Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 25 jun 2017 19:00

Birgitta, 55: Jag ville så gärna rädda honom

Birgitta berättar om när hon förlorade sin själsfrände och livskamrat Micke.

Birgitta berättar om när hon förlorade sin själsfrände och livskamrat Micke.

Foto: COLOURBOX

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" berättar Birgitta, 55, om sorgen efter att maken Micke gick bort. 

Här är berättelsen om hur hon tacklade sorgen.

Tre av mina anhöriga avled inom en period av tre år. Först gick min pappa bort i lungcancer i 50-årsåldern, sedan min syster i lever- och bukspottkörtelcancer vid 55. Jag trodde att jag hade sörjt färdigt min pappa, men sorgen efter min syster kom som en flodvåg och jag sörjde dem båda enormt mycket. Jag gick in i en svår depression och fick huvudvärk och utslag över hela kroppen. 

Efter en tid med akupunktur började jag sakta att repa mig. Jag levde då ihop med min man Micke men lyckan varade inte länge. Två år senare började Micke känna sig dålig. Vi bestämde oss för att flytta från Stockholm och köpte en gård i Enköping. Jag hade jobbat länge med utbildning och coachning, och nu ville vi starta en filial till Mickes jobb där jag skulle arbeta med personalfrågor. 

Hittade flera tumörer 

En månad före flytten tog vi vår tredje tbe-spruta. Samma kväll sa Micke att han inte kunde gå ordentligt. Han hade även ont i bröstet och höfterna, och vi trodde först att det var diskbråck han hade fått. En reumatolog undersökte honom och trodde att det handlade om reumatism. Micke blev sämre, han fick en stor bula på höften och lades in för röntgen. 

Trots att han hade samlat vätska och gått upp tio kilo på bara några dagar trodde jag inte att det var så allvarligt. Men när läkaren ville prata med oss förstod jag att något var riktigt fel. Han berättade att de hade hittat tumörer i Mickes skelett, både i bäckenet och i bröstet. Det var mycket allvarligt, minns jag att läkaren sa. Sen kommer jag inte ihåg mer av samtalet. Jag var chockad och livrädd, jag hade ju redan förlorat flera nära kort efter att de hade fått sina diagnoser. När Micke flyttades till akademiska i Uppsala brast det för mig. Jag visste att han skulle dö. 

LÄS MER: Margareta, 61: "Jag brukade prata med min döda syster" 

Vi flyttade tillbaka till Stockholm, kunde inte bo på kvar på gården med all skötsel som behövdes göra. Jag var stressad och hade svårt att sova och Micke blev sämre hela tiden. Han fick tumörer på ryggraden vilket gjorde honom förlamad. Han hamnade i rullstol men tränade så att han kunde gå hjälpligt med kryckor. Snart kunde inte läkarna göra mer och Micke flyttades till hospis. Cancern hade spridit sig till levern och hans mage var nu så svullen att han såg höggravid ut. Jag var så stressad och jag ville så gärna rädda honom, eftersom jag varken kunnat rädda min pappa eller min syster. 

"Det var bara ett tomt skal kvar av honom"

Jag ifrågasatte allting på hospis och var nog en väldigt besvärlig anhörig. Det var fruktansvärda dagar. Jag vakade bredvid honom dag och natt. Påsken 2011 bjöd på ett fantastiskt väder. Under skärtorsdagen var Micke ganska pigg. Han pekade på mig och sa ”Hörrödu, du vet att jag älskar dig va?”. På långfredagen sov han hela dagen och på påskafton, när jag inte var hos honom, somnade han in. Jag skrek rätt ut när jag fick samtalet. Även om jag visste att han skulle gå bort så kom det som en bedövande chock. Vi tog ett sista farväl. De hade gjort Micke så fin men han hade lämnat oss, det syntes tydligt, det var bara ett tomt skal kvar av honom. Jag satt själv med honom och pratade och tackade honom för de underbara femton år vi fick tillsammans. Jag sa att han var en underbar människa och att vi skulle ses igen. 

Några månader senare gick jag till ett medium som berättade att jag hade vägrat att släppa taget om Micke. Att det var därför han dog när jag inte var där den dagen hos honom.

Jag rensade ut alla Mickes saker och sålde radhuset. Jag har alltid varit väldigt rationell, det är ett sätt för mig att överleva. Efter en tid utbildade jag mig till kommunikolog och började så småningom att kartlägga min pappa, syster och Micke, för att se om jag kunde hitta mönster hos dem. Jag upptäckte att de alla hade inre sår, som vi kan få från barndomen. Får de inte läka präglar de en persons identitet.

LÄS MER: Pappa dövade sina känslor med alkohol 

Har kommit vidare i sorgen

Det har gått sex år sedan Micke gick bort. Den första tiden var jag fruktansvärt trött och levde i sorgen över att min livskamrat och själsfrände, rent fysiskt inte längre fanns hos mig. Men döden är ingen slutstation utan vi lever vidare, liv efter liv. Och det har hjälpt mig enormt i sorgen. Jag fick flera uppenbarelser senare där Micke hjälpte mig i olika situationer, och jag pratar ofta med honom, så Micke lever i högsta grad fortfarande. Så är det både med min pappa och med min syster. 

Micke och jag gifte oss på min 40-årsdag och jag begravde honom på min 50- årsdag. Jag ville göra ett värdigt avslut på vår kärlekssaga. Jag hade samma blommor på hans kista som tio år tidigare i brudbuketten. Jag har lärt mig mycket om mig själv under resans gång. Kärleken till mig själv och till livet gjorde att jag kom vidare i min sorg, och i dag är jag lyckligt gift med Janne, som faktiskt bjöd mig ut på middag på min 51-årsdag.

Birgitta, 55