Elisabeth, 59: "Jag kan hälsa tre gånger på samma person"

"De vanligaste missuppfattningarna är att man är lite dum"

I många år trodde Elisabeth Magnusson Rune, 59, att hon hade väldigt dåligt minne, och att det bara var så hon var.

– Jag har alltid haft förmågan att skratta och fjanta bort allting. Först efteråt har hon insett att det var en strategi för att inte verka korkad.

Ämnen i artikel:

Andra har också läst

Som liten tänkte Elisabeth inte på det. Hon hade samma klasskamrater och samma lärare i skolan, hon behövde inte anstränga sig för att komma ihåg ansikten. Problemen började på universitetet; det var någonting som inte stämde och hon kände sig annorlunda. 

– Jag kunde sitta på en föreläsning i flera timmar, men kände inte igen föreläsaren dagen efter. Det hände också flera gånger att jag pratade en längre tid med någon på en fest, och så kunde jag inte placera personen nästa dag, berättar Elisabeth, som är ansiktsblind. 

Hennes strategi blev att skratta bort det. 

– Jag liksom babblade bort mig, och jag har förstått att det var en strategi jag hade för att inte verka helt korkad när jag inte kom ihåg människors ansikten. 

I 20-årsåldern kom hon plötsligt på att hennes pappa haft liknande problem i hela sitt liv, men med mamma som guide hade det ändå fungerat. 

– När mina föräldrar var i sociala sammanhang så gick mamma alltid bredvid och berättade vilka de mötte, minns jag. 

LÄS OCKSÅ: Carola, 51, om livet som medberoende: "Söndertrasad" 

"Jag fick världens aha-upplevelse"

För tio år sedan hittade Elisabeth boken, som kom att förändra hennes liv: " Vem var det där?" av Görel Kristina Näslund, som handlar om ansiktsblindhet, prosopagnosi. 

– Jag fick världens aha-upplevelse. Jag fick ett namn på mina svårigheter och kunde bocka av många symtom. Det fanns inte många artiklar skrivna då om ansiktsblindhet, och de flesta var på engelska, men de räckte för att jag skulle få ett namn, och en förståelse för det jag alltid bara kallat dåligt minne. Jag var ansiktsblind och inte alls korkad. 

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Elisabeth har slutat dölja sitt funktionshinder. ”Det är en enorm lättnad att kunna säga det här är jag, jag är ansiktsblind och jag kan inte göra någonting åt det.”

Elisabeth berättar hur hennes ansiktsblindhet uttrycker sig i vardagen. 

– Jag ser ett ansikte; ögon, näsa och mun och jag kan notera om personen är ljus eller mörk. Jag kan till exempel beskriva för dig nu exakt hur du ser ut. Men om någon frågar mig om tio minuter hur du såg ut så har jag ingen aning. Kommer förmodligen inte ens ihåg din hårfärg. Överlag är kläder och frisyrer livsfarliga, för de kan ju ändras rejält från gång till gång. Går du i väg nu och kommer tillbaka om en halvtimme kan det räcka med att du tagit av dig glasögonen eller att håret är annorlunda för att jag inte ska komma ihåg dig. 

LÄS OCKSÅ: Carola, 48, lever med extrema katastroftankar 

Blir ofta misstrodd och idiotförklarad

För Elisabeth gäller det att haka upp sig på detaljer, som i mitt fall mina mörka, stora glasögon. 

– Jag tittar intensivt på människor jag möter och liksom samlar på ledtrådar. Jag registrerar detaljer, som glasögon, en vårta, fylliga läppar, en stor näsa. Det kanske inte är så schyst, men så fungerar det, säger hon. 

Det är sammanhanget, förklarar hon, som avgör hur pusslet byggs för att återskapa minnet av en person. 

– Om jag får veta vad vi gjorde eller vad vi pratade om när vi träffades kommer minnet. Då minns jag personen. Kontexten är oftast helt avgörande. Jo, jag kan komma ihåg röster och dialekter särskilt, säger hon entusiastiskt. 

Prosopagnosi drabbar var tionde eller fler

Ordet prosopagnosi kommer från grekiskans prosopon, ansikte, och agnosia, okunnighet. Det är en diagnos på en ovanligt svag förmåga att känna igen mänskliga ansikten. 

Personer som lider av olika grad av prosopagnosi har ofta svårt att känna igen människor de borde känna igen och har även lätt att ta miste på person. Det finns inga exakta siffror, men mellan 10 och 30 procent i Sverige beräknas vara ansiktsblinda, de flesta dock bara lindrigt. 

Upptäckten av det neurologiska funktionshindret är relativt ny. 1947 beskrevs för första gången vetenskapligt den form av ansiktsblindhet som nu kallas förvärvad prosopagnosi och som kan uppkomma efter till exempel en stroke. 

