37-åriga Annes make var fast i ett träningsberoende. Som mest tränade han flera gånger om dagen.
1 av 2: 37-åriga Annes make var fast i ett träningsberoende. Som mest tränade han flera gånger om dagen. Foto: Shutterstock
Till slut tvingades hon bryta upp.
2 av 2: Till slut tvingades hon bryta upp. Foto: Shutterstock

Anna, 37: "Hans träning kom alltid först"

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" beskriver Anna, 37, hur maken fastnade i ett träningsberoende och berättar om det svåra beslutet att separera.

När jag mötte honom föll jag direkt. Han var snygg, charmig, positiv och jättehärlig. Vi var ganska unga då och vi fick vårt första barn tidigt. Vår relation var väldigt passionerad och vi tänkte väl att det inte skulle förändras för att vi fick barn. Han hade alltid tränat mycket, först var det handboll, sedan började han springa och sista åren tränade han crossfit. 

Jag tänkte inte så mycket på det då, men efter att vi fått vårt andra barn drog han sig mer och mer till gymmet och lämnade mig ensam med barnen. Vi började följa med honom till träningen och jag har insett efteråt att jag faktiskt var medberoende. Han tränade och tränade och jag skötte hem och familj. Det var som om han blev kidnappad i hjärnan av träningen. Allting kretsade kring träningen. När han inte hade tider att passa, som han hade när han spelade fotboll, kunde han träna när som helst på dygnet, ibland flera gånger om dagen. Om han av någon anledning inte kunde träna var han sur hemma, som om han hade abstinens. Jag undrade om det var mitt fel, hade jag sagt eller gjort något? Han åkte hellre och tränade än umgicks med sin familj, och det gjorde mig mer och mer frustrerad. 

Han hade nog väldigt dålig självkänsla

Han har alltid varit ganska fåfäng och hade komplex för att han varit liten och smal. Han hade nog väldigt dålig självkänsla, och det kom fram när han tryckte ner andra. Jag tänkte väldigt länge att jag överdrev och var tramsig. Det skulle säkert lugna sig, inbillade jag mig. När han någon kväll var med oss var han frånvarande, och när jag försökte prata med honom blev han vansinnigt arg. Jag backade direkt, slätade över och hoppades det skulle bli bättre en dag.

Jag kände mig mer och mer lurad. Han var så charmig och fin mellan varven, för att sedan plötsligt bli elak och rastlös. Jag förstod inte hans signaler längre och när jag berättade om det här för vänner trodde ingen på mig, för han visade aldrig de här sidorna för någon annan. Han hade haft en del problem med alkohol och han sa att han tränade för att inte dricka. Ofta var han glad när han drack och jag drogs med och trodde att det skulle bli lite trevligare mellan oss. Jag drack med honom i hopp om att vi skulle bli gladare och ha det bättre tillsammans. Inget kunde vara mer fel. Jag insåg att han var träningsberoende. Som mest tränade han sex dagar i veckan, och hade jag inte varit en bromskloss i hans liv skulle han ha tränat ännu mer. Jag var familjens projektledare som styrde upp allting, så att han kunde träna.

LÄS OCKSÅ: Marie, 56: "Jag levde som hemlös i tre år" 

Slutade nästan att kommunicera

Jag vågade inte krascha, fast jag kände att det var på gång. Jag måste hålla ihop för barnens skull. Men jag mådde bara sämre, orkade mindre och hade ångest över att jag var en sådan svag och dålig människa. Men jag var så trött, och jag längtade efter att han skulle finnas där som en kärleksfull vän som stöttade mig. När jag berättade det för honom sa han "bit ihop, kämpa, det fixar sig". Men jag kände mig så ensam. Vi slutade nästan att kommunicera till slut, det var ingen idé att försöka prata för han blev bara arg. Till slut blev jag sjukskriven för utmattning i ett halvår. Efter halva tiden insåg jag att jag måste separera från honom. 

Läsarna berättar

Varje människa bär på en historia. 

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

När jag sa det till honom sa han att vi hade det bra, att det inte var någon fara – och då blev jag osäker. Han lyckades övertala mig att stanna och i stället flyttade vi, och jag sköt undan problemen en tid. Men det gick inte, jag mådde för dåligt. Min självkänsla var i botten, men jag visste att jag måste lämna honom. Vi var tillsammans i 20 år så separationen var tung. Jag var ledsen över att vi aldrig hade varit ett team som en familj ska vara. Jag hade varit medberoende på det sätt att vi styrt vårt liv efter hans liv. Hans träning kom alltid först och sen vi.

LÄS OCKSÅ: Anders, 49: "Började förstå mig själv efter diagnosen" 

Skrivs för lite om träningsberoende

Det är svårt att förstå att en människas träningsberoende kan förstöra en hel familj. Ett drog- eller alkoholberoende hade nästan varit enklare att hantera, eftersom det är mer vanligt och man kan läsa om det överallt. Träningsberoende skrivs det inte alls mycket om vilket är synd tycker jag, då jag tror att många är drabbade.

Det tog nästan ett halvår att vänja mig vid ett liv utan honom, sorgen gjorde så ont i mig. Jag hoppas att vi i framtiden ska få en bättre relation. Jag brukar säga att jag äntligen har blivit vuxen. Jag lyssnar mer på min egen magkänsla och inte så mycket på vad andra människor tycker och tänker. Ibland är jag arg för att det gick så många år innan jag vågade separera, men det är inget som kan göras ogjort, nu är det att tänka framåt som gäller.

Jag mår bättre nu när vi skilt oss, och jag hoppas att han är lycklig, på riktigt, för jag vill att han ska vara det! Och jag är nyfiken på att hitta kärleken med stort K som älskar mig för den jag är och inte prioriterar sitt beroende. 

Anna, 37

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av ToppHälsa + trådlösa hörlurar från adidas. Köp nu!