Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>MÄNSKLIGT

Publicerad 10 mar 2019 08:00

Adam Pålsson: ”Jag känner mig som en tickande bomb"

Adam Pålsson har aldrig varit så harmonisk som nu. Nyligen fick han sitt andra barn med Celie Sparre och han gör han huvudrollen i storsatsningen ”Dirigenten”. Men drivkraften är dödsångest. Han kan inte acceptera att vännen Rikard Wolff inte svarar på sms.

När Adam Pålsson hörde att Hollywood-regissören Mikael Håfström skulle regissera tv-serien ”Dirigenten” tänkte han: ”Det där jobbet ska jag ha, om det så är det sista jag gör.”

Adam hade en av sina första filmroller i ”Ondskan”, som Håfström regisserade.

– Det var en pytteroll, där jag blev nerslagen i ”rutan” på skolan. Att bara komma in en dag och få stryk var lite förnedrande. Gustaf Skarsgård satte sin sula mot min kind, när jag låg bland blöta löv på marken. Under lunchen åt jag med statisterna i statisttältet, medan regissören satt med skådespelarna. Jag såg hur Micke Håfström gick och höll armen om Gustaf Skarsgård. De pratade väl om morgondagens scener. Då kände jag: ”En vacker dag ska Micke Håfström lägga armen om mig och jag ska vara hans huvudrollsinnehavare.”

När stjärnregissören skulle göra sitt första jobb i Sverige på 15 år provfilmade Adam och fick huvudrollen.

LÄS OCKSÅ: Jessica Almenäs: ”Vet inte ens om jag kan få fler barn” 

Adam Pålsson om nya ”Dirigenten”

Skådespelaren sitter med solen i ögonen i en svit på Grand Hôtel i Stockholm. Han byter fåtölj, men flyttar tillbaka när fotografen Cornelia Nordström tar fram kameran. Adam ler lurigt.

– Man är snyggast i dagsljus. Om jag fick önska skulle jag göra alla scener exteriört i ett regngrått novemberljus.

I ”Dirigenten” är det en hel del interiörer med artificiella ljuskällor, konstaterar han. Serien, som utspelar sig i Moskva 1999, filmades i Vilnius som är mer likt Moskva i slutet av 90-talet än dagens Moskva.

I oktober 2018 fick Adam Pålsson sitt andra barn tillsammans med sambon Celie Sparre.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

I storsatsningen på TV4 och C More spelar Adam den svenska finansmannen Tom Blixen. ”Dirigenten” tar sin början i en misslyckad aktieaffär. Tom slungas rakt in i brutala maktkamper och tvingas fly från både mordhot och sitt eget förflutna.

Inspelningarna sammanföll med värmeböljan förra sommaren.

– Det var outhärdligt. Vi satt i en liten Drabant från 1979 utan air condition. Inte heller fick vi veva ner rutorna för det stör ljudet. Jag hade ispåsar på mina nakna fötter. Att ha kostym och rock var hopplöst. Någon gång satt jag i bara kalsonger, när vi filmade från naveln och uppåt.

LÄS OCKSÅ: Helena Bergström: ”Ödslar inte tid på sådant som ger mig dålig energi” 

Blev pappa för andra gången

Efter 14 timmars arbetsdagar gav sig Adam direkt till lägenheten i Vilnius för att plugga morgondagens repliker med en lärare i ryska.

Även sambon Celie Sparre har en roll som sekreterare i thrillerserien.

– Det var väldigt kul att vara där tillsammans. Även vår dotter Dylan levde i kappsäck.

Parallellt filmade Celie, som var gravid, ”Lyckligare kan ingen vara” i Sverige. I början av oktober föddes parets andra dotter Demi.

Hur är det att bli pappa en andra gång?

– Det är som Celies morfar alltid sa: ”Barn, ni är rosorna i livets trädgård.” Det är ju så. Jag försöker vara närvarande, uppmuntrande och kärleksfull. Eller det är inget jag försöker, det kommer ju ändå. Jag dyrkar de små liven.

Natten innan har hela familjen sovit i hotellrummet där vi ses. En fantastisk upplevelse, förutom att bebisen grätskrek sig genom hela natten. Då vännen och skådespelaren Björn Gustafsson bott på Grand på sistone, trodde Dylan, 4, att det var Björns hotell.

– Hon undrade varför Björn hade så små schampoflaskor och tyckte att han hade dukat upp en fin frukostbuffé.

Jag är själv min hårdaste kritiker. Ingenting biter

Just nu gör Adam Pålsson andra säsongen av ”Innan vi dör”, samtidigt som han har influensa.

