Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 9 jun 2018 18:00

Camilla Henemark: "Det är en stor livssorg att inte ha barn"

Camilla Henemark har en förmåga att resa sig om och om igen. Livet har emellanåt varit hårt med sjukdomar, utanförskap, konflikter och självmordsförsök. 

Det enda hon djupt ångrar är att hon aldrig bildade familj.

– När mamma dör kommer jag inte att ha någon alls.

Camilla säger att hon inte är rädd för att dö längre, eftersom hon redan varit död.

– När jag försökte ta livet av mig för andra gången 2007 var jag så färdig med livet. Jag hade gett bort alla mina saker, det enda jag inte hann ge bort var de 200 kronor som jag hade i plånboken, men jag tänkte att någon skulle hitta pengarna. Jag var både arg och förvånad att jag vaknade upp, det var verkligen inte min plan.

Det är nu tredje gången gillt att leva, säger Camilla, och hon hoppas att det går bättre den här gången, fast hon känner sig räddare någonsin.

– Jag har blivit mer skrajsen, skotträdd liksom. Jag känner mig som en handbollsmålvakt som plötsligt, mitt i en match, börjar fundera på vad jag håller på med, säger hon.

LÄS OCKSÅ: Tommy Körberg: "Alkoholen förändrade min personlighet" 

Camilla Henemark om barnlängtan

Förmodligen handlar rädslan om att hon har blivit mer medveten. Att ju mer man förstår, desto räddare blir man. 

– Min största rädsla är att inte ha någon som bryr sig om mig; varken en vän, ett husdjur eller en krukväxt. Att bli av med skälet att finnas till, att inte ha någon nytta. Att mamma ska dö skrämmer mig enormt. Hon är gammal och jag vet att vi bara har några år kvar tillsammans. 

Hon säger att hon och hennes mamma står varandra nära, men samtidigt inte alls, att det är en speciell relation som är svår att förklara. 

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

– Jag har varit långt ifrån henne så länge att hon har svårt att sätta sig in i mitt liv. Det var ju min mormor som uppfostrade mig till stor del. Nu hänger jag upp det på att mamma behöver mig. Men när hon dör kommer jag inte att ha någon alls, säger hon stilla. Hon säger att hon ångrar djupt att hon inte fick några barn. 

– Jag har aldrig velat ha barn, men ärligt talat är det en stor livssorg nu, att inte ha barn som älskar mig villkorslöst, säger hon och tystnar en stund, tagen av sina egna ord om saknaden hon inte pratat om tidigare. 

LÄS OCKSÅ: Ola Salo: "Jag är ganska jobbig att leva med" 

Bitarna föll på plats efter diagnosen

2003 fick Camilla en adhd-diagnos. Livsbitarna föll på plats och många frågor fick svar. 

– Först var jag rädd för att jag inte skulle kunna jobba, att folk skulle uppfatta mig som sjuk. Men att få en förklaring till varför skolan inte fungerat för mig och att jag alltid känt mig udda kändes skönt. Sedan får man lära sig tekniker för att hantera det, allteftersom, säger hon. 

Fem år senare fick hon även aspergerdiagnos, något som förvånade henne mycket. 

– Jag kunde inte ta in att jag skulle var autistisk. Att jag skulle vara som Rain Man, det stämde inte. Men i dag är ju autismspektrumet mycket mer breddat. Men jag tror ändå att vare sig man har diagnos eller inte så är vi människor som fingeravtryck, helt unika. Det finns ingen mall som fungerar för alla. 

Att ha ett osynligt handikapp är svårt och kan leda till missförstånd och konflikter, något Camilla har mycket erfarenhet av. 

– Jag hade haft en mycket mer framgångsrik karriär om jag inte hade hamnat i konflikter hela tiden. De som känner mig säger att jag är världens snällaste, men även världens jobbigaste människa. Jag har ofta handlat i god tro och upptäcker inte hindren förrän jag sprungit in i dem. Jag har sabbat väldigt mycket för mig själv, utan att egentligen göra något fel. Att vara missförstådd tar otroligt mycket energi och har gjort att jag dragit mig undan, berättar hon.

LÄS OCKSÅ: Tommy Nilsson "Jag har fem barn - som jag vet om" 

"Inget kunde vara mer fel"

Hon menar att ensamheten gör henne lugn, och hon skulle inte ha problem med att bli den sista människan på jorden. 

– Jag för en massa bra inre dialoger. Min inre dialog har räddat mig många gånger. Jag är som min egen förälder och försöker pusha mig själv i rätt riktning. Fast jag borde träffa kompisar oftare, de klagar på att jag är så asocial. 

Den vanligaste missuppfattningen om henne är att hon skulle var självupptagen. 

– Inget kunde vara mer fel. Jag är mycket mer fokuserad på att tillfredsställa andras behov än mina egna. Men jag har ett speciellt rykte, som följt mig genom hela livet där jag hanterat mitt utanförskap med trots och uppstudsighet. Är man attackerad för sin personlighet blir trotset ett försvar. 

