Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 4 feb 2018 14:30

Elvira, 46: "Jag önskade att min pappa skulle dö"

46-åriga Elvira berättar om den ansträngda relationen till sin egen far.

46-åriga Elvira berättar om den ansträngda relationen till sin egen far.

1/2

Foto: Colourbox

Men när hon själv fick barn förändrades plötsligt allt.

Men när hon själv fick barn förändrades plötsligt allt.

2/2

Foto: Colourbox

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet"  avslöjar 46-åriga Elvira allt om sin ansträngda relation till sin egen far och hur allt vändes till det bättre.

Jag har nog saknat min pappa i hela mitt liv, även om han varit där framför mig, fysiskt. Men mentalt har han varit någon annanstans, i sin egen värld långt borta, svår att nå. 

Som liten ville jag ha hans uppmärksamhet hela tiden. Så fort han visade sig ville jag att han skulle titta på mig, berömma mig, uppmuntra mig. Att han skulle tycka om mina teckningar, texter och påskpynt jag släpade med mig hem från skolan. Säkert gjorde han det också, på sitt sätt, men aldrig riktigt engagerat. Han var väldigt mycket som Alfons Åbergs pappa bakom en tidning med pipan i munnen. Han var väldigt ung när han fick mig, inte ens 20 år, och vad kan man förvänta sig då egentligen av en pappa? Han gjorde väl så gott han kunde. Fast jag har ofta tänkt att han egentligen inte ville ha barn, att han ställde upp för mammas skull. Men det får jag aldrig säkert veta.

Jag rusade därifrån med tårarna sprutande

När jag kom i tonåren började bråken mellan oss. Vi tyckte olika om allt och han kritiserade allt; hur jag såg ut, hur jag pratade, musiken jag lyssnade på, hur jag betedde mig och hur det gick i skolan. Nästan varenda gång vi åt middag tillsammans blev det bråk och jag rusade därifrån med tårarna sprutande. Mina tonår var rebelliska och känslofyllda. Allt jag gjorde gjorde jag för mycket av; grät, skrek, festade, hatade. Jag hatade min pappa under en period så mycket att jag fyllde ett helt block med hatiska dikter. Jag ville att han skulle acceptera och tycka om mig som jag var, men det var lönlöst att ens försöka. Så vi bråkade vidare med hårda ord, som om vi tävlade i vem som kunde såra mest. Min mamma försökte komma emellan oss, lugna oss, men utan resultat. Till slut gick hon bara därifrån när det var som värst.

Jag tänkte hemska tankar, önskade att min pappa skulle dö. Jag bad till och med till gud att han skulle dö. Jag tänkte ofta på att ta sönder bromsarna i hans bil så han skulle köra ihjäl sig på väg till jobbet. Mitt hat hade inga gränser den här tiden. 

LÄS OCKSÅ: Emma, 30: "Jag hade en psykopat till chef" 

Alla var livrädda för pappas humör

Ibland grät jag tyst på rummet, för att jag längtade efter en pappa som var snäll och som tröstade mig. Det var några kaotiska år med många tårar och slagna hål i väggar och dörrar. Det var som att min pappa drev mig till vansinne, och jag gjorde väl likadant och där stod vi på var sin sida av matbordet och elakheterna haglade genom luften.

Min pappa var sträng och ifrågasatte mitt val av vänner och pojkvänner. Och ryktet om honom spred sig så ingen pojkvän ville någonsin komma hem till oss. Alla var livrädda för pappas humör och hökblick. 

När jag fick barn mjuknade han äntligen. Jag såg att han var glad, även om han inget sa. Jag tog bilder på honom med mitt nyfödda barn. Han såg stel ut men ögonen lyste. Jag förstod att jag skulle ”få tillbaka” pappa nu, via mitt barn. Pappa var stolt men också orolig och han visade det på det sätt han var bäst på: Att korsförhöra. Jag hade själv mognat mycket nu och började mer och mer acceptera honom, för jag skulle aldrig kunna ändra på honom ändå. När jag fick mitt andra barn blev han mer och mer involverad i min familj. Han började skjutsa mig och barnen till olika ställen, satt barnvakt om jag behövde gå till tandläkaren eller gå och träna. Han smög sig in i mitt liv på sitt lilla vis; genom att vara praktisk och strukturerad. Alltid göra, inte känna. Göra, inte prata. Det är min pappa det; den största do:ern jag känner till.

Tog många år innan vi kunde närma oss varandra

Mina barn är nu i tonåren och pappa har hållit sig nära genom åren. Vi kan äntligen samtala utan att höja rösterna och börja gräla. Vi orkar inte bråka mer. Finns inte tid för sånt om jag ska vara ärlig. Livet går och tiden rinner i väg, vi måste ta hand om den lilla tid vi har. Sedan jag blev singel har pappa haft en ännu större roll i mitt vardagliga liv. Han kör mig och barnen, sitter och väntar när vi är inne hos läkaren, kör mitt skräp till tippen och renoverar hemma hos mig. Och när han renoverar något är han här och nu, och jag fångar honom ibland i samtal som inte bara handlar om hur man ska lösa ett byggproblem, utan även samtal om känslor, framtidsplaner, drömmar.

Älskade pappa, tack för att du finns i mitt och mina barns liv. Det tog många år innan vi kunde närma oss varandra och ibland sörjer jag för de åren när vi var elaka. När ingen av oss vek sig. Nätterna med gråten mot kudden och dagböckerna som fylldes av ilska och önskan om en annan, bättre pappa. Men de tiderna är förbi, i dag förstår vi båda att det enda som finns är nu. Och nu är det enda verkliga. Jag kramar dig så fort jag kommer åt, för du tar aldrig kraminitiativ, och jag slänger en puss på din sträva cigarrdoftande kind då och då. Du tycker om det, det ser jag. Men aldrig att du skulle erkänna det, det vore att gå för långt. 

Elvira, 46