Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 4 nov 2017 06:00

Arlandrånaren Leo Carmona drömmer om att se sonen växa upp

Leo ”Kinesen” Carmona har erkänt Arlandarånet med rekordbytet på 44 miljoner.

I dag finns pengarna inte kvar, påstår han.

Rånet har förstört hans liv. Skuldkänslorna i fängelset gav honom svår panikångest. Nu längtar han efter att få lära känna sonen, som var nyfödd när han åkte i fängelse för 13 år sedan.

Leo föddes under fattiga förhållanden i Chile och familjen flydde till Sverige. Så småningom flyttade de till Jordbro. Föräldrarna var deprimerade, hans pappa fick inget jobb och mamma led av reumatism.

– Jag fick ingen ro och ville inte vara hemma. När jag blev tonåring ville jag frigöra mig, passa in och vara häftig. 

Leo tyckte att hans kläder var fula och trodde att ingen skulle tycka om honom i dem. Det var där det började.

 – Jag skulle bara fixa lite kläder. I normala kläder var det ingen som följde efter mig i affären i stan för att de trodde att jag skulle sno något. Rasism tär på ens självkänsla, det är förnedrande. Pengar har ingen färg. Ser du proper ut, skiter de i dig. 

De nya kläderna gömde han i källaren för att inte föräldrarna skulle märka något. 

Han beskriver det kriminella livet som en cancersvulst som sakta spred sig i hela kroppen, samtidigt som han förträngde sanningen och moralen.

– Det är farligt med pengar, får man smaka på lite vill man ha mer och det eskalerar. Jag var en duktig tjuv och sedan blev jag duktig på rån.

Leo Carmona erkände rånet

Två veckor innan Leo ”Kinesen” Carmona åkte i fängelse på livstid föddes hans son.

– Jag var på hans förlossning och hade honom i mina armar. Det är skönt att jag inte missade det. 

Nu har sonen fyllt 13. Lika länge som Leo Carmona suttit inne för anstiftan till mord. 

I augusti erkände Leo att han var med och planerade och genomförde Arlandarånet den 12 juli 2002. En månad efter att preskriptionstiden gått ut.

– Det var en impulsiv handling. Jag tänkte att den första som frågar berättar jag det för. Det var tidningen ETC. 

Leo visste att frågan skulle komma upp i samband med att boken ”Spelet är spelet,” med verklighetsbaserade historier runt Leos liv, släpptes på Forum. 

– Det hade grott i mitt bakhuvud att det var fel att förneka rånet. Det skickar fel signaler att sitta och blåljuga i en intervju, då jag vill jobba med ungdomar när jag kommer ut. 

Leo har en oövervakad permission från Skänningeanstalten och sitter i ett mötesrum på bokförlaget. Att permissionen gör honom trött i hjärnan av alla sinnesintryck märks inte.

Det är klart att det är synd om väktarna

Han berättar att Arlandarånet gick till ungefär på samma sätt som det skrivits om i tidningarna. Två väktare lastade in säckar med utländska sedlar i en värdetransport, när maskerade rånare hotade dem med AK-47:or. 

– Det var en fräckis. Vi var tre stycken och gick in och ut snabbt. Det var inte så mycket drama, förutom att en väktare körde på vår bil från sidan. Pang! Annars hade det varit smärtfritt. 

När väktaren tog sats med bilen igen, blev en av rånarna stressad och sköt mot motorblocket för att få den att stanna, säger Leo. 

– Det är klart att det var synd om väktarna, men det får man skita i. För att försöka rättfärdiga det man gör hjärntvättar man sig själv: ”Han får skylla sig själv. Han får ju betalt för det här. De slår ju alkisar och pundare, så de ska ha.”

I dag vill han be väktarna om förlåtelse. 

– Jag kan inte ta för givet att väktarna vill träffa mig. Jag tog hand om pengarna och hotade ingen, men grabbarna jag var med hotade väktarna med kalasjnikov. Jag är ledsen och ångrar mig, men jag var en annan människa då. Jag hoppas att de inte drabbats av posttraumatisk stress.

Är det någon mer du vill säga förlåt till?

– Så klart, men jag har redan sagt förlåt för killen jag sitter för. Jag har tagit kontakt med hans kusiner och sagt att jag är jätteledsen. Det borde aldrig ha hänt. 

Åkte dit för anstiftan till mord

Enligt Leo mördades mannen när han åkte till Finland i tron att han skulle träffa gängmedlemmar.

– Han skulle sätta ett pris på mitt och en annan killes huvud, men det var en fälla. Han försvann. Jag var inte där, men jag beställde mordet och har läst i domen att de ströp honom. 

Mannen försökte råna dem på pengarna från Arlandarånet och hotade att döda dem. 

– Killen försökte mörda mig, så jag måste hinna före. Om jag mördar honom får han skylla sig själv, tyckte jag. Egentligen borde jag ha gått till polisen, men hade han åkt in skulle alla gått på mig. I den här världen tänker man att är du med i leken får du leken tåla. Det är spelet i spelet.

Under Arlandarånet fick Leo och hans medbrottslingar med sig 13 stycken 40-kilossäckar med pengar. Bytet på 44 miljoner återfanns aldrig.

Var är pengarna i dag? 

– Ingen aning. Jag har ingen koll på vad de andra grabbarna gjort med sina pengar, men jag har inga pengar kvar från det rånet. Jag fick 13 miljoner, som jag investerade. Jag har varit väldigt duktig på att göra pengar, men inte så bra på att förvalta dem. Jag gick in som delägare i ett gäng restauranger, som blev av med spriträttigheterna. Jag har också träffat skojare, som fått mig att investera i luftaffärer.

Jag började tänka på min exfru, att jag förstört hennes liv

Det har även kostat att sitta i fängelse, säger han. Inte minst under de tio åren i Finland.  

– Bara telefon och sonens resor dit gick på 10 000 i månaden. 

Om du fick leva om ditt liv, skulle du begå det här rånet då?

– Nej, aldrig! Jag drömde alltid om den stora kuppen, men det var inte värt det. Det finns bara mörker runt den är typen av pengar, för folk blir avundsjuka eller vill åt dem. Du kan inte njuta av pengarna. 

Totalt kommer han sitta inne cirka 16 år. De första sex åren satt han ensam i en cell i Finland 22 timmar om dygnet.

– Det var en hård tid. Det ska kännas och du får sova på ett stenblock med en så här tjock madrass, säger han och måttar ett par centimeter mellan tumme och pekfinger.

Efter tio år hamnade Leo i Fenixbunkern på Kumla, den med högst säkerhet i Sverige.

– Jag gick in på djupet på allt som jag gjort fel. Det gick över styr. Jag började tänka på min exfru, att jag förstört hennes liv. Allt kom som en smäll. Kroppen bara stängde av. Jag kunde inte röra den, var helt förlamad och fick utslag. Jag trodde aldrig jag skulle bli återställd. När jag pratade med terapeuten sa han att jag tog på mig för mycket skuld. Att jag måste sluta med det och börja tänka framåt. 

Vill lära känna sin 13-årige son

I dag läser Leo till socialpedagog på anstalten. När han kommer ut har han jobb på ett stödboende eller HVB-hem.

– Jag gör ju typ praktik i fängelset och hjälper grabbar hela tiden. Jag bygger upp dem mentalt och ger dem självförtroende, så att de ska våga lämna det kriminella livet. Jag ger dem hopp.

Efter muck har flera hört av sig och tackat Leo för att han har stöttat dem. 

I dag har Leos egen son fyllt 13. 

Vad tycker din son om att du sitter här?

– Jag pratar med honom dagligen. Han mår bra och lever i en liten bubbla här i innerstan. Det är en helt annan värld än orten. 

Än har Leo inte fått sitt straff tidsbestämt, men det han längtar allra mest efter när han kommer ut är att få träffa sin son. Hans ögon blir blanka.

– Att få lära känna honom på riktigt och njuta av hans närhet. Bara få hänga med honom, spela tv-spel och titta på hans fotbollsmatcher. Han är ju tonåring nu. Det är synd att jag missade när han var spädbarn, men det är ingenting jag kan göra något åt. Bättre sent än aldrig.