Anders Lundin: "Har alltid tyckt oförskämt bra om mig själv"

1 av 4: "Jag blev otroligt omtumlad och glad!"

Anders Lundin fyllde 60 i höstas: "Jag googlade på öl och då måste man fylla i sin ålder. Det var väldigt konstigt att skriva en sexa och nolla och att det skulle vara jag".

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

2 av 4: Anders Lundin fyllde 60 i höstas: "Jag googlade på öl och då måste man fylla i sin ålder. Det var väldigt konstigt att skriva en sexa och nolla och att det skulle vara jag".

Oberoende. ”En stor del i att jag har jobbat så mycket är att jag inte vill bli beroende av någon arbetsgivare eller partner. Jag ska när som helst kunna resa mig upp, gå och säga tack för kaffet.”

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

3 av 4: Oberoende. ”En stor del i att jag har jobbat så mycket är att jag inte vill bli beroende av någon arbetsgivare eller partner. Jag ska när som helst kunna resa mig upp, gå och säga tack för kaffet.”

Anders med Söndags reporter Åsa Görnerup.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

4 av 4: Anders med Söndags reporter Åsa Görnerup.

Anders Lundin, 60, smygtävlar och lägger ständigt ut krokar. Ett framgångskoncept som har gett honom både stora programledarjobb och tur i kärlek, som när hustrun Kerstin nappade.

– Jag satt och filade på ett kärleksbrev till henne i två månader, säger han.

Andra har också läst

Anders Lundin blir tagen när han plötsligt får en insikt under vår intervju.

– Jag imiterar det jag önskar ska hända.

Strategin fungerar för såväl jobb som relationer och kärlek. Det var så han fick sin fru på kroken.

Anders minns första gången han träffade hustrun Kerstin Ryhed Lundin. I hans bekantskapskrets fanns många sångerskor. Då han hade en större lägenhet än de fick de nycklar hem till honom för att kunna repa där.

– En dag satt det en tjej som jag inte sett förut uppflugen på kanten i min soffa. Hon hade snickarbyxor och långt, mörkt lockigt hår. Jag tyckte hon var så jäkla söt. Just i det ögonblicket hände det, säger han med känsla.

När Anders skulle sätta upp en show på Mosebacke en tid senare behövde han två körtjejer.

– Jag förvånade mig själv när jag mitt i steget någonstans fick syn på Kerstin och undrade om hon hade lust att vara med. Jag kände inte henne. Det var definitivt en krok som lades ut.

LÄS MER: Malin Berghagen träffade kärleken mitt i sorgen 

Foto: SIGGE KLEMETZ / STELLA PICTURES / FAMEFLYNET SWEDEN

Kerstin och Anders på vimmel i Stockholm 2013.

Anders Lundin om kärleken till sin fru Kerstin Ryhed Lundin

I föreställningen fanns en scen om den makedonska seden att ta jord som ens älskade har trampat på, lägga den i en kruka och plantera en blomma. När blomman växer kommer även kärleken att växa.

– Just den repliken gav jag till Kerstin. Det var inte bara en slump. Men vackert.

Så när började kärleksblomman växa?

– Det var sommaren jag åkte i väg för att spela in ”Robinson” första gången. Vi var på en ö långt borta och jag hade ingen kontakt med omvärlden. Vi hade bara en satellittelefon för nödlägen. Jag satt och filade på ett kärleksbrev till henne i två månader, som jag skickade i väg till sist. Allting tar tid för mig.

Kerstin hann knappt få brevet innan Anders kom hem. Det var 1999.

I dag har de firat 15-årig bröllopsdag och familjen bor i ett funkishus, inte långt från Enskede värdshus där vi sitter.

En annan gång Anders affirmerade sina önskningar var när han hade ett par jobbiga grannar.

– Varje dag jag kom hem så låtsades jag att jag var tvungen att akta mig för en flyttbuss. Varenda gång sa jag: ”Jaha, ska ni redan flytta?” Och en dag så stod flyttbussen där.

Detsamma gällde när han till slut fick göra en film om snöleoparder.

– Jag hade lagt ut trådar att jag kan mycket om snöleoparder. I ett sommarprat låtsades jag få ett samtal från en svensk som forskade om snöleoparder i Gobiöknen, som sa att jag skulle komma ned. Jag var ju inte dummare än att jag skickade sommarprogrammet till honom. Till sist fick jag det där samtalet. Det tog 20 år.

LÄS MER: Carola Häggkvist om varför hon vägrar sambolivet 

FAKTA/ANDERS LUNDIN

Namn: Anders Lundin.

Ålder: 60.

Familj: Kerstin Ryhed Lundin, 46. Barnen Adrian, 11, och Matilda, 9.

Bor: Funkisvilla i Enskede, södra Stockholm. 

Aktuell: ”Mitt i naturen” med ”I rovdjurens spår” har säsongspremiär 29 november.  Turnerar med förställningen ”Expedition: Livet”

Blev pappa vid 48

Att allt går så långsamt beror på att Anders inte vågar tävla. Han skulle aldrig våga föreslå sig själv som programledare för ”Mitt i naturen”. I stället gjorde han egna djurfilmer för att naturredaktionen skulle få syn på honom.

