Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 18 nov 2018 11:30

Carola, 48, lever med extrema katastroftankar

För Carola Nyström, 48, är varje dag en kamp mot irrationell, orimlig oro.

Objekten varierar, men katastroftankarna är konstanta och håller henne i ett järngrepp. För ett år sedan fick hon diagnosen GAD, generaliserat ångestsyndrom.

– Jag har hittat strategier för att inte låta oron ta över.

Som barn låg Carola Nyström ofta vaken på nätterna och lyssnade ängsligt efter ljud och dofter som kunde tyda på brand. Ibland steg hon upp och vankade omkring i vardagsrummet i jakt på spår efter glöd - hennes pappa rökte nämligen inomhus. Det här var inget hon pratade om. Kanske skämdes hon lite för sitt maniska kontrollerande. Men framför allt trodde hon att alla var som hon. 

– När jag blev äldre sprang jag ofta hos skolsköterskan med olika symtom, bland annat huvudvärk. Det var som att jag gick och väntade på att bli sjuk och dö, säger Carola, som när hon var 17 år drabbades av en svår sorg då hennes pappa hastigt gick bort i en hjärtinfarkt. 

– Det triggade i gång en skräck för att dö i hjärtsjukdom och jag gick omkring med en ständig dödsångest. Jag hade ofta hjärtklappning, kände tryck över bröstet och värk i vänster arm. Jag försökte intala mig att det var inbillning, men symtomen fanns ju där. Jag blev jätterädd och ringde sjukvårdsupplysningen som rådde mig att åka in akut om jag nu var så orolig. Deras råd gjorde att jag blev ännu oroligare, eftersom jag tolkade det som att de trodde att jag var på väg att få en hjärtinfarkt, säger Carola. 

LÄS OCKSÅ: 6 olika typer av ångest – så hanterar du dem 

Drabbas av stark ångest

Symtomen klingade ofta av när hon väl kom till sjukhuset, och då kände hon sig mest fånig och ville åka hem igen. För någonstans förstod hon ju att oron var orimlig. 

– Men tvivlet gnagde ändå. Tänk om ... för även om jag är ovanligt ängslig så kan jag ju faktiskt bli sjuk på riktigt! Hjärtat är fortfarande en svag punkt, jag oroar mig mycket för det. 

Carola skakar sakta på huvudet. Hon inser själv hur absurt och bakvänt det kan bli när man på samma gång är skräckslagen för att dö, men ändå inte vågar ta reda på om man är sjuk. Som det här med att undersöka sina bröst för att upptäcka eventuella knölar i tid. 

"En ilska över att jag slösat bort så mycket tid på att vara rädd har vuxit sig stark", säger Carola.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

– Det vågar jag inte. För tänk om jag hittar en knöl. Det är som att jag tror att jag framkallar symtom genom att leta efter dem. Men jag får samtidigt ångest av att inte kolla, för tänk om jag har en tumör och missar den. Katastroftankarna styr mitt liv, säger Carola. 

Hon har lärt sig att undvika att googla på sjukdomar och symtom, eftersom det ofta leder till fakta hon inte vill ha - och det förvärrar oron. 

Jag klarade inte att vänta, jag höll på att krypa ur mitt eget skinn av ångest

En gång upptäcktes en cellförändring i underlivet. När Carola fick beskedet per post bröt hon ihop. Hon mådde extremt dåligt av vetskapen att det kunde bero på eget slarv; hon hade missat att gå på flera rutinundersökningar hon kallats till. 

– Jag sjönk ihop och grät och skrek okontrollerat, min man fick hålla mig hårt. Allt bara rasade och jag fylldes av en stor sorg över att jag nu skulle dö. Jag såg framför mig min egen begravning, hur min enda dotter skulle förlora sin mor. Det var helt fruktansvärt, säger Carola, som totalvägrade att vänta på att få komma till en läkare. 

– Jag ringde och grät och krävde att få bli undersökt omedelbart. Jag klarade inte att vänta, jag höll på att krypa ur mitt eget skinn av ångest, säger Carola, som fick en tid en vecka senare. 

Dagarna före undersökningen beskriver hon som mardrömslika. Hon sov inte, åt inte och låg i fosterställning och hyperventilerade. Hennes dotter försökte trösta och sa att hon faktiskt inte hade fått ett cancerbesked. Det var ju bara en cellförändring. 

Carolas röst brister när hon fortsätter. Hennes man och dotter har fått bära mycket av hennes ångest och det smärtar. 

– Jag blir helt knäckt när jag tänker på det. Hur rädd min dotter blev när jag blottade min skräck. Det är svårt att se sin mamma bryta ihop i dödsångest och inte kunna hjälpa. Dessutom var hon nog också rädd att jag skulle dö. 

LÄS OCKSÅ: Panikångest – allt du behöver veta 

Carola försöker dölja sin djupa oro

Carola försöker att inte visa sin oro utåt. Men det är svårt att hålla masken när ångesten river i bröstet. Katastroftankarna kretsar inte bara kring sjukdomar utan kan väckas av helt andra saker. Som när hon var gravid och inte förmådde glädjas åt livet som växte i magen. Först trodde hon att hon hade en tumör, eftersom hon kände en tyngd i mellangärdet. När det visade sig vara ett foster övergick hon till att oroa sig för att babyn skulle dö eller födas skadad. 

– Vid ett tillfälle böjde jag mig fram och kände att det klack till i magen. Jag var helt övertygad om att jag orsakat mitt barn ett benbrott. Vänner viftade bort min oro och tyckte att jag var larvig. Men för mig var det på blodigt allvar, säger Carola, som efter en långdragen förlossning födde en frisk flicka. 

"Jag fick en systemkamera av min man. Jag började fota, hittade min kreativitet och sökte en fotoutbildning. I den processen fick jag kontakt med en bra psykolog som tyckte att jag skulle utredas", berättar Carola Nyström.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Lyckan och lättnaden blev kortvarig, för snart tog en rädsla vid för att barnet skulle dö och hon vakade som en hök över sin baby. Minsta rossling eller prick fick pulsen att gå i spinn. Att allt var bra var inte ett alternativ i Carolas värld. 

– Jag utgick ifrån det värsta och var hela tiden förberedd på att hon skulle försvinna. Att jag skulle få uppleva glädjen att vara mamma var för bra för att vara sant. Jag vågade inte sänka garden och vila i lyckan. Det hade varit att utmana ödet. 

LÄS OCKSÅ: 7 saker psykologerna gör för att lindra sin ångest 

Vändpunkten förändrade allt

När dottern blev äldre och började röra sig ensam utanför hemmet bytte oron fokus och handlade om katastroftankar kring olyckor eller spårlösa försvinnanden. 

– Om hon inte svarade genast i mobilen fick jag panik, magen drog ihop sig till en knut. På en sekund såg jag framför mig dödsbeskedet, begravningen och blommorna som skulle täcka kistan. Jag hann tänka på hur mitt liv skulle se ut utan min dotter, hur sorgen och tomheten skulle krossa mig ... min enda känsla var och är att inget får hända henne, för då dör jag också! 

Under många år levde Carola i ett själsligt mörker och hon resignerade inför tanken på att det var så här det var; en normalitet för henne. När ångesten var som värst rusade hon ut, i ett försök att fly känslan. Men eftersom oron är ett hjärnspöke går det ju inte att fly. 

Julen 2014 fick hon en gåva som skulle komma att bli en vändpunkt. 

– Jag fick en systemkamera av min man. Jag började fota, hittade min kreativitet och sökte en fotoutbildning. I den processen fick jag kontakt med en bra psykolog som tyckte att jag skulle utredas, säger Carola, som tidigare diagnosticerats med panikångest och fått antidepressiv medicin mot det. 

Fick diagnosen GAD, generaliserat ångestsyndrom

Utredningen visade att hon har såväl adhd som GAD, generaliserat ångestsyndrom. Hon fick adhd-medicin och kunskap om sina beteendemönster. Bland annat att adhd - som ofta karaktäriseras av ett ormbo av impulser - kan trigga GAD. 

– Otroligt nog har medicinen hjälpt också mot min GAD. Den gör mig mer fokuserad och ökar min förmåga till logiskt tänkande. Nu har jag lättare att resonera med mig själv, jag får inte lika lätt panik, säger Carola, som också har hittat mentala strategier för att undvika att hamna i katastroftankar. 

Det kan handla om att inombords upprepa att det är okej att vara som hon är, att acceptera sig själv med alla rädslor och nojor. Hon har också börjat prata öppet om sin GAD med såväl familjen som arbetskamrater. Det avdramatiserar och gör att hon kan se sig själv utifrån. 

– Jag tränar på att stärka mig genom att vara snäll mot mig själv. Någonstans har en ilska över att jag slösat bort så mycket tid på att vara rädd vuxit sig stark. Nu får det vara nog! säger Carola men tillägger att det fortfarande är svårt att se en löpsedel om någon farlig åkomma och samtidigt aktivt stoppa tankarna på att just hon är drabbad. 

– I dag mår jag definitivt bättre, även om jag vet att jag kommer att få leva med min GAD resten av livet. Jag har hittat strategier för att inte låta oron ta över. När jag märker att jag är på väg att få panik har jag ett ord som stoppar mina mörka tankar, "cykel", säger Carola med ett leende. 

Varför just "cykel" vet hon inte. Men det fungerar.