Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>Krönikörer>Anna Bäsén

Publicerad 12 jun 2018 07:10

Min kollega vågade inte skriva svenska

”Allt fler som jobbar på äldreboenden och inom hemtjänsten har ett annat modersmål än svenska”, skriver Anna Bäsén.

”Allt fler som jobbar på äldreboenden och inom hemtjänsten har ett annat modersmål än svenska”, skriver Anna Bäsén.

Foto: Colourbox

"Nej, jag vill inte skriva." 

Min kollega på äldreboendet vågade inte dokumentera hur de gamla mådde. Hon tyckte det var för svårt att skriva på svenska. 

Språksvårigheter behöver inte vara ett problem i vård- och äldreomsorg. Men det kan vara det. Och vi måste våga prata om det.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Innan jag blev journalist jobbade jag i flera år som undersköterska. Även som journalist har jag fått möjlighet att återvända till mitt gamla yrke ibland, för att rapportera inifrån äldreomsorgen.

En sak är säker. Allt fler som jobbar på äldreboenden och inom hemtjänsten har ett annat modersmål än svenska. Jag har själv arbetat på ställen där majoriteten av personalen inte har svenska som första språk. Det ska också sägas att allt fler äldre som behöver hjälp har ett annat modersmål än svenska. Då är det en stor fördel om det finns personal som talar samma språk.  

De flesta kolleger jag jobbat med har inte haft några svårigheter att kommunicera. Men jag har också stött på att det blivit problem. Kanske särskilt när det gäller att skriva svenska, exempelvis när man ska föra över information om hur en äldre mår skriftligt till nästa arbetslag eller till sjuksköterskan. 

 

Det här är förstås oerhört viktigt. Att personalen kan kommunicera är viktigt för att de äldre ska kunna känna sig trygga. Tidningen Kommunalarbetarens granskning avslöjar fall där språksvårigheter som riskerat de äldres hälsa, som att personal inte vågat ringa 112 för att de var rädda för att de inte skulle kunna kommunicera med larmpersonalen eller åldringen som blev lämnad på altanen i flera timmar på grund av ett missförstånd. 

Det är ingen nyhet att det är svårt att få tag på personal i äldreomsorgen. Och att arbetsgivarna anställer personer som kanske annars är väl lämpade men som brister i svenskan. Då måste arbetsgivarna ta ansvar och erbjuda utbildning i svenska. Det här gör man på vissa håll, och det är toppen. Men det borde vara ett krav, också när det gäller timanställningar och vikariat. 

 

Behovet av personal i äldreomsorgen kommer att fortsätta öka. Att jobba med äldre är fantastiskt på många sätt, men det är slitigt och lönen är låg. Vi ska vara väldigt glada att det kommer hit människor som vill arbeta i äldreomsorgen. Men de måste få redskapen för att kunna göra ett bra jobb – för allas skull. Och det ansvaret ligger tungt på skolorna och på arbetsgivarna. 

Att uppmärksamma språksvårigheter tycker en del är kontroversiellt. Kommunals företrädare Lena Ezelius säger till mig att frågan är känslig: "Man är himla rädd för att det ska missbrukas och missuppfattas av fel personer, som rasister och främlingsfientliga. Att gamla skulle få sämre vård för att personalen inte kan prata svenska med dem."

Men det handlar ju inte om främlingsfientlighet. Ingen, varken de äldre eller personalen, tjänar på att man duckar för att språket kan bli problem. Och det är först när ett problem adresseras som man kan hitta lösningar.