– Jag smygtävlar. Jag vågar inte spika upp några mål på väggen. Att lägga ut en smygkrok är ett lågriskarbete. Nu ligger så många krokar ute att vem som helst riskerar att fastna. Det är som en långrev. Det här har väl att göra med var man kommer ifrån. Men sakta men säkert har jag hamnat där jag önskar.

Anders har varit sen med allt. Först vid 40 slog han igenom som programledare.

När han var 48 blev han pappa. Då hade han redan hunnit resa och göra karriär.

– Jag var helt och fullt klar med att leva alla drömmar. Det blev ingen 40-årskris då man ska ensam segla jorden runt. Jag hade ju gjort allt jag ville.

I samma veva slutade Anders leda ”Allsång på Skansen”. Det gjorde att han fick mycket tid med barnen i sommarstugan i Värmland medan Kerstin körade vidare i programmet.

– Om man slår ihop det tillbringade jag säkert ett halvår på studsmattan där. Jag kommer inte höra mig själv säga att jag sumpade barnens barndom. Det är lättare att få till när man är 48 än 28. Då hade jag haft fullt upp med mig själv. Nu kunde jag släppa mer.

LÄS MER:  Glenn Hysén om ex-relationen: "Totalt världskrig"  

"Min farfars mor kom gående över isen från Finland på 1890-talet"

I höst har han setts som programledare i ”Allt för Sverige”. Det tog några år, men nu är programmet nästan lika stort som ”Allsången” och ”Robinson”.

I programmet tävlar svenskamerikaner om att få träffa sin svenska släkt och veta mer om sitt ursprung.

– Min farfars mor kom gående över isen från Finland på 1890-talet med två oäkta pojkar i handen. I Sverige gifte sig Anna Stina Johanna Henriksdotter från Närpes med en Erik Lundin. Deras son är min farfar. Men den historien vet vi ingenting om, farfar berättade den aldrig. Han blev föräldralös när han var tolv och hade väl fullt upp med att överleva.

Så fort virkesindustrin kom i gång försvann Anders förfäder in i de norrländska skogarna. Mamma Christiane kom från Köln till Sverige för att jobba som hembiträde hos välbeställda familjer i Skåne.

– Mamma tyckte att det var lite gnälligt här. Det där med att vara deppig, det hade de inte där hon kom ifrån. De genomled ju sex års krig. Med det perspektivet tror jag att ryggont och tandvärk inte var värt att gnälla över.

I dag är hans mamma borta.

– Trots att det är nära inpå vet vi så lite om våra förfäder. Man är en del i en lång, lång kedja. Många människor har slitit väldigt ont. Tänk om de fick veta hur vi har det nu. Det är en rörande tanke. Sentimental som tusan.

"Det var dramatiskt för mig och jag blev motvalls"

Själv har Anders brottats med sin identitet och sitt självförtroende. Han växte upp i Farsta, den tidens problemförort. Så småningom flyttade de till Hässelby, där Anders gick gymnasiet.

– Där gick radhusbarn. Det var dramatiskt för mig och jag blev motvalls. En ny art av människa hade utvecklats med blazer och snedlugg. Alla hette Klas- Henrik och Anna-Karin och inte Mogge, Fimpen och Grodan. I Farsta var det afghanpälsar, långt stripigt hår och nedslitna träskor som gällde. Hälen skulle vara borta, så man kunde använda dem som vapen. Vi övade på att sparka i väg dem som pro­jektiler.

När Anders läste till historielärare på universi­tetet ljög han och sa att han var arbetslös när han mötte folk från Farsta. Han skäm­des och ville inte framstå som märkvärdig. Länge kände han sig bortkommen i de nya världarna.

Den som hjälpte honom var flickvännen Cicci Renström Suurna, filmrecensent på TV4. De träffades på kro­gen Röda rummet. Då var Anders 22. Cicci, 25, som jobbade på radion, tyckte att han var verbal och rolig. 

– Hon tog med mig och lät mig göra sketcher.

LÄS MER: Kjell Bergqvist: "På ett sätt är det fortfarande en sorg"  

Anders Lundin om…

…tittarreaktionerna på ”Allt för Sverige”: 

– Programmet har aldrig fått sådant genomslag som i år. Det är som på den gamla Allsångs-tiden att folk kommer fram och säger att det är deras favoritprogram. Jag var på en innebandyturnering med min son i går och andra barn kände igen mig. Det var länge sedan den målgruppen gjorde det. 

…svenskamerikanernas mentalitet:

– De 150 år som gått sedan amerikanernas förfäder lämnade Sverige har gjort något med dem. De bjussar mycket mer på sig själva än vi någonsin skulle göra. De kan prata hur mångordigt som helst om att komma in i ett Hälsingehem eller en skog. Vattenfallen gick rakt in i hjärtat på dem. De blir gripna av natur, förfäder, familj. Ibland kommer det fram folk och säger att en släkting till dem varit med i ”Allt för Sverige”. Då tittar jag en stund. Förvånansvärt ofta ser jag vem det är. Anletsdragen sitter i trots att det är generationer emellan. Ja, andra saker också: Är amerikanen lite rund och har skägg, har släktingen ta mig tusan också det. Samma sak om amerikanen är rik som ett troll.