– Jag har så jävla ont i kroppen och känner mig som en 90-åring med krämpor. I går skulle jag öppna en Loka-burk och hade inte kraft att dra upp flärpen. Jag fick be tobakshandlaren om hjälp.

Adam säger att han har plågsamt höga krav på sig själv.

– För att hantera det tänker jag: Du får lov att orka, för det är sista gången. Upp i sadeln nu!

Att föreställa sig en lång karriär blir för jobbigt, tycker han.

– Jag är själv min hårdaste kritiker. Ingenting biter. Ingen kan säga något elakt eller positivt, för jag har redan sagt det till mig själv.

Adam har en stark utstrålning. När vi sågs för tre år sedan var uttrycket i hans ansikte vidöppet. Nästan naket. I dag har det även smugit sig in en integritet. Adam säger att det är möjligt att han åkt på några törnar och slutit sig lite.

LÄS OCKSÅ: Renée Nyberg: ”Jag har svårt att känna mig nöjd” 

Kämpar med dödsskräck

Vad han har för smärtpunkter vill han inte avslöja. Han har inga exhibitionistiska drag på det sättet. Möjligen är han en liten cirkusapa ibland, som vill roa och underhålla.

– Men jag är ingen hundvalp som man bara kastar in i olika rum och sedan filmar. Jag vet hyggligt väl vad jag gör. Här spelar jag en person som utsätts för saker. Han är inte alldeles blåögd. I samma stund som jag läste manuset till ”Torka aldrig tårar” tänkte jag att nu gäller det att porträttera den sista människan man kan och vill föreställa sig dö. En person som är totalt aningslös, öppen för livet och oskyldig. Då blir det maximalt smärtsamt. Jag visste, hör och häpna, till och med då vad jag höll på med.

Adam lägger sig ned i soffan.

Vad är din drivkraft?

– Om jag för en gångs skull ska vara lite transparent, så tror jag att dödsskräcken är en drivkraft. Jag känner mig som en tickande bomb som färdas i full fart mot förintelsen. Innan dess vill jag hinna med så mycket som möjligt. Jag har ett starkt uttrycksbehov. Jag vill vittna om mitt liv, min tid, att vara människa i min kropp, på den plats jag levde på.

Sms:ar fortfarande med vännen Rikard Wolff

Varifrån dödsskräcken kommer vet inte Adam, som känner sig harmonisk för tillfället. Även 30-årskrisen är avverkad.

– Det var en utdragen jäkel som delvis hade med dödsångest att göra. 30 år! Gick det så fort? Men: I see both sides like Chanel.

Varje morgon vaknar han lite förvånad och oerhört lycklig över att finnas till.

– Det låter kanske olidligt pretentiöst, men det hände när jag fick barn och Rikard Wolff dog. Han står mig väldigt nära. Jag sms:ar honom ibland. Jag kan inte acceptera att han inte svarar, det brukade gå så fort.

Vad messar du?

– Jag berättar något litet jag tänker på eller säger bara att jag saknar honom, säger Adam snabbt.

De hade gemensamma vänner och när Adam var 17 sökte han upp 30 år äldre Rikard. Förutom familjen var Rikard den första som trodde på Adam.

– Rikard vittnade om vem jag är. Han hade en blick på mig som jag saknade och som ingen annan hade.

Längtade efter barn redan som tonåring

Mellan dem fanns ett ständigt pågående samtal på såväl intellektuella och känslomässiga som banala plan.

– Han hade säkert den relationen med andra, men för mig var det bara han. Som vän var han enastående. Den kontakten kan inte ersättas.

Rikard saknas även av Celie och Dylan. Dottern kan plötsligt fråga vem som var Rikards mamma.

För Adam speglar barnens utveckling tidens gång. Redan som tonåring längtade han efter att bli pappa.

– Men vad är det att längta efter barn när man är 17 år? Jag kanske bara tyckte att det skulle se coolt ut att ha ett barn på armen? Att det skulle vara lättare att få tjejer då? När man själv får barn är det något helt annat. Som yngst har jag aldrig haft barn i min närhet, så jag fick en snabbkurs. Celie däremot har åtta syskon. Hennes mamma är magisk. Hon lägger en kärleksfull hand över pannan och stryker över ansiktet, så sover barnet.

Adam kravlar ned från soffan till golvet.

– Vi är inte för privata nu? Det känns som att jag ligger i psykoanalys här. Livsfarligt! Vet du vad jag ska äta till lunch? Jo, 18 ostron och ett glas champagne! Nej, jag bara skojade, säger han förtjust.