Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 16 okt 2017 13:03

Dolph Lundgren: "Jag har gått i psykoterapi i fem år"

Pappans misshandel satte spår som kom ikapp Dolph Lundgren långt senare. Han fick posttraumatiskt stressyndrom och tyckte aldrig att han var bra nog.

Nu, efter fem år i psykoterapi, har han hittat ett lugn i sig själv. Han mediterar och prioriterar tid med döttrarna.

– Allting känns fantastiskt, säger han till Söndag.

Mer än tre decennier efter "Rocky IV" är Dolph Lundgren fortfarande ett hett namn i Hollywood – närmast har han en stor roll i kommande filmen "Aquaman". Söndag träffar actionstjärnan i en studio i Nacka, där han spelar in reklamfilm för Smarteyes. Ett uppdrag som Dolph kombinerar med att träffa dottern Greta, som går på internatskola i Sigtuna.

– Det är en väldigt bra period. Allting känns fantastiskt. Mina två döttrar har haft en bra uppväxt och är lyckliga. Ida är 21 och jobbar som modell. 

Du verkar vara en stolt pappa.

– Ja, jag är det, och jag är kärleksfull. Jag älskar de där två. Mitt liv utan dem skulle inte alls vara detsamma.

LÄS OCKSÅ: Sverrir Gudnason, 39: Jag tror fortfarande på familjen 

Dolph Lundgren började gå i terapi

Dolph gick ut KTH med högsta betyg och fick stipendium att studera i USA. Hans IQ har påståtts vara uppmätt till 160.

– Det där har de bara hittat på någonstans i Hollywood, avfärdar han. 

– Men det är klart, man är inte helt tappad bakom en vagn. Men jag tänker inte på det på det sättet. Jag hade kanske hög IQ, men emotionellt sett hade jag en massa problem fram till bara för fem år sedan, när jag började med terapi och meditation. 

– Alla har vi våra trauman, och jag hade mina.

Vilka var dina?

– Det mesta hade med min uppväxt att göra. Min pappa, som jag var fäst vid och såg upp till, var väldigt våldsam. Jag åkte på mycket stryk som grabb, från kanske två, tre år till tolv ungefär. Då blev jag uppskickad på uppfostringsanstalt hos mina farföräldrar i Norrland.

Spåren efter misshandelsåren gjorde ont längre.

– Jag hade ett trauma, lite posttraumatiskt stressyndrom. Om du lever i ett hem och inte känner dig säker och inte är trygg för att din farsa kan komma in och klå upp dig. Det är fight or flight, precis som för djur. Antingen fajtar du tillbaka eller också springer du därifrån. Men sen finns det en tredje version, freeze. Det är när du bara fryser, som många djur gör när de precis ska bli dödade, när lejonet ska ta gasellen. Människor har också en sån reaktion. Om du inte kan fly och inte kan fajtas tillbaka, då hamnar du i en annan situation som du får ett jäkla trauma av efteråt.

"Du är aldrig bra nog"

Minnesbilderna är fortfarande klara.

– I mitt fall är det så att min pappa kommer in, jag är sju år gammal och kan inte fajtas tillbaka, kan inte rymma hemifrån. Då hamnar du i samma situation som gasellen. Du fryser till. När det händer tillräckligt många gånger, som jag har förstått det, då får du ett trauma. Du försöker komma ifrån smärtan men du kan inte, för den är inombords. Då blir det så att man dricker, kanske har affärer med andra kvinnor, man kanske skadar sig själv, man gillar våldsamma sporter, man gillar karate, boxning. Man kanske kritiserar sig själv, "du är aldrig bra nog".

I ditt fall, har det varit så?

– Alla dem. Men som tur var höll jag på med idrott så jag förstörde inte mig själv, men jag hade de tendenserna. Och det har jag jobbat igenom. Jag har förklarat för min exfru och mina barn hur det stod till, varför det blev som det blev. Men som tur var hade vi ett ganska lyckligt familjeliv i alla fall. Det var inte så att jag klådde upp familjen och barnen, utan det var mer riktat mot mig själv. 

Hur har du det med alkohol?

– Jag har aldrig haft riktiga alkoholproblem. Jag har mest bara druckit för att umgås med det motsatta könet, inte för att gå ut och slåss. Det fick jag utlopp för i karate.

Vet du varför din pappa slog dig?

– Han växte upp i Ådalen under depressionen där, när folk svalt ihjäl i princip. Jag är säker på att han också åkte på stryk av sina föräldrar.

"Jag har gått i psykoterapi i fem år, jag mår mycket bättre nu", berättar Dolph Lundgren.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

"Traumat har varit bra för mig"

Hos farmor och farfar blev Dolph Lundgren kvar i sex år.

– Det var ensamt i början. De var i 70-årsåldern och var väldigt gulliga med mig och fästa vid mig, de var som mina föräldrar. Sen att jag bodde i en liten ort i Norrland - det var perfekt. Nyland som det heter, vid Ångermanälven. Där var man "stockholmarn". Det var bara att bli norrlänning, så att säga.

Under tonåren var Dolph blyg och osäker. 

– Jag hade inga tjejer. Min pappa hade ju dankat i mig att jag var oduglig i princip. Jag hävdade mig genom att bli bra i skolan, få bra betyg. Sen började jag träna ishockey först i Nyland, sen judo och sen karate. Genom kampsporten fick jag en chans att känna mig stark. 

– Vad jag inte insåg då, var att när jag började tävla och åkte på en smäll var det någon som la in en annan växel i mig. Det var liksom att det här var inte så farligt, jag har varit med om värre.

– Traumat har varit bra för mig på ett sätt. Det är därför jag blev fighter och har blivit ganska tuff, en överlevnadsmänniska.

Gillar starka och jordnära kvinnor

Hur var det med kompisar?

– Jag har fortfarande ungdomskamrater därifrån, säger Dolph och lägger sig till med norrländska dialekten:

– Anderzon, Lindahl, Burén - honom fick jag något mejl från precis nu. Det här är killar som jag har känt sedan jag var 13 år. När jag träffar dem försvinner allting. Det spelar ingen roll om jag är på filmpremiär – jag har bjudit dem på några såna där grejer. Särskilt Andersson är den som är närmast mig.

Norrländska dialekten kommer tillbaka:

– "Ja, vi gjorde folk av dig Lundgren" säger de. De har ju bott där uppe och flyttat kanske 200 meter sedan 1976. De är visa och smarta på sitt sätt. Jag älskar dem alltså.

Man får intrycket av att du aldrig har varit den Hollywoodkvinnokarlen som du skulle ha kunnat vara.

– Mm. Det stämmer. Jag gillar tjejer som är lite girl next door. Grace Jones kanske inte riktigt var det. Men när jag träffade henne var hon väldigt cool och normal. Inte alls ego och inte galen. Jag blev ju känd sen och hon också, det påverkade vårt förhållande så det höll bara i fyra år. 

– Sen har jag alltid varit i förhållanden med ganska starka och jordnära kvinnor.

Vad tycker du är viktigt hos en kvinna?

– Att hon har en viss trygghet och kanske inte är så självcentrerad med sitt utseende, att allt ska vara så perfekt. Såna kvinnor – god bless them – finns det många av i Los Angeles. Jag tycker att det är rätt jobbigt.

Dolph Lundgren bröt upp med flickvännen Jenny Sandersson förra hösten. Nu är paret ihop igen.

Foto: JEFFREY MAYER / STELLA PICTURES JEFFREY MAYER/JTMPHOTOS, INTERNATI

Dejtar ex-kärleken Jenny Sandersson

Förra hösten bröt han och flickvännen, kamportaren Jenny Sandersson, upp efter ett fem år långt förhållande. Nu är de tillsammans igen.

– Jag träffade henne på en Budogala i Stockholm, och så flyttade hon till LA. Det blev jobbigt för henne, för Los Angeles är väldigt tufft för kvinnor och för vem som helst. Hon är väldigt nära sin familj och sina syskonbarn och föräldrar. Hon ville tillbaka till Göteborg. Vi bröt upp vårt förhållande då, 2016. Vi började ses i mars-april. Då hittade vi varandra igen. Hon hade mognat och har sitt eget liv i Göteborg nu. Jag har också kanske förändrats lite, så vi får se hur det går.

Men ni är ett par nu?

– Ja, mer eller mindre. Vi bor inte ihop men vi har ett förhållande. Vi träffas när vi kan.

Vad tror du att hon tycker är det bästa med dig?

– Ja du.,. Att jag är ganska kärleksfull och ger mycket komplimanger kanske. Jag ger henne en del råd också, jag har ju varit med om ett och annat. 

I november fyller Dolph Lundgren 60 år. Magrutorna står sig, men på sistone har han fått problem med ryggen, direkt efter intervjun ska han med en taxi till naprapaten. Åldrandet är något han har funderat mycket på.

– Jag tror att det är jobbigt för alla. Jag dealar med det när jag mediterar. Livet är som en dröm, allting är förgängligt. Om man är medveten om det slipper man fastna i det. Åldrandet är en del av förgängligheten. Man har alltid sett bra ut och jobbat med sin fysik. En gång kommer det att försvinna, men man kan hoppas att det håller i sig så länge som möjligt. Man blir visare, och kan acceptera och vara lycklig för det man har fått ut av sin ungdom.