Elin: "Jag vaknade upp och kunde inte prata"

Jag blev livrädd förstås. Min sambo körde mig direkt till akuten. Efter timmar av undersökningar fick jag ett chockerande besked; jag hade drabbats av en stroke, vid 20 års ålder. Jag kunde knappt ta in informationen, som många andra trodde jag att stroke bara drabbade mycket äldre människor. Jag gick in i en förvirrad värld full av kaos.

Vid magnetröntgen såg man att blodproppen satt så svårt till, mitt i hjärnan, att den inte kunde opereras. Dessutom fanns spår efter ett tiotal mindre blodproppar. Jag lades in på strokeavdelningen och prognosen var oviss. Läkarna visste inte om jag skulle komma tillbaka och om jag gjorde det, hur skadad skulle jag vara? Skulle jag förlora synen, talförmågan eller bli förlamad? Det var bara att vila, vänta och hoppas.

LÄS MER: Han var 20 år yngre än jag – vi blev blixtkära

"Min son mindes jag inte alls"

Jag vaknade upp efter två dagar. Jag kunde gå men jag kunde inte formulera hela meningar. Och min son mindes jag inte alls. Jag hade svårt att tänka självständigt och blandade ihop allting. När min sambo kom med vår son som hade en glass i handen, sträckte jag mig bara efter glassen, brydde mig inte om honom.

Jag blev kvar på sjukhuset i två månader. Under rehabiliteringen som följde var jag den enda unga personen. Det kändes konstigt att vara på en avdelning där medelåldern var 80 år. Och det kändes märkligt att träna på saker som man redan kunde, eller hade kunnat innan; dammsuga, gå i trappor och sätta på kaffebryggaren. Jag önskar nu i efterhand att jag hade fått träna mer för att komma tillbaka till arbetet. Men eftersom de flesta som får stroke inte är i arbetsför ålder, så finns inte en sådan verksamhet, vilket är synd.

"Jag började minnas vad som hade hänt den där kvällen"

Att komma hem var en mardröm för mig. Jag började minnas vad som hade hänt den där kvällen när jag fick stroken och det var fruktansvärt. Det var alltid någon hemma hos oss - då trodde jag att de bara hälsade på - men senare förstod jag att det var för att jag inte fick lämnas ensam med min son. Att inte vara kapabel att ta hand om sitt barn var det värsta, även om jag inte hade fått tillbaka moderskänslorna än.

Jag fick mycket ångest och gick in i en djup depression. Jag höll mig inomhus med neddragna gardiner. Jag blev rädd för allting och hade dödsskräck. Det var väldigt jobbigt för alla inblandade, särskilt för min sambo som fick ta hand om i princip allt med vår son och hemmet.

LÄS MER: "Fick alltid höra att jag var fet, ful & inte dög"

"Rädslan för återfall finns alltid där"

Moderskänslorna började sakta återvända och jag och min sambo gifte oss. Det var precis vad jag behövde, ett bröllopsprojekt att ta tag i. Jag ville komma så långt från stroken som möjligt och blicka framåt. I dag har vi vårt eget hus och min son har börjat skolan. Jag ser ljust på framtiden. Men rädslan för återfall finns alltid där, som en mörk skugga. Och förra våren fick jag ett mindre återfall. Jag tappade plötsligt talet och känseln i halva ansiktet. Jag hade fått en så kallad tia, en mindre propp som passerade utan att göra skada, men det var otroligt skrämmande. Jag var ju livrädd för att drabbas av en stroke igen, hur skulle jag klara det nästa gång?

Jag fick ett par tior till och sommaren 2014 fick jag en ny stroke, som tack och lov inte gav några men. Att drabbas av stroke som 20-åring är tufft och fortfarande finns stor okunskap om att stroke även drabbar unga människor. När jag kommer in på akuten vill de knappt utreda mig för stroke. Jag har fått höra att jag bara har migrän, att jag är alldeles för ung för att få en stroke. Så jag får ju övertyga dem när jag kommer in. Det känns jobbigt, att inte bli trodd. Även på apoteket höjer de på ögonbrynen av förvåning när jag hämtar ut min medicin Waran. Men jag har vant mig. Jag blir inlagd ett dygn, sen får jag åka hem igen och fortsätta livet. Jag tror det har med min ålder att göra, kanske finns det inte någon riktig efterbehandlingsplan för en så ung strokepatient som jag. Men det är också tack vare att jag är så ung som jag har kunnat bli så pass återställd som jag blivit. Jag hoppas att de inom vården även satsar på yrkesinriktad rehabilitering, för vi unga har ju hela arbetslivet framför oss.

LÄS MER: "Han var otrogen mot mig när jag var gravid"

"Kort och gott ser jag till att göra så mycket som möjligt av livet"

Min stroke har lärt mig att värdesätta livet, för jag vet hur snabbt det kan vara slut. Jag väntar inte med att leva, har jag chansen att göra något roligt så gör jag det direkt. Jag prioriterar mig själv och min familj och lägger inte allt för mycket tid på oviktiga problem. Kort och gott ser jag till att göra så mycket som möjligt av livet.

Elin, 27.

Berättat för Anne Haavisto