1976 kom den första forskarrapporten om medfödd ansiktsblindhet. I den beskrivs en tolvårig flicka som inte kände igen andra ansikten än sina anhörigas. Samtidigt hade hon mycket höga poäng i ett intelligenstest. Medfödd ansiktsblindhet beror på en genmutation och är ärftlig. Minst hälften av alla barn till människor med denna defekt får samma funktionshinder. Ansiktsblindhet är lika vanligt bland män och kvinnor.

Hon vet inte hur många gånger hon blivit misstrodd och idiotförklarad. 

– När jag är på en fest och kan jag hälsa tre gånger på samma person, varje gång hurtigt och glatt som om det vore en ny människa, ja då blir man ju stämplad som onykter. Det är otroligt tröttsamt, och sårande. Folk anar inte hur illa jag tar vid mig när jag blir anklagad för att ha tagit för många glas, eller "åh, där kommer hon, hon som är lite konstig". 

– Och sedan skämtar jag bort det med, oj jag är lite trött eller det har varit mycket på sistone, ursäkta, ursäkta. 

Folk har nog tänkt att jag är nonchalant som inte hälsar

Det är inte så att människor kommer med elaka kommenterar i hennes ansikte, långt ifrån. Men Elisabeth känner sådant i luften och ser de himlande ögonen och de höjda ögonbrynen. Hon vet också att många blivit förnärmade, rentav sårade. 

– Folk har nog tänkt att jag är nonchalant som inte hälsar. 

Den moderna tekniken har gjort hennes liv mycket enklare. Facebook är något Elisabeth inte förstår att hon tidigare kunnat leva utan. 

– Jag älskar Facebook, ansiktsboken, perfekt för ansiktsblinda. Men jag tycker inte om att man har en profil utan en bild på sig själv, det är ju förvirrande. Jag tittar överlag mycket på bilder, och fotograferar mycket själv. Ser jag en bild och ett namn tillräckligt många gånger tillsammans finns en större chans för mig att minnas ansiktet.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Mobilen gör livet lite lättare för Elisabeth. Profilbilder på Facebook och en kart-app hjälper henne att orientera sig. Det är vanligt att ansiktsblinda också har problem med lokalsinnet. Border collien Dino, 4 år, hänger med.

Det är komplicerat med dolda funktionshinder. Det är enklare om man sitter i rullstol, haltar eller har ledarhund, menar Elisabeth. 

– Det här påverkar mig i alla situationer där jag inte känner människorna jag möter. Det finns så lite kunskap om ansiktsblindhet. Att det skulle vara trams, inget verkligt. Att inte minnas namn är mycket mer accepterat, namn är sekundärt på något sätt och inget folk reagerar över om man glömmer. 

LÄS OCKSÅ: Lena, 57, blev psykiskt misshandlad av sambon 

Blir ofta mentalt dränerad

Hon berättar också om tröttheten hon känner efter att ha umgåtts med många människor. 

– Jag blir mentalt dränerad, oavsett hur mycket jag tycker om dem jag träffar. Å ena sidan är jag en social människa, å andra sidan är jag introvert. Bara det tar mycket på min energi, att balansera där emellan. 

Det har tagit tid, men i dag har Elisabeth modet att med rak rygg säga att hon är ansiktsblind. Förra året medverkade hon, tillsammans med 21 andra författare, i novellsamlingen "Dolt under ytan" (Ariton Förlag) med sin berättelse om att leva med ansiktsblindhet. 

Elisabeths tips

Bemöt mig så här:

Tro på mig när jag säger att det finns en medicinsk diagnos som heter prosopagnosi. 

Behandla mig inte som om jag är korkad, nonchalant, ointresserad, högfärdig, full eller bara allmänt osocial. + Ta inte illa upp eller bli besviken. Tyck inte synd om mig. 

Respektera mig och min sociala begränsning.. 

Påminn mig om var vi träffades förra gången och gärna vad vi pratade om. Döm mig inte för att jag inte "ser" att du gått ner i vikt eller klippt håret. 

Säg inte att "du kan inte missa det" - ge mig exakta detaljerade instruktioner på hur jag ska ta mig till ett ställe. 

Gilla olika! 

– Det är en enorm lättnad att kunna säga det här är jag, jag är ansiktsblind och jag kan inte göra någonting åt det. 

Jag är varken slarvig eller nonchalant och jag är inte ensam om att ha det här. Det är en härlig trygghet att känna. 

I år det 23 år sedan hon träffade sin man. De träffades på en utlandsresa och umgicks dagligen. 

– Jag hade två veckor på mig att pränta in hans utseende och det fungerade. Jag känner fortfarande igen honom, säger Elisabeth och skrattar.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Exklusivt nyhetsbrev för din hälsa varje vecka - Anmäl dig här