Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 2 feb 2019 19:00

Annelie, 31: "Jag ville att mina nyckelben skulle synas"

Ätstörningarna tog över hela Annelies liv.

Ätstörningarna tog över hela Annelies liv.

Foto: Shutterstock

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" berättar Annelie, 31 om sina ätstörningar som tog över hela hennes liv.

Jag har alltid varit väldigt smal, skinn och ben egentligen. Som ung var jag elitsimmare. När jag var tio år började jag fuska med maten. Jag hoppade över frukosten och gick och tränade, och sen gick jag direkt till skolan. Där åt jag oftast inte heller eftersom skolmaten var äcklig. Jag började, vid middagen med familjen, skylla på att jag precis ätit för att slippa maten. Till slut sköt jag på alla måltiderna.  

Jag fick hela tiden beröm för min långa smala kropp, som var en stor tillgång i simningen, och jag ville behålla den kroppen. Jag tränade mer och mer, minst fem dagar i veckan och åt en gång om dagen. Jag har ingen aning om hur jag orkade träna utan mat, men jag antar att drivet att förbli smal höll mig i gång. Jag började skolka från skolan, för att ligga hemma och sova, jag orkade inte ta mig upp helt enkelt. Jag vilade för att orka träna simning, som var mitt liv. Till sist fungerade inte träningen lika bra, jag orkade inte och skyllde på att jag kände mig sjuk. När jag drog på mig en knäskada kom egentligen min räddning, även om det var fruktansvärt jobbigt och att jag inte förstod det då. Det var då jag på riktigt märkte att jag inte åt. 

På morgnarna tog jag ut en brödrost som jag tog smulor från och la på en tallrik så det skulle se ut som jag hade ätit

Nu blev det viktigt att röra mig på alla möjliga sätt, för att inte gå upp i vikt. Jag såg mig aldrig som så smal som jag var, men jag såg mig inte som tjock heller. Jag stod aldrig och klämde på kroppen och kände att jag måste gå ner i vikt. Däremot såg jag att min kropp inte förändrades, det fanns alltid något mer att jobba på. Vissa dagar putade kanske magen ut lite, då tyckte jag att jag måste göra fler situps. Jag blev aldrig nöjd med min kropp. Jag ville att mina höftben och nyckelbenen skulle synas, och låren fick inte gå ihop utan skulle vara som två streck. 

Jag var duktig på att lura mina föräldrar. På morgnarna tog jag ut en brödrost som jag tog smulor från och la på en tallrik så det skulle se ut som jag hade ätit. Eftersom jag alltid varit smal tog det ett tag innan mina föräldrar de upptäckte att jag inte åt tillräckligt, och eftersom de jobbade hade jag mycket tid till att lista ut olika knep. Jag har alltid haft en fobi för att kräkas, något jag är oerhört tacksam för. Annars hade jag nog börjat med att spy upp maten. Jag räknade i stället, en macka innebar en 30 minuters löprunda. Jag jämförde mig inte med någon eller var retad, utan för mig blev det en prestation att behålla den kroppen som alla alltid sagt uppskattande saker om. 

LÄS OCKSÅ: Rebecka, 42, om alkoholismen: "Jag gömde tomflaskor i garderoben" 

Gick upp fem kilo under graviditeten

När jag blev gravid, som 18-åring, hade jag panik för att jag skulle bli tjock och frågade mycket om vikten vid BVC-besöken. Jag tänkte aldrig på abort, men mycket på hur jag skulle se ut. Det här med att äta för två hade jag väldigt svårt för. Fokuset låg på att försöka äta, för att barnet skulle få näringen. Jag hade då kommit över den värsta manin över mat och träning, men det har alltid legat kvar i huvudet, att om jag äter så måste jag göra mig av med maten direkt. Jag tog aldrig en pizza med kompisar, utan åt hemma själv för då kunde jag äta nyttigare. När bebismagen kom var jag stolt och ville gärna visa den. Jag gick upp fem kilo, av bebis och fostervatten. 

I dag har jag fyra barn, och rädslan att gå upp har funnits varje gång. Som mest gick jag upp åtta kilo, vilket var med mitt tredje barn. Jag googlade mycket på vad som skulle vara bra att äta, vad bebisen behövde kontra hur mycket jag skulle gå upp. 

För två år sedan träffade jag en tjej via Facebook, som sökte deltagare till en hälsoutmaning för personer som hade det svårt med kosten. Hon hjälpte mig med vardagsmotion och kost och hon lärde mig vad min kropp behöver.

I dag äter jag fem gånger om dagen och maten är inte min fiende längre

Jag trodde själv att jag var trött för att jag hade fyra barn, inte för att jag åt fel. Jag lärde mig äta bättre och få en sundare inställning till mat. Utan hennes hjälp hade jag nog inte orkat med en vardag, komma tillbaka till jobbet och vara en pigg och aktiv förälder.

I dag äter jag fem gånger om dagen och maten är inte min fiende längre. Jag har börjat äta frukost och hoppar aldrig över den. Rädslan för att gå upp vikt kommer nog alltid att finnas där i bakhuvudet, men jag har lärt mig hantera den.

Jag ser på min kropp som något fantastiskt, som jag måste ta väl hand om. Jag önskar att föräldrar och barn tillsammans fokuserade på bra kost, så att maten aldrig blir en fiende. Utseendefixeringen börjar ju väldigt tidigt nuförtiden, och jag tror att man skulle kunna ändra på det om man engagerade sig mer tillsammans med barnen, för att undvika ätstörningar. Ätstörning har många former, inte bara att man petar i maten, räknar kalorier eller kräks.

Jag önskar jag hade vetat det jag i dag vet om mat mycket tidigare. Då hade jag förmodligen blivit en ännu bättre simmare. 

Berättat av Annelie, 31