Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 3 mar 2018 12:05

Anna, 42: ”Att jag bara hade ett ben stoppade inte mig”

När Anna var 11 år blev hon och hennes ponny påkörda av en bil. Ponnyn avled omedelbart, och Anna förlorade sitt vänstra ben.

– Jag överlevde tack vare att min kompis höll mig vaken, säger hon.

Anna Nordin berättar att hon och hästen inte hade en chans. Hon hade varit på ridskolan en bit bort hemifrån och befann sig på en raksträcka på en smal landsväg. 

– Vi mötte en bil och när bilen bakom den, som jag inte såg, körde om bilen visste jag att vi inte skulle ha en chans. Det fanns ingenstans att svänga av eller gå åt sidan, berättar hon. 

När bilen, som körde i hög fart, körde på dem kastades Anna över bilen. 

– Min häst dog direkt och jag var svårt chockad. Men jag överlevde för att min kompis höll mig vaken, fast jag bara ville sova, berättar hon. 

Tack vare att Anna bar hjälm fick hon inte skallskador, men benet var av och hon förlorade snabbt blod. 

– En kvinna som också kom till platsen följde med mig i ambulansen, hon hade en ovanlig blodgrupp och ville finnas till hjälp om det skulle behövas. 

Annas opererades och hölls nedsövd i en vecka på grund av smärtorna. Hennes ben gick inte att rädda utan amputerades. 

– När de väckte mig och berättade att mitt ben var borta förstod jag inte innebörden riktigt. Jag trodde inte att det var för evigt, utan bara just då och sedan skulle det bli bra, säger hon. 

LÄS OCKSÅ: Madeleine, 37: "Det kan vara knäckande hur folk stirrar" 

Började rida igen – två veckor efter olyckan

På sjukhuset blev Anna snabbt rastlös och for runt med rullstolen. 

– Jag hade ont men var ganska pigg och hade svårt att vara still. Dessutom ville jag ut och rida. Att jag bara hade ett ben stoppade inte mig, säger hon. 

Två veckor efter olyckan red Anna igen, med en arm i mitella och benet gipsat upp till höften. 

- Alla ryttare vet ju att man ska upp igen, så fort som möjligt, säger hon och skrattar. 

Här är Anna när hon var 11 år, före olyckan, på ponnyn Dicken. De blev påkörda av en bil och Anna slungades över bilen och skadades svårt.

Här är Anna när hon var 11 år, före olyckan, på ponnyn Dicken. De blev påkörda av en bil och Anna slungades över bilen och skadades svårt.

1/2

Foto: Cornelia Nordström

Anna Nordin har flera olika proteser beroende på vad hon ska göra och det krävs en hel del underhållning för att hålla allt i bra skick. ”På ytan ser det enkelt ut men under är det ett jäkla jobb”, säger hon.

Anna Nordin har flera olika proteser beroende på vad hon ska göra och det krävs en hel del underhållning för att hålla allt i bra skick. ”På ytan ser det enkelt ut men under är det ett jäkla jobb”, säger hon.

2/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

När läkaren förklarade för Anna att hon skulle få en protes blev hon inte speciellt orolig. 

– Jag tänkte att de skulle sy fast ett nytt ben och sedan kunde jag köra på som vanligt. Men den här protesen skulle på och av flera gånger om dagen, den skulle dessutom orsaka smärta. Varför skulle jag ha den, det verkade ju bara dåligt, minns jag att jag undrade. 

Det skulle dröja en tid innan Anna verkligen förstod att benprotesen skulle vara för evigt. Att hon var annorlunda. 

– För mina klasskompisar var jag en hjälte och jag var fortfarande Anna, men med ett ben. 

LÄS OCKSÅ: Daniella, 27: "En kamp att bli trodd av läkare" 

”Jag ville inte leva så längre”

Men det fanns personer som tittade snett på henne och pratade illa. Anna berättar att det var en period då det kändes riktigt tungt. 

– Om jag gillade någon kille fanns det folk som sa att den killen inte skulle bry sig om mig, för jag hade bara ett ben. Jag blev faktiskt mobbad för det. Jag hade tidigare bara rusat framåt utan att känna efter, nu insåg jag att det var en nackdel att ha en protes. Jag var inte en hjälte plötsligt, utan bara annorlunda. 

Hon säger att det är hästarna som räddat henne från att drabbas av en depression. 

– Jag presterade precis lika bra i tävlingssammanhang med ett ben. Jag visste att jag var bra på det jag gjorde och det gjorde mig stark. Utan hästarna och ridningen vet jag inte hur jag hade mått, säger hon. 

