Kanske dog min mamma i onödan
Min mamma Inga dog efter att drabbats av stroke. 71 år gammal.
Alldeles för gammal för rehabilitering, ansåg landstinget.
Istället blev mamma passivt sittande - och liggande - på ett kommunalt äldreboende. Sen dog hon.
Kanske hade mamma fått fler goda år om hon fått den rehabilitering hon egentligen hade rätt till.
Jag är fortfarande sorgsen - och förbannad på vården.
Efter en stroke tvingas man lära sig saker på nytt, som att gå, prata och skriva. Och till det behövs hjälp.
Bra rehabilitering efter en stroke kan vara skillnaden mellan att leva ett självständigt liv hemma och att förvaras som ett kolli på ett kommunalt boende. Min mamma hamnade tyvärr i den senare kategorin.
Min mamma Inga drabbades av slaganfall, stroke. Hon hamnade på Falu lasarett. Personalen på avdelningen var fantastisk, men det fanns för många patienter och för få platser. Mamma hade svårt att gå och "tappade" talet. Hon kämpade på och tränade tillsammans med sjukgymnasterna på avdelningen. Men läkarna ansåg att det inte längre fanns plats för henne. Mamma var för gammal för rehabilitering, lät det.
Mamma skickades till ett äldreboende. Det var där hon började dö på riktigt. På äldreboendet fanns varken kunskap om vikten för träning för strokedrabbade eller praktiska resurser. Mamma blev sittande passiv. Sen mest liggande. Till sist dog hon.
Mamma var självständig och aktiv innan hon blev sjuk. Hon hade råddat ett heltidsjobb och en familj med tre barn. Efter pensionen reste hon gärna, handarbetade och tog hand om sina barnbarn. Jag är säker på att det var ett stort nederlag för henne, en oerhörd sorg, att plötsligt inte kunna sköta sig själv. Jag såg hur frustrerad mamma var över att kroppen inte lydde, att hon inte kunde röra sig ordentligt.
Att vårdas på sjukhusets strokeenhet ger minskad dödlighet och ökat oberoende efter stroke. Den här typen av specialiserad strokevård på sjukhus har ökat senaste tio åren. Men fortfarande finns skillnader mellan landstingen. Och äldre, som min mamma, får i mindre utsträckning rätt strokevård än yngre. Trots att det är förbjudet med åldersdiskriminering.
Rehabiliteringen när man skickats hem från sjukhuset har ännu större brister. Mamma hade oturen att bo i en kommun som då var dålig på strokerehabilitering.
De här orättvisorna finns kvar än i dag. Vilken vård och rehabilitering du får efter en stroke avgörs av var du bor.
I dag har jag skrivit under Hjärnfondens kampanj "Fel hand" för bättre strokerehabilitering för alla drabbade. Och jag har förstås skrivit min signatur med "fel hand". En pytteliten liten inblick hur svårt det kan vara att drabbas av stroke - den kamp som tusentals strokedrabbade kämpar med varje timme och varje dag. Låt alla drabbade få det stöd de behöver för att träna sig tillbaka till ett vanligt liv! Oavsett var de bor.
