Anders har alltid haft svårt att uppfatta och tolka signaler från andra människor.
1 av 2: Anders har alltid haft svårt att uppfatta och tolka signaler från andra människor. Foto: Shutterstock
Först vid 33 års ålder fick han diagnosen aspergers syndrom.
2 av 2: Först vid 33 års ålder fick han diagnosen aspergers syndrom. Foto: Shutterstock

Anders, 49: "Började förstå mig själv efter diagnosen"

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" beskriver Anders, 49, hur hans liv förändrades när han fick diagnosen aspergers syndrom - och hur jobbigt det var innan han fick en lösning på mysteriet.

Jag fick min aspergerdiagnos ganska sent i livet, när jag var 33 år gammal. 

Jag har alltid gått i vanlig skola. I lågstadiet var jag klassens clown. Jag kunde tidigt läsa, räkna och skriva och tyckte att skolan var ganska lätt. På mellanstadiet började det ta emot. Så fort ett större arbete skulle göras, som krävde koncentration, tappade jag fokus och hade svårt att komma i gång. Och det var tydligt från början att det som var intressant gick enkelt och det som inte var så kul blev svårt. En period i fyran blev jag retad och kallades mongo. Jag visste vad det var, så jag kunde inte gärna ta åt mig, men då var det jobbigt ändå. Senare när en klasskamrat på Facebook undrade hur jag hade tacklat all mobbning i skolan visste jag inte riktigt vad hon menade. Jag hade inte märkt av sådant, det gick mig förbi och jag tog inte åt mig. Det blev allt svårare med kommunikationen med andra människor. 

Jag har alltid haft svårt att uppfatta och tolka signaler

Det har alltid varit svårt att exakt sätta fingret på vad som var det riktigt svåra, det var det subtila omkring mig som sades eller uttrycktes med kroppsspråk som jag inte förstod. Jag tänkte länge att allt bara handlade om tillfälligheter, att det skulle lösa sig så småningom. Jag kände mig aldrig dum och jag tror inte jag någonsin har uppfattats som dum. Jag kom in på naturvetenskapliga linjen och det gick hyfsat bra. I språk gick det bra tills grammatiken blev svår, då tappade jag fokus igen. 

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på i Söndags­magasinet.

Vi vill höra din historia. Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser

Söndag, Expressen

105 16 STOCKHOLM

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser@expressen.se

Jag har alltid haft svårt att uppfatta och tolka signaler från andra och det har självklart påverkat mina relationer. I första ring blev jag förtjust i en tjej som gick i tredje ring, och lyckades faktiskt samla mod till mig och bjuda henne på bio. Tyvärr tackade hon förstås nej.

Jag har dejtat några gånger sedan 20-årsåldern, men inget har blivit varaktigt. Jag har alltid haft intressen som tagit mycket tid – allt från att samla på bilbroschyrer och frimärken till att vara aktiv både politiskt och inom föreningslivet. Det var väl dels för att det var enklare att ha fritidsintressen och specialintressen än att försöka bygga relationer. 

LÄS OCKSÅ: Emma, 30: "Jag hade en psykopat till chef" 

Anders förstod inte hur dåligt han mådde

När jag började nätdejta märkte jag att tjejer gillade mig. Det blev romantiskt några gånger och jag fick mer och mer erfarenhet, men tyvärr blev det aldrig några relationer som varade speciellt länge. Och jag hade ju inget fungerande vuxenliv, jobb, ordnad ekonomi. Då är det svårt.

Jag provade många olika jobb men det var samma där, det var svårt med kommunikationen med de andra. När folk inte förstod mig trodde de att jag hade fel attityd eller inställning, att jag inte verkade arbetsvillig. Det var naturligtvis frustrerande och tärande. Med autism reagerar man ju annorlunda på alla möjliga situationer, och tacklar dem annorlunda, jämfört med ”vanliga” människor. Jag har nog långa perioder inte ens fattat hur dåligt jag mått.

Jag har alltid haft intressen att nörda in mig på. Jag minns att jag en gång stannade upp och reflekterade över att jag satt och skrev stadgar till en ny förening, när jag just då var i en jättekris för egen del. Och sådant här förstår ju inte omvärlden, så det är inte konstigt att man har svårt att få stöd och hjälp som passar, när man ser helt normal ut. Långt före diagnos när det mesta var väldigt kämpigt minns jag också att jag tänkte på just det, att jag ju liksom inte satt på en bänk i centrum och drack T-sprit. Jag satt i kyrkofullmäktige och i kommunala handikapprådet, var aktiv släktforskare och funktionär på hockeymatcher.

Fick diagnosen aspergers långt senare 

Jag fick min diagnos 2002, efter en längre utredning. Då föll många bitar på plats och jag började förstå mig själv och vilka svårigheter jag hade haft. Jag läste på mycket om asperger och började så småningom att nätverka på aspergerforum. Jag fick kontakt med likasinnade och började själv att arrangera regelbundna träffar. Äntligen hade jag ett umgänge och träffade folk, både hemma hos mig, hos andra och ute på olika aktiviteter.

För två år sedan sa mitt hjärta ifrån. Jag hade haft för mycket omkring mig och svårigheter med både ekonomin och övervikt. Jag fick en hjärtinfarkt och åkte in med ambulans. Sedan dess har jag tagit det mycket lugnare. Mycket hjälp och stöd sedan diagnos har det funkat si och så med. Under en flera år lång tvist tog kommunen ifrån mig min bostad som var beviljad som en LSS-åtgärd. Vore man inte redan dålig är det klart att man blir det då. Eller ännu sämre. Infarkten hade ju kunnat undvikas, om allt runtomkring mig hade fungerat. Plus att jag själv måste inse mina begränsningar och inte ta på mig för mycket. 

Jag önskar så klart att jag fått en förklaring tidigare, det hade underlättat mitt liv enormt. Men man utvecklar något av en autismradar, så många av oss känner igen varandra, och i dag har jag många nya vänner.

Anders, 49

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

4 nr av ToppHälsa + trådlösa hörlurar från adidas. Köp nu!