt i glosförhör och att springa snabbast till bussen. Alla "vinster" handlade om att synas och bli bekräftad, att vara någon.

Varje gång det gick bra fick jag en kick och när jag misslyckades kände jag mig otillräcklig och värdelös. Senare började jag tävla i att äta minst, vara bäst på att peta i maten och ju mindre jag åt desto mer tränade jag och då kände jag mig lyckad. När mina kompisar sa att jag var smal och duktig kände jag eufori. Jag ansträngde mig hårt för att följa mina egna regler - som hur många armhävningar och situps jag hade gjort, och jag dokumenterade allt jag ätit och vad jag tränat.

Jag blev mer och mer avskärmad från vänner. Jag tackade nej till sociala saker där det ofta skulle ätas något. Jag blev mer och mer insnöad i min värld. Mina föräldrar började ställa krav på att jag skulle äta upp och jag experimenterade och blev vegetarian. Jag hade faktiskt ett stort matintresse, jag bakade bullar och gjorde pizza, men jag åt ingenting av det själv. Och om jag åt något som jag inte hade planerat att äta fick jag stark ångest.

"Jag upplevde inte mig själv som sjuk"

Ätstörningarna eskalerade snabbt, men jag upplevde inte mig själv som sjuk, tvärtom jag var pigg och energisk, jag gick ju upp på nätterna till och med och tränade. Inte kunde man vara sjuk då! Jag blev bättre och bättre på att manipulera min omgivning, jag sa att jag skulle äta hos en kompis för att slippa äta hemma och jag gömde mat. Jag rasade i vikt och när jag skulle vägas på vårdcentralen satte jag in stenar i trosorna och jag vägrade klippa mitt hår, för alla hekton räknades när det var dags för vägning.

När jag lades in på sjukhus var jag tolv år och kraftigt underviktig. Jag sondmatades dygnet runt och jag fick bara ta mig fram i rullstol. Jag tyckte förstås att alla hade missförstått allting - jag var verkligen inte sjuk. I mina ögon var jag bara tjock och oduglig.

LÄS OCKSÅ: Hanna Hedlund: "En ätstörning sitter på ett sätt alltid kvar"  

På sjukhuset hade jag enorm ångest över att bli tvingad att ligga stilla, jag som var van vid att röra på mig konstant. Man blir otroligt kreativ som anorektiker och jag hittade hela tiden på nya knep för att slippa få i mig mat. Jag lärde mig till exempel att ta bort sprutan på sonden och tömde all vätska med näring ut i sängen. Jag låg hellre och sov i blöta sängkläder än fick i mig kalorier.

Jag var på sjukhuset i ett halvår. Mina föräldrar var med hela tiden och jag fick undervisning på sjukhuset, eftersom jag inte kunde gå i skolan. Sedan skrevs jag ut och gick tillbaka till skolan, men jag var långt ifrån frisk. Jag drack mina tre näringsdrycker om dagen, men kräktes upp det mesta på skolans toalett, sen sprang jag för att göra mig av med eventuella kalorier som hamnat i magsäcken.

Mina kompisar var jättebesvikna på mig, för de trodde att jag skulle komma tillbaka och vara frisk. Jag hade mycket ångest och jag skadade mig själv för att döva ångesten. Jag trodde aldrig att jag skulle kunna komma tillbaka till ett liv.

"Jag måste jobba aktivt för att hålla mig frisk"

Vändningen kom när jag fick plats på ett behandlingshem i Lund, som är specialiserat på ätstörningar. Där mötte jag en fantastisk sjuksköterska som faktiskt räddade mitt liv. Hon pratade aldrig om att vara sjuk eller frisk, hon sa att hon skulle hjälpa mig att må bra. Jag fick ett starkt förtroende för henne och gick in i behandlingen, med massa ångest så klart, men bestämde mig att jag ville vara kvar där och ge det en chans. Jag kände att det var min enda väg tillbaka, för jag ville börja sjuan med jämnåriga - det blev mitt mål. Mina föräldrar bodde med mig och vi hade ett helt team omkring oss, med läkare, sjuksköterskor, psykolog och sjukgymnast. Sakta men säkert började det gå i rätt riktning. Vi bodde på behandlingshemmet i fyra månader.

LÄS MER: Ätstörningar – en dödlig och bortglömd sjukdom 

När jag började i åttan började jag spela fotboll. Där träffade jag en ny tjej som inte visste någonting om min bakgrund. Jag bestämde mig för att hon skulle få vara den som skulle lära mig allt jag missat, när jag varit sjuk. Vi blev bästa vänner.

Det blev allt viktigare att vara med i vardagen och livet och jag började söka mig till allt som gjorde att jag kände mig frisk. Plötsligt hade jag byggt självkänsla och kände att det visst fanns ett liv för mig också.

Jag måste jobba aktivt för att hålla mig frisk, för skulle jag gå in i svält igen kickar mekanismen i gång. Jag har missat två år av mitt liv och vill få ut så mycket som möjligt av livet, men eftersträva balans. Jag har blivit bra på att sätta mål för mig och jag ser saker positivt igen. Jag stannar ofta upp och reflekterar, innan jag sätter nya mål. Jag är tacksam för att jag fick professionell hjälp i tid, och att mina föräldrar aldrig gav upp.

Emma, 34, berättat för Anne Haavisto

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på i Söndags­magasinet.

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + bok av Annika Sjöö för 199 kr. Köp nu!