Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 10 feb 2009 15:48

Uppdaterad 12 feb 2009 10:23

Louise, 30, har inget minne

HÅLLER HÅRT I FILOFAXEN. Om inte Louise skriver upp vad hon ska göra glömmer hon det. "Om någon ber mig om något och jag inte gör det med en gång eller skriver upp det så finns det inte", säger Louise Davoust-Lax, 30.

HÅLLER HÅRT I FILOFAXEN. Om inte Louise skriver upp vad hon ska göra glömmer hon det. "Om någon ber mig om något och jag inte gör det med en gång eller skriver upp det så finns det inte", säger Louise Davoust-Lax, 30.

Foto: LEIF GUSTAFSSON

Louise skada syns inte. Men det är det första hon påminns om varje morgon när hon slår upp ögonen. Filofaxen hjälper henne att hålla ordning i vardagen.
Louise Davoust-Lax är 30 år. Hon bor i en lägenhet i Göteborg med sin man, de gifte sig i augusti förra året. Hon har ett jobb hon trivs med, och när Expressen  träffar henne en kylig dag i januari ser hon glad ut.
– Jag tittar i min almanacka för att kolla vad jag har skrivit upp. Vad ska hända i dag, vad ska jag ha med mig, vad ska jag förbereda?
Filofaxen är minst en decimeter tjock. Hon har en likadan på jobbet.
– Jag är ständigt rädd att missa något.

Ringer flera gånger

Hon är kanske inte ensam om att behöva skriva upp att hon ska träna efter jobbet. Men bredvid anteckningen står det: ”F vet.”
– Det betyder att jag redan talat om för min man att jag kommer hem sent, berättar hon.
– Om jag inte skriver upp det så vet jag att jag kommer att ringa honom och berätta samma sak tre, fyra gånger.
Louise kämpar med att inte låta omgivningen bli irriterad. Skriver hon inte upp så kommer hon inte ihåg att hon redan tackat ja till en inbjudan. Får hon ett telefonsamtal på jobbet glömmer hon lätt vad hon var på väg att göra – om hon inte skrivit upp det.
– Om någon ber mig om något och jag inte gör det med en gång eller skriver upp det så finns det inte.
Hon lägger handen på pannan, där närminnet sitter. Det visste hon inte före olyckan.
– Ibland när jag ska förklara så brukar jag säga att jag inte har några minnesproblem. Jag minns allt, det finns där inne, men jag kan bara inte sortera minnena i rätt ordning.

Rädd om frisyren

Den 20 maj 1992 ändrades allt. Louise var 14 när hon stod och väntade utanför en kompis hus med ett gäng jämnåriga. De var på väg till en annan kompis i Hovås, och Louise tjatade på en 15-årig kille. Hon hade bestämt sig för att provköra hans moped – trots att hon inte hade åldern inne. Killen tvekade, men Louise gav sig inte. Hon satte sig på mopeden, tog emot hjälmen och slängde med sitt långa, lockiga bruna hår och sa: ”Jag tänker inte förstöra min frisyr.”  Hon hängde hjälmen över armen. Med killen på pakethållaren kom hon bara ett par hundra meter. Det gick långsamt, vingligt.
– Vi kom till en  T-korsning, men jag kunde inte hitta bromsen.

Nedsövd en månad

I kraschen med det stora fordonet kastades Louise med bakhuvudet rakt ner i asfalten. Hon fick mopeden över sig och blev medvetslös direkt.
Hon låg nedsövd i nästan en månad. Hennes mamma och pappa sov på sjukhuset. Ingen visste om hon skulle vakna, hur allvarliga skador hon hade. Långsamt började hon repa sig. Hennes ben var krossat, men efter flera operationer klarade hon sig från att amputera benet.
– Jag minns inte mycket. Efteråt berättade min bästa kompis att hon hade suttit och matat mig med vindruvor. Det kändes jobbigt på något sätt, att ha varit så utlämnad. Men hon tyckte bara att det var naturligt.
– Mina kompisar var fantastiska. De kunde sitta med mig och titta på samma Pippi Långstrump-film två veckor i rad.

Glömde allt

Louise gick i sjuan när hon kraschade med mopeden. Hon, som alltid hade haft lätt för sig i skolan, fick läsa läxor i timmar, trots det hade hon glömt allt nästa dag. Hon hade tävlat i latinamerikansk dans, men plötsligt var det omöjligt för henne att komma ihåg nya steg. Drömmen om att bli advokat dog. Hon utbildade sig till fritidsledare, men det var svårt att klara av arbetet.
– Det var för mycket att komma ihåg. Både jag och mina kollegor blev rädda för att jag skulle glömma något av barnen jag tog hand om.
Eftersom Louise var anställd av kommunen fick hon hjälp att hitta ett jobb som skulle kunna fungera.
– Jag sökte ett jobb som växeltelefonist eftersom det var väldigt strukturerat och samtidigt socialt.


Skriver upp allt

Nu är hon växeltelefonist och svarar för alla kommunala gymnasieskolor i Göteborg.
Vardagslivet innebär ständiga prövningar och träning för Louises närminne. Hon måste skriva upp var hon ställt bilen, om hon måste köpa något eller vad hon var på väg att göra. Samtidigt försöker hon vänja sig av med filofaxen.
– Jag har börjat ”ta ledigt” från filofaxen på helgerna. Det är ett sätt att öva minnet, men ibland är det så att omgivningen räknar med att jag ska skriva upp allt och att de nästan kräver mer av mig än av sig själva. LEDSEN. Ibland kan Louise bli sängliggande i flera dagar. Då gråter hon och allt känns svart. "Det tog tid innan jag förstod att det var kopplat till skadorna efter olyckan." Foto: LEIF GUSTAFSSON
Hon får ofta huvudvärk och har ibland smärtor i ryggen och höfterna, måste träna regelbundet och gå på massage.
– Jag har inte kunnat räkna efter hur många ärr jag har i huvudet, säger hon och visar det största – ett runt hål efter en tryckmätare i pannan. Ibland får hon depressioner – gråtanfall som kan vara i allt från ett par timmar till några dagar. Det är sviter efter olyckan.

Föreläser för unga

Men olyckan har också gett henne nya vänner. Hon brukar föreläsa för skolungdomar om hur viktigt det är att ha hjälm på sig när man åker moped.
– I början när jag pratar sitter de flesta med huvudena nere och skickar sms. På slutet sitter de på helspänn och lyssnar med huvudet i händerna.
Hon vet att hennes historia har kraft att påverka andra.
–  Om jag kan få en enda person att tänka efter innan de ger sig ut på moped utan hjälm är det värt allt.

Hjälpreda. Louise skriver upp alla "måsten" i filofaxen. Hon skriver upp alla detaljer – när, var, har hon tackat ja, har hon redan berättat för sin man? Foto: LEIF GUSTAFSSON EN UTMANING. Att planera sitt eget bröllop var en stor utmaning för Louise. "Jag fyllde en hel pärm, men det gick bra." Foto: LEIF GUSTAFSSON