...att trivas i sitt eget sällskap: 

– Jag är bra på att vara ensam och trivs med det. Jag var ganska mycket ensam när jag var liten. Det var ju inte toppskoj jämt, men jag blev väldigt bra på att frossa i mitt eget huvud med fantasi, tankar och sådant. Helt enkelt det jag försörjt mig på. Som lärare hade pappa väldigt långa sommarlov. Vi var på landet hela sommaren. Jag lekte länge med det som fanns. Jag lekte också med mina gosedjur tills jag var alldeles för gammal. Jag byggde ett kungarike, ett Game of Thrones som bara pågick. 

…nya skivan:

– Min nya skiva blir klar under hösten. Det är en vuxenskiva, men än har den inget namn. Den handlar om livet. Jag försöker skriva texter som ramlar lite vid sidan av vad andra skriver om. Det kan lätt bli sentimentalt, som om huset som pappa byggde. Om de som gick här före oss, som vi vet så lite om. Jag hade lovat mig själv att inte skriva en enda låt om att vara förälder. Jag tycker det är så pajigt, men det sprack. 

…relationen till Kerstin: 

– Vi ska försöka bli ännu bättre på att göra något roligt, men det är ju inte bara att åka bort och ta in på hotell. Både Kerstin och jag turnerar, så vi åker bort rätt mycket ändå. Att bo på hotell en helg är det vi minst av allt vill. Vi vill ju bara vara hemma, när vi äntligen får. Vi har roligt ihop, tycker jag. Det är ganska livat. Det är ju inte bara vi som bor i huset, det är ju två till som är jävligt roliga faktiskt. Det låter och härjas mycket. Det sjungs, spelas innebandy, idkas gymnastik och är ganska stojigt och rörigt. Kerstin sitter vid pianot och övar på allt från Håkan Hellström-repertoaren till Sondheim-musikallåtar. Just Sondheim kan bli lite krävande ibland. 

…stugan i Värmland: 

– Den är vår plats på jorden. Jag älskar att vara där. Det händer något med oss allihop när vi är i stugan. Vi kommer närmare varandra. Det är ett lugn. Kerstin har hela sin familj centrerad där, så det är mycket släkt för barnen, men även för mig som är ingift. Det är väldigt ombonat på alla sätt och vis. 

…om oberoende:

– Jag vill absolut inte att någon ska ha makt över mig. En stor del i att jag har jobbat så mycket är att jag inte vill bli beroende av någon arbetsgivare eller partner. Jag ska när som helst kunna resa mig upp, gå och säga tack för kaffet. 

…60-årsfirandet:

– Min fru överraskade mig. Det var fantastiskt. Jag har nästan inga minnen från den kvällen. Det var nog inte att jag blev så hemskt onykter. Det var en känslostorm. Bara att jag var otroligt glad. 

…sen start i karriären. 

– Jag kommer ihåg att mina kompisar blev popidoler, men jag tänkte att jag valt saker som inte är lika coola men räcker längre. Jag var ju 40 när jag fick göra ”Robinson” och blev medtagen på R.E.A. på Hamburger Börs. Det är det häftigaste som hänt i mitt liv. Hela 20-årsåldern fick jag ha för mig själv. Jag fick vara som vilken 20-åring som helst. Jag är jätteglad för det. Herregud vad jobbigt det hade varit om man hade varit offer för skvallertidningar då. 

"Än i dag har jag svårt att ta på mig en kostym på någon gala"

När Anders fick jobb inom media upplevde han att han haft tur, men kände även avundsjuka mot dem som hade en självklar ingång med släkt eller bekanta i branschen. 

– Jag kände mig väldigt främmande för koderna. Än i dag har jag svårt att ta på mig en kostym på någon gala. Det känns som att jag klär ut mig och att folk ser det. Det är lite pinsamt, tycker jag.

Under lång tid bar han på känslan av att vara en främmande fågel. Men någon gång måste man släppa det, säger han. Det blir så tröttsamt annars. Detsamma gäller hans dåliga själv­förtroende.

– Det blir ju fånigt att oja sig. Till sist måste jag vända mig om och se att det har ju gått jättebra.

Nu är hans liv lugnare. Helgerna går åt till att skjutsa barnen till dans och fotboll. Han jobbar inte längre 15 timmar om dagen och oroar sig inte på samma sätt.

– Jag tycker själv att jag är bra ibland. Jag har aldrig haft dålig självkänsla och har alltid tyckt oförskämt bra om mig själv. Jag låter mig aldrig trampas på. Det har jag efter mamma. Hon hade ett sätt att säga: ”Det spelar ingen roll vad ni säger, jag vet att jag är bra.” Men jag kan inte säga med samma högburna snäsig­ het om hon. Jag får väl fila på det. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Exklusivt nyhetsbrev för din hälsa varje vecka - Anmäl dig här