På gymnasiet blev Anna tillsammans med en kille. I början var det jättejobbigt att berätta för honom att hon bara hade ett ben. 

– Det var egentligen inte jag som tyckte det var jobbigt, utan alla andras åsikter hade fått mig att tvivla. Det jobbigaste var att inte veta hur han skulle reagera. Det var också vändningen för mig, insikten att jag försökt anpassa mig efter vad andra tyckte eller trodde. Jag ville inte leva så längre. Jag bestämde mig för att jag vill leva utan att tänka på vad andra tycker och tänker, säger hon. 

Mycket jobb – för att se ut som vanligt

I dag är Anna på det klara med att människor som tycker att ett amputerat ben är något att skämmas för inte delar samma värderingar som hon. 

– Jag skulle inte kunna falla för en sådan person, vi skulle vara för olika på alla plan, menar hon. 

Att sköta en benprotes tar tid, och Anna får skavsår av den. Hon lägger minst en timme om dagen på skötseln. 

– När jag går upp på morgonen lägger jag om såret för det får inte komma in bakterier i stumpen. På kvällen gör jag samma procedur. Och under dagen tar jag av protesen så ofta som möjligt för att lufta stumpen, så det gäller att ha byxor med dragkedjor eller kjol. På kvällen tar det en timme att göra i ordning mig för natten. En halvtimme går till att använda en kompressionsmaskin som jag behandlar lymfsystemet med för att öka blodcirkulationen, berättar hon. 

Det är mycket jobb för att se ut som vanligt. Anna jämför det med en and som, till synes, enkelt glider fram i vattnet. 

– På ytan ser det enkelt ut men under är det ett jäkla jobb när anden sparkar frenetiskt med simfötterna för att komma framåt. Så känns det för mig också. 

”Då gör det väldigt ont”

Ibland blir såren infekterade och Anna tvingas äta starka antibiotika i månader. Det gör henne trött eftersom alla system i kroppen blir påverkade. 

– Jag har sår sedan flera år som ibland är läkta och ibland spricker upp. Då gör det väldigt ont att gå, berättar hon. 

Beroende på vad hon ska göra har hon flera olika proteser som hon växlar mellan. 

– Jag har ett ben för högklackat, ett jag kan springa med och ett som tål vatten. 

Det börjar komma så kallade robotben, med en hjärna, men än så länge är de alldeles för tunga så tekniken behöver utvecklas. Men när jag har sex är jag helt klart vigare utan benet, säger hon och skrattar. 

Vi pratar om relationer och barn. Anna har i dag inga barn och vet inte hur det blir i framtiden. 

– Jag är medveten om att klockan tickar, men jag vet inte om jag vill ha barn. Jag känner många med protes som har barn och vet att det praktiskt fungerar hur bra som helst, men jag är ändå osäker. Jag är också väldigt beroende av friheten och att uppfylla mina drömmar, säger hon. 

Drömmer om att medverka i Paralympics

Många drömmar, när det gäller ridningen, är redan uppfyllda. Anna vann SM-guld i paradressyr 2014, SM-brons året därpå och kom samma år fyra i de nordiska mästerskapen. 

– Två drömmar jag har inom den närmsta tiden är att delta i Paralympics i Tokyo och rida Grand prix, den högsta möjliga nivå bland "vanliga" ryttare, gärna redan 2019, säger hon. 

Sedan 2008 har Anna arbetat som mental coach och föreläsare, efter att bland annat ha läst idrottspsykologi. 

Anna Nordin och hästen Zulu-A siktar mot Paralympics i Tokyo 2020 och Grand prix 2019.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

– Jag har alltid varit en person som fokuserar framåt och jag grottar inte i det som varit. Det vill jag förmedla till andra människor. Självklart har jag haft mörka perioder då jag undrat varför jag var med om olyckan, varför det hände mig? Men jag har jobbat stenhårt på att acceptera läget och det jag har att förhålla mig till. Hur får jag ett liv jag trivs med, med mina förutsättningar är den viktigaste frågan för mig. 

Hon beskriver sig själv som en robotdammsugare: 

– Tar det stopp vänder jag åt ett annat håll och fortsätter. Jag anser att man varje dag står inför ett val. Vilka tankar man vill tänka och vad man gör av dagen. Jag är själv ansvarig för min glädje i livet. Jag har nosat på ruinens brant men bestämt mig för att inte trilla ner. Jag är inget offer, jag är en hjälte som överlevde.