När vi pratar om dokusåpor lyser Camilla upp, och det syns att hon är lättad över att få lämna tunga ämnen som utanförskap och ensamhet för en stund. Dokusåpor har alltid varit en passion, både att titta på och medverka i själv. 

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

– Jag har älskat dokusåpor sedan dag ett; "Real life" på MTV och förstås "Robinson". Dokusåpor är för mig som ett lexikon i att studera människor, det ultimata sättet att studera relationer. En dokusåpa är en spegelbild av våra beteenden. För mig är det livsviktigt att studera beteenden, för att själv veta hur jag ska agera för att bli förstådd, förklarar hon. 

Hon säger att varje dokusåpa hon medverkar i hjälper henne att hitta sig själv. 

– Det kanske är modigt av mig att göra mina personliga resor inför öppen ridå, jag vet inte. Men jag har inget att dölja som jag ser det. Och när jag tvivlar tänker jag på den respons jag får av tittarna, och att kunna ge tillbaka till andra har varit en drivkraft, säger hon. 

Camilla om "Biggest loser vip" och "Farmen vip"

"Biggest loser vip" var en svår resa och Camilla tappade mycket av sitt vanligtvis ganska goda självförtroende. 

– Det var svårt att göra en sådan personlig resa tillsammans. Det blev ofta konflikter när man kolliderade med varandra. Till skillnad mot i "Farmen" fanns det inget behov av samarbete, vilket gjort det ännu svårare att interagera. 

"Farmen" var, berättar Camilla, en förvånansvärt lärorik tid. Framför allt för att hon snabbt fick lära sig hur samarbete lönar sig. 

– Alla hade sin plats och position och allas insatser behövdes. Det blev ibland väldigt komiska situationer. Jag har aldrig mjölkat en ko men ändå drog jag en lång utläggning om vikten av att pastörisera mjölken. Nörd! Jag har aldrig nöjt mig med svaret "därför", jag måste tömma ut ett ämne helt, då känner jag att jag förstår. Jag har en hel bank med onödig information i huvudet och kallas skämtsamt för " Wikipedia", säger Camilla och skrattar högt. 

Att studera hur relationerna interagerar i en miljö där man rycker bort alla sina vanor var väldigt givande, menar Camilla. 

– De första dagarna var jag förtvivlad. Att leva utan mobiltelefon var inte så svårt men för en tv-beroende var det ångestfullt att vara utan tv. Men sedan blev det väldigt avkopplande och man fick riktiga samtal. Självklart var det ibland stressande att hela tiden vara i varandras sällskap. Det går ju inte att vara frånvarande i ett sällskap som man kan vara om man har en mobiltelefon. Det var väldigt nyttigt. 

Hon säger att hon blivit vän med tystnaden och mörkret efter tiden i "Farmen". 

– Först fick jag ångest av tystnaden och mina egna tankar som tog över. Men sedan när man jobbar så hårt fysiskt på dagarna så blev tystnaden och mörkret en lättnad. Nu tycker jag att tystnad är mysigt. 

Om livet som hemlös: "Jag ville inte ge upp riktigt än"

Camilla åkte ut redan i tredje programmet, men är inte ledsen över det. 

– Jag kände att jag började bli utmattad och det kanske var dags att åka hem. Just då var det en enorm lättnad, tänk att få kliva in på en pizzeria och få gå på en riktig toalett, säger hon med ett skratt. 

Just nu lider Camilla och några av de andra deltagarna av vad hon kallar en "postproductiondepression", en depression följt av separation från de andra deltagarna. 

– Jag fick flera nya vänner; som Sigrid, Klara och Felicia. Vi kommer att ha en speciell vänskap på olika plan. 

Camilla var under flera år hemlös men hyr i dag en andrahandslägenhet i Stockholm. Även om hon säger att hon är i en livskris känner hon hopp om framtiden. 

– Det finns en gnista inuti mig som tänds om och om igen. Jag ville inte ge upp riktigt än, faktiskt har jag ingen lust längre att ta livet av mig, säger hon. 

Men att ta sig tillbaka lågmält verkar inte fungera. Camilla har en förmåga att alltid hamna i centrum, när hon väl gör sig synlig igen. 

– Diskret är svårt. Det är mitt livselixir att göra saker stort. Det är nog min drivkraft, att se möjligheter, säger hon. 

Just nu försörjer hon sig på arvoden från "Biggest loser vip" och "Farmen vip". Vad som händer i framtiden vet hon inte säkert. Nu längtar hon efter meningen med livet, och hon tror sig ha hittat något. Ännu en gång lyser hon upp och ser genuint glad ut. 

– Sigrid tjatar på mig att jag ska komma och hänga med hennes hästar. Jag tror att jag måste göra det. Det är ju känt att personer med autism mår bra av att vara med hästar. Jag behöver lite hästterapi helt enkelt, säger hon och skrattar. 

Vi pratar om framtiden och bestämmer oss tillsammans för tre mål: 

– Jag ska träffa hästar, våga lägga ut fler bilder på Instagram. Jag hänger där två timmar om dagen, men lägger aldrig ut något själv. Och så ska jag bli kär!