Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>Krönikörer>Anna Bäsén

Publicerad 18 aug 2019 07:12

Bättre strokevård skulle rädda liv – och spara pengar

Anna Bäséns mamma Inga gick bort vid 71 års ålder efter att ha drabbats av en stroke.

Anna Bäséns mamma Inga gick bort vid 71 års ålder efter att ha drabbats av en stroke.

1/2

Foto: SUVAD MRKONJIC

Anneli Torsfeldt Heikenborn var 32 år och gravid när hon fick en stroke.

Anneli Torsfeldt Heikenborn var 32 år och gravid när hon fick en stroke.

2/2

Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Min mamma Inga dog efter att ha drabbats av stroke.

Hon var bara 71, men ansågs för gammal för rehabilitering.

Från ett aktivt liv med resor och stojiga barnbarn blev hon liggande som ett passivt kolli på det kommunala äldreboendet. Hon tynade bort.

Mammas historia är tyvärr inte unik. Hon hade bara oturen att bo på fel plats. 

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ofta låg mamma i sängen när vi kom på besök. Eller satt ensam i äldreboendets dagrum och tittade ut genom fönstret på livet som pågick på andra sidan. Sen blev hon liggande mer och mer. Till sist dog hon.

Mamma och pappa skulle njuta av sina gyllene år, resa och umgås med barn och barnbarn. I stället fick mammas liv ett tidigt slut på institution.

Det hade inte behövt bli så här.

Var 17:e minut drabbas en svensk av stroke, en blodpropp eller blödning, i hjärnan. Av de 28 000 som drabbas årligen dör cirka 7 000.

Vid en stroke är tiden avgörande. Det är en kamp mot klockan. Ju snabbare rätt hjälp ges, desto bättre chanser har den drabbade att överleva och komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt. 

Men var du bor i landet kan avgöra om du lever eller dör efter en stroke. 

- Dödligheten varierar över landet vilket till en del avspeglar hur väl vården fungerar, säger hjärtprofessor och överläkare Jan Nilsson. 

I min mammas hemlän, Dalarna, är dödligheten i stroke dubbelt så hög som i Stockholm. Gotland, Gävleborg, Jämtland, Kalmar och Norrbotten är anda län i bottenligan, medan Uppsala, Halland och Skåne är bättre än genomsnittet.  

- Det är gräsligt ojämlikt, konstaterar Kjell Holm, verksamhetschef vid Strokeriksförbundet.

Min mammas historia är sorgligt nog inte unik

Alla strokedrabbade ska vårdas på strokeavdelning på sjukhus, enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Att få vård av ett personalteam som verkligen kan sjukdomen minskar risken att dö eller få bestående skador med 20 procent. 

Problemet är att myndighetens riktlinjer, som baseras på den bästa och senaste vetenskapen, inte följs. 

Visst har det akuta omhändertagandet blivit bättre senaste åren. I dag har alla svenska sjukhus en strokeenhet – även om ambitionsnivån och kvaliteten på dem varierar. Men fortfarande vårdas var tionde strokedrabbad på fel avdelning, vilket försämrar deras chanser. 

Den som fått en stroke behöver ofta lära sig många saker på nytt. Som att gå, prata och skriva. Och då behövs hjälp av vårdpersonal med rätt kompetens, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, logopeder, läkare och psykologer.

Förlorade förmågor kan återfås med rätt träning, men försämras utan rehabilitering. Hjärnan är plastisk - och fantastisk. Man kan förbättras många år efter insjuknandet. Därför har rehabilitering mycket hög prioritet, enligt Socialstyrelsens riktlinjer. 

Min egen mamma fick svårt att gå och ”tappade” talet efter sin stroke. Hon kämpade på och tränade med sjukgymnasterna på lasