Charlotte Perrelli, 44: "Psyket kollapsade"
Hon är aktuell med ”Så mycket bättre” och när som helst föds hennes fjärde barn, en till pojke.
Men livet har inte alltid varit på topp för turnéaktuella artisten Charlotte Perrelli, 44. I nya självbiografin ”Flickan från Småland” berättar hon öppet om kollapsen vid skilsmässan.
– Jag var orolig för att inte kunna ta hand om mina barn.
Att skriva en självbiografi var inte självklart för Charlotte Perrelli. Hon hade fått frågan flera gånger tidigare, men alltid tackat nej.
– Jag har tyckt att det är för tidigt. Den här gången sa de att det största misstaget folk som skriver biografier gör är att de skriver dem för sent. Man vill läsa om någon som är mitt i livet och har en story att berätta.
När hon blickar tillbaka på de 44 år som gått känner hon mest av allt tacksamhet.
– Det har varit både fantastiskt och jättetufft. Det har absolut inte varit någon rak väg, men för vem är det så? Alla har sitt, alla kämpar och får slåss för olika saker.
Vi träffs på en restaurang i Djursholm, där Charlotte bor sedan 14 år. Ofta är det full fart hemma i den 800 kvadratmeter stora villan.
– Barnen tar ofta med sig kompisar.
Charlotte Perrelli om skilsmässan
Vi har alltid haft väldigt mycket öppet huskänsla. Ibland på frukosten är det tio ungar vid bordet, när de har sovit över.
Numera bor Charlottes föräldrar i trädgårdsmästarbostaden på tomten.
– De är delaktiga i vårt vardagliga liv. Det är väldigt skönt och de trivs jättebra. Enda nackdelen är att vi inte åker till Småland så ofta. Men i år har jag skickat ner barnen, de får plocka äpplen och köra traktor och fyrhjuling i ett inhägnat område. Det är så guld värt!
Charlotte Perrelli
Ålder: 44 år.
Gör: Artist.
Bor: Villa i Djursholm, Stockholm.
Familj: Maken Anders Jensen, 41. Barnen Angelo, 14, Alessio, 13, Adrian, 5, och ytterligare en pojke på väg. Anders dotter Izabelle, 9.
Aktuell: Med självbiografin "Flickan från Småland" (Lind & co). Medverkar i "Så mycket bättre", TV4. Konserthusturnén "Flickan från Småland januari-mars nästa år.
Maken Anders Jensens föräldrar bor inte riktigt lika nära, farmor finns söder om Stockholm och farfar i Spanien.
– Hans mamma kommer när barnen fyller år och lite så där, och vi träffar Anders pappa när vi är på vårt ställe i Spanien. De är jättefina och jättetrevliga, men det blir inte att vi ses varje dag.
I ett avsnitt i boken berättar Charlotte kort om hur det var när relationen med de två äldsta barnens pappa gick mot sitt slut:
”Bland annat hade det vid ett tillfälle varit obäddat i sängen i gästrummet på övervåningen. Jag minns att jag när jag kom ner till köket sa rakt ut: ’Vem har du haft här?’”
Kollapsade efter Eurovision
Skilsmässan är dock inget hon vill prata om.
– Det är tio år sedan, och det har hänt så extremt mycket i mitt liv både före och efter den. Fokus i boken ligger inte där, och jag är inte intresserad av att kasta skit på någon. Dessutom tror jag att folk har läst om min skilsmässa till leda. Jag tror att de vill läsa annat, som min uppväxt och hur jag har tagit mig fram. Det som Charlotte själv tror kommer beröra läsarna mest är avsnittet där hon berättar om när hon var sjuk, vilket var i samband med skilsmässan.
– Det började när jag kom hem från Eurovision. Jag var jättedålig. På något sätt gick jag in i väggen. Psyket kollapsade och jag blev fysiskt sjuk.
Fick du någon diagnos?
– Bara att jag gått in i väggen. Sedan hade jag fysiska diagnoser: Jag fick hjärnhinneinflammation och inflammation på tolvfingertarmen.
Under den tunga sjukdomsperioden blev vardagssysslorna en kamp.
– Det fanns dagar när jag inte kom upp ur sängen. Och kom jag upp ur sängen somnade jag vid köksbordet medan barnen åt frukost. När jag lämnat dem på dagis gick jag hem och sov. Jag ställde klockan på fem i tre när de skulle hämtas.
Hur lång tid pågick det?
– Det var en sommar. Men jag ställde egentligen bara in några jobb. Jag var faktiskt med på premiären av ”Rhapsody in rock”, trots att jag var skitdålig. Jag har extremt hög arbetsmoral.
Jag kände att vad händer om jag inte blir frisk? Vem tar hand om barnen?
Hur lyckades du ta dig upp igen?
– Man har inget val när man har barn. Jag såg till att sova, samla kraft och fortsätta. Det går ju inte att trycka på en knapp och bli frisk.
Värst var oron för att inte kunna ta hand om barnen.
– Det var obehagligt att vara så orkeslös. Jag var rädd och hade hört talas så mycket om det här med att gå in i väggen. Jag hade aldrig förstått det, jag trodde att det handlade om att vara lat. Så hände det mig. Jag skulle resa mig upp och kände – det går inte. Kroppen funkade inte. Vad fan är det för fel? Det stressade mig allra, allra mest. Jag kände att vad händer om jag inte blir frisk? Vem tar hand om barnen? Det tänkte jag verkligen på. Det finns ju inga mirakelkurer, att man kan göra något som bara funkar.
Exklusivt utdrag ur självbiografin "Flickan från Småland"
"I samma stund kände jag hur jag blev alldeles kallsvettig över hela kroppen och snart bara rann det ner mellan brösten. I nästa ögonblick var jag borta.
När jag vaknade igen höll Najet mitt huvud samtidigt som hon pratade med ambulanspersonal som tog blodtryck och blodprover och gud vet allt på mig. Som i ett töcken hör jag hur någon av dem förklarar att mitt blod är trögflytande. Att det nästan är svart, inte rött, att det inte rinner som det ska.
De gav mig en massa vatten och förklarade att jag framöver behövde äta och dricka bättre. Sedan bad de Najet att se till så att jag fick i mig något matigt innan jag gick därifrån."
Vad fick du för hjälp från vården?
– Ingen alls. Bara med medicinering för de fysiska åkommorna. Hjärnhinneinflammation får man ingen medicin för, men för tolvfingertarmen fick jag. Annars fick jag ingen hjälp. Om jag ville gå till en psykolog fick jag bekosta det själv.
Gjorde du det då?
– Ja, men det var en ganska lång process. Vi hade börjat i familjeterapi innan, så det var inte direkt nytt just då. Det var mer: Okej, jag är fysiskt sjuk, jag får ligga hemma i sängen. Så var det tills jag kände att kraften successivt började komma tillbaka.
Väntar sitt femte barn
För ett och ett halvt år sedan berättade Charlotte att hon och maken Anders Jensen efter sju missfall hade gett upp hoppet om ett biologiskt helsyskon till lille Adrian.
I februari förra året kom den stora överraskningen. Charlotte skulle operaras för knutor på stämbanden.
– Jag fick en känsla att jag bara måste kolla så att jag inte är gravid. Det går ju inte att söva om man är det. Plustecknet på stickan gav upphov till glädje, men också rädsla och oro.
– Jag kände att jag har ju inget val, jag får gå igenom det här en gång till. Jag trodde aldrig det skulle funka eftersom det inte har gjort det förut. Jag blev förkrossad, för jag hade ”Så mycket bättre”, en hel sommarturné, skulle in i studion och spela in åtta låtar. Fasiken, vilken jättetaskig tajmning – jag behövde ju ge stämbanden en bra funktion. Men i alla fall, vi kände att det var inget att göra åt saken.
Hela tiden var Charlotte beredd på ytterligare ett missfall.
– För varje vecka som gick kände jag lite mer att nu kanske, kanske det kan funka. Tidigare graviditeter har det slutat före vecka 10 och ibland redan vecka 6.
Charlotte om graviditeten: "Inte en walk in the park"
Först i vecka 16–17, precis före inspelningarna av ”Så mycket bättre” i somras, vågade Charlotte andas ut.
– Det kändes nästan overkligt. Jag ville inte berätta för barnen innan heller. Min lille femåring sa ”du är jättetjock”. Jag sa att jag har ätit för mycket bullar men han sa ”jag tror inte på det, jag tror du har en bebis i magen”. Han hade full koll, säger Charlotte och skrattar.
Under hela den här graviditeten har hon fått trombyl och kortison, för att motverka att kroppen stöter bort fostret.
– Jag mår bra, men det har inte varit en ”walk in the park”, ska jag ärligt säga. Jag har inte bara gått upp i vikt utan är svullen av vätska. Jag är stinn, sätter jag mig ner känns det som att låren ska spricka för att huden inte räcker till.
Med Anders dotter blir de nu två vuxna och fem barn i huset.
– De stora barnen tycker det är jättemysigt, och Adrian längtar så att han håller på att bli grön. Han tycker att det ska bli så roligt att inte vara minst, han har längtat efter en lillebror i flera år, skrapat trisslotter och sagt att ”vinner jag ska jag köpa en lillebror”.
"Jag blir livrädd när jag tänker på det"
Nyligen köpte Charlotte en bostadsrätt i Djursholm till äldsta sonen Angelo.
– Det är färdigbyggt om tre år. Visserligen flyttade jag hemifrån när jag var 16, men jag tror inte att han kommer att flytta då. Jag tänker att det ändå kan vara bra att ha den, nära. Han kanske vill bo där något år, sen kanske nästa vill.
Hur är tonårstiden?
– Den är lite läskig. Jag litar ganska väl på barnen, men det finns en massa andra människor där ute som inte alltid vill dem väl. Man hör mycket om droger, alkohol och gängbråk. Jag blir livrädd när jag tänker på det.
– Det är också jobbigt att de tycker att vi vuxna suger och är öken. Man kan verkligen känna att de är otrevliga ibland. Där är jag jättehård. Just när det gäller attityden, där tummar jag faktiskt inte på någonting. Vi pratade vid middagsbordet för någon vecka sedan och jag fick höra att ”så kan man inte säga, du är helt dum i huvudet”. Då blixtrade det! För det där tar inte jag. Jag sa ”en gång till och du flyger rakt ut genom dörren och behöver inte komma tillbaka mer”. Jag blir tokig!
Charlotte Perrelli om…
...UTLANDSDRÖMMARNA:
"Något som Anders och jag skulle vilja är att prova att bo utomlands. Kanske Spanien eller Frankrike, det behöver inte vara USA. Någon gång tror jag att vi kommer att göra det, frågan är när. Man kan ju ha ett sånt boende, åka hem och göra en sommarturné och sedan åka tillbaka igen."
...DJURSHOLM:
"Det är så otroligt vackert här ute, med sjöar och hästhagar runt hörnet. Samtidigt tar det bara sex minuter med bil in till stan. Jag har verkligen rotat mig här och känner många genom barnens aktiviteter med fotboll, hockey
och tennis."
..."SÅ MYCKET BÄTTRE":
"När det väl är ens dag och man sitter där, och alla artister tolkar dina låtar – det var lite som att gifta sig på nytt. Man känner sig så hedrad. Jag njöt verkligen!"
...DUKTIG FLICKA- SYNDROMET:
”Jag tycker att jag lär mig, jag börjar inse ibland att jag måste vara vuxen och tänka på vad som är bäst för mig i stället för att tänka på andra. Där har jag kommit till en punkt där jag kan säga nej."
...ATT INREDA EN NY BARNKAMMARE:
"Ingenting är förberett. Och det handlar mest om att jag inte vill ta ut något
i förskott. Jag är fortfarande lite nervös, tänk om det inte funkar, tänk om det stannar av, tänk om någonting händer. Men det handlar också om att vi behöver göra en rejäl rokad. Något barn behöver flytta
upp en våning."
Visar man så tydligt att ett beteende inte är okej, då händer det inte igen, resonerar Charlotte.
– Man kan inte bita den hand som föder en. Alla de som gör allt för en hela tiden, dem får man se till att vara trevlig mot. Så enkelt är det, annars blir det ” Ta dig till din fotboll själv, jag tänker inte skjutsa dig”. Charlotte poängterar att hon balanserar upp med mycket kärlek.
– Jag investerar tid i barnen. Ska Angelo på fotbollscup i Tyskland i tre dagar åker jag med och visar att jag är intresserad, att jag bryr mig och finns där. Visar man inte engagemang för barnen blir det vind för våg.
Försöker hitta tid till maken Anders Jensen
Charlottes fjärde barn blir det andra gemensamma med maken Anders Jensen. De tycker lika om det mesta, men inte allt.
– Vi har inte hängt ihop sedan vi var 17, vilket gör att så formade efter varandra är vi inte. Och det är helt okej. Det är fine att tycka olika. Det tror jag är jätteviktigt.
Hur vårdar ni relationen?
– Genom att se att man fortfarande är kvinna och man – inte bara föräldrar. Alla barn behöver inte vara med hela tiden. Man kan gå ut och käka middag själva. Det är svårt att hinna med, men har man ambitionen tror jag att man är på rätt väg.
Nästa år väntar turné för Charlotte Perrelli. Det blir en blandad repertoar med fokus på hennes liv.
– Jag ser verkligen fram emot det – ska besöka över 20 konserthus över hela Sverige, min första helt egna konserthus- turné. Jag har varit sjukskriven nu en tid och saknar verkligen liveuppträdanden.
