Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 14 apr 2018 19:00

Annie, 43: "Under en tid kunde jag inte gå själv"

Läsaren Annie, 43, har alltid ställt höga krav på sig själv.

Läsaren Annie, 43, har alltid ställt höga krav på sig själv.

1/2

Foto: Shutterstock

När hon diagnosticerades med en tumör blev livet för mycket. Under en period sov hon oerhört dåligt och kunde inte ens gå själv.

När hon diagnosticerades med en tumör blev livet för mycket. Under en period sov hon oerhört dåligt och kunde inte ens gå själv.

2/2

Foto: Shutterstock

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" beskriver Annie, 43, om de högt ställda kraven hon hade på sig själv och hur allt ställdes på ända när hon diagnosticerades med en hypostumör.

För 15 år sedan var jag mitt uppe i utbildningen till massör och jag tränade mycket, oftast två gånger om dagen. Det var full fart från morgon till kväll och jag hade svårt att koppla av.

Jag började känna mig trött men struntade i det och livet rullade på, jag tänkte att om jag tränar mer så blir jag piggare. Träningen var en vana - jag har alltid tränat mycket; spelat fotboll, kört cross och triatlon. Men jag kände också att träningen var en flykt från någonting. 

Jag har alltid haft höga krav på mig själv, man ska hinna allt, det ska vara snyggt och städat, man ska kunna göra tio saker samtidigt. Jag var ju bara effektiv. Jag hade nyligen separerat från ett fyra år långt förhållande för det var dags att gå vidare i livet. Det var jobbigt att såra min partner men jag kom till en punkt där jag kände att vi tyckte och tänkte olika. Det var tungt att svika någon jag tyckte om, även om han till sist hade blivit som en vän. 

Samtidigt började min menstruation krångla

Samtidigt började min menstruation att krångla, den var oregelbunden och ibland kom den inte alls. Jag hade allt oftare huvudvärk, kroppen var inte helt okej trots allt. Nu tänkte jag i stället tvärtom, att jag tränade kanske för mycket. 

Men jag gick till läkaren till slut som tog prover. Sedan ringde hon och sa att jag hade en hypofystumör. Jag försökte behålla lugnet, faktiskt var jag inte riktigt säker på vad det innebar att ha hypofystumör. 

Sedan fick jag göra magnetkameraundersökning och man kom fram till att tumören inte behövde opereras, men den satt och tryckte på synnerven så min syn påverkades ganska mycket. 

Jag försökte att inte gräva ner mig i tankar utan var ganska lugn. Läkaren var positiv och glad och sa att det skulle gå bra, så jag blev lugnad. Jag fick en andra chans på något sätt, när jag insåg att det inte var så farligt. Jag gick klart utbildningen fast det var ganska tungt, sedan tog jag ledigt några månader innan jag började jobba som massör.

LÄS OCKSÅ: Anna, 37: "Hans träning kom alltid först" 

Orkade inte göra någonting

Men kroppen kollapsade till sist. Jag var extremt trött och huvudvärken var tillbaka. Jag orkade inte göra någonting samtidigt som jag hade svårt att sova och jag gick upp mycket i vikt. Jag blev sängliggande i en vecka hos en kompis som hjälpte mig att komma på fötter igen. Jag var yr och hade stickningar i kroppen och sedan vågade jag inte somna, för jag trodde jag skulle dö. Jag åkte in och kollade hjärtat och det var hjärtmuskeln som var spänd, efter all stress. Möjligen var det panikångest. 

Under en tid kunde jag inte gå själv. Det var som om jag inte hade några ben, så en vän fick följa med mig ut och göra ärenden. Sedan insåg jag att jag måste ändra mitt beteende, både mitt sätt att tänka och leva. Att träna två gånger om dagen var nog inte det jag behövde, utan lugn och ro och balans i tillvaron. 

Jag började ta promenader, först gick jag bara runt huset och så småningom ute i naturen. Jag lyssnade på fåglarna och tränade på att vara i nuet, utan att rusa bort i tankarna. Jag pratade mycket med familj och vänner som stöttade mig och jag förstod att jag inte längre kunde leva som jag hade gjort under så många år. 

LÄS OCKSÅ: Eva, 49: "Jag satt på mitt kontor och grät" 

Har äntligen funnit balans i livet

Det tog nästan ett år innan jag var tillbaka på gymmet. Och jag bestämde mig för att lyssna på mig själv, att inte ställa så höga krav och att låta fokus var på vila och avkoppling. Jag utbildade mig till personlig tränare och kostrådgivare och arbetar i dag med hälso-analyser. 

Med en screening får man på några minuter ut runt 100 olika hälsoparametrar och biomarkörer. Det gör att jag kan se individuella fysiologiska överblicksbilder där man kan upptäcka obalanser i ett tidigt skede. Denna screening hade varit ultimat för mig när jag mådde dåligt eller inte förstod varför. Jag jobbar med frisk- och hälsovård och ger främst råd genom mat som medicin och träningsprogram. Det viktigaste för min egen del nu är inte att vara supervältränad hela tiden, utan även att kunna njuta av livet. Att ibland i stället för ett gympass kanske ta en promenad i skogen, och ge själen sitt. Viktigast att känna vad man behöver just nu - de behöver vi bli bättre på. Kropp och själ hänger ju ihop. 

I dag har jag funnit balans i livet. Jag håller den godartade tumören i schack genom medicinering, och det kommer jag att behöva göra livet ut. Det är okej att inte vara tipp topp varje dag, för vem kan vara det? Jag försöker att se det positiva i allt, det gör allt mycket roligare och lättare. Ett gott skratt förlänger ju livet säger man, kan inget annat än att hålla med. Jag är inte rädd utan glad för en andra chans och vändpunkten som jag fick i livet.

Annie, 43.