Annika Jankell: "Det var viktigt för mig att inte bli offret"

Det har gått ett par månader sedan Annika Jankell slutade som programledare för sitt populära program ”Jankell i P4”. Efter i princip ett helt yrkesliv knuten till olika stora kanaler eller tidningar står hon nu helt fri och redo att göra precis vad hon vill. I höst är det premiär för Annikas och väninnan Samantha Coards nya podcast ”Gurus”, där duon kommer att bjuda in olika gurus för samtal om livet. Idén föddes genom väninnornas intresse för livskunskap och existentiella frågor.

– Vi lever i en värld där det kryllar av livscoacher, och hela poängen är att det finns en stor business i det här. Man tjänar mycket pengar, det är agendan. Företag köper in människor som vet hur man ska skratta mer på jobbet. Jag träffade en extremt spännande kvinna i höstas som jag kallade guru efter att ha lyssnat på henne. Hon var buddist och tjänade inte en krona. Så började jag och Samantha att tala om de här människorna som är gurus på olika sätt, men som inte tjänar pengar på det. Vi söker upp dem och här får du riktig livskunskap. Människor som skingrar mörker, säger Annika.

"Det var en nystart"

Valet att inte vara knuten till en större kanal är medvetet. Det var efter en resa till Etiopien med FN förra våren som Annika började fundera på hur hon egentligen ville ordna sin tillvaro.

– Det var nog där det började. Mina färger kom tillbaka, det var en nystart. Jag började rensa bort mycket saker. Vissa uppdrag jag tagit varje år, men alltid tyckt varit lika jobbiga. Jag vågade tacka nej och det har jag alltid varit dålig på. Ett vanligt frilansdilemma. Efter Etiopien började jag att tänka i nya banor, att inte vara driven av pengar i första hand. Eller snarare försörjningsplikten.

Att färgerna kom tillbaka menar Annika betyder att hon nu är ute ur den mörka korridor hon vandrade i under flera år, efter att döttrarna Felice och Happy började bli självständiga och flyttade hemifrån. 

– Som ensamstående morsa var det viktigt för mig att inte bli offret. Så därför har jag överlevererat. Jobbat väldigt hårt och mycket för jag ska minsann se till att mina ungar få samma sak som alla andra. Ordnat mycket aktiviteter. En fixare på hög nivå. Ska man leverera på alla plan i sitt liv så märks det förr eller senare. Man når alltid en gräns. Min gräns har varit mer subtil. Så länge man måste leverera så tror jag att man kan göra det. I mitt fall kom en sorts backlash, när ungarna hade flyttat ut. Jag blev av med flocken.

"Då började jag krisa"

Annika har själv aldrig förstått dem som pratat om sorgen när barnen flyttat ut. Eftersom hon alltid varit bra på att fylla sin tid och dessutom haft en tajt relation till döttrarna trodde hon inte att de här känslorna skulle drabba henne.

– När jag började inse att nu är det en ny fas i livet, jag bar inte längre hem matkassar åt oss alla, då började jag krisa. Jag förstod att det var något mycket djupare, en identifikation, att vara behövd. Jag var van vid att vara en sambandscentral. När det upphör kommer man in i en ny fas i livet, man är tillbaka där man var innan man fick barn samtidigt som man är en annan person. Har inte samma slags drömmar och förutsättningar som när man var yngre. Det hade varit en karusell som bara snurrade och snurrade och som nu stannade av. Det blev tomt.

Till en början hade Annika svårt att hantera de subtila känslorna som smög sig på. Hon skrattade inte med hjärtat och kände sig ständigt lite låg. Plötsligt fick hon mycket tid till att tänka och då kom alla frågetecken gällande saker som tidigare varit väldigt självklara.

– Man sätter sig lätt i sista hand som förälder. På jobbet också för den delen. Man är ganska smidig och anpassningsbar men så plötsligt är man i det där läget då man ska fråga sig ”Vad vill jag?”. Den frågan hade jag inte ställt mig själv på 20 år. Nu har jag ingenting att skylla på. Nu måste jag kliva fram och ta huvudrollen i mitt eget liv igen. Det tog några år men nu känner jag att jag klivit ur den här tunneln. Jag har vant mig och är inne i den nya fasen. Den känns fantastisk nu, men det gjorde den inte i början.

Känner sig hungrig på livet igen

I dag känner Annika en hunger igen. En hunger hon väntade länge på skulle komma tillbaka.

– Som när man inte varit kär på länge och man tänker ”kommer jag någonsin att bli kär igen?”. När det äntligen händer får man tillbaka sin energi, sin livslust, sina färger, sin humor, sina idéer. Allt kommer tillbaka, det som försvann under de första åren. När det kom tillbaka föll allt på plats igen.

Bikramyogan är en vän Annika har hållit i handen i många år och hon tror att den regelbundna träningen gjorde att hon inte gick in i väggen under den tuffa perioden.

– Grejen med bikramyogan för mig är att den alltid är detsamma, oavsett om du är glad, ledsen, stressad eller lugn. Du detoxar dig själv varje gång. Tömmer dig själv. Det är som en liten omstart varje dag. Man blir klar. Alla yogaformer handlar om samma sak: Andningen. Med andningen reglerar du saker bättre. Acceptansen. Jag tar in det, jag förhåller mig till det, jag accepterar det och andas mig igenom det. Det är som att man skapar en liten sköld runt hjärtat. Yogan ger dig sinnesro.

Annika om:

Kärlek

– Kärlek är att bli sedd. Att se någon och att känna sig trygg i att bli älskad i alla situationer. I en kärleksrelation är det att ha en själsfrände. Att vilja någon annan väl. Att man verkligen i hjärtat vill någon annans bästa. Det är när någon får vara sitt bästa jag. 

Rädslor

– Jag är rädd för att bli sjuk eller att någon av mina närmaste ska bli sjuka. Jag är rädd för att tappa mina färger igen, att gå in i alltför dystra korridorer, själsliga labyrinter. Jag är rädd för att tappa min fantasi, mitt inre sprakande liv, det där som ingen annan kan ta ifrån mig, som på något sätt bär mig. Jag är rädd för att förlora kontrollen och jag är rädd för mina rädslor. Jag önskar att jag vågade trotsa mina rädslor oftare. För varje gång man gör det sker en utveckling. 

Arbetet

– Jag behövde en nystart. Jag funderade till och med på om jag skulle åka utomlands och plugga. Göra något helt annat. Jag kände att jag gjort så mycket, alltid jobbat mycket och gjort lite samma sak men ändå inte. Jag vill inte att det ska vara så spretigt längre. Jag kände att jag ville ha en fast punkt och utgå ifrån den. Jag har en kollega som var lite i samma fas och ville starta eget. Så nu sitter vi i fantastiskt mysiga lokaler och skapar framtiden!

Ålder

– Jag har mycket mindre ålderskris nu, för nu har det på något sätt gått över. Jag har slutat streta emot. När någon frågar så säger jag ”jag åldras inte, jag utvecklas”. Det är så jag ser på livet, att på något sätt vägra vara en ålder. Jag har snott det här uttrycket från ingen mindre än Keith Richards. När man tittar i blicken på honom så ser man att han tar sig själv på allvar. Jag blir så otroligt inspirerad av det uttrycket, för det är vad det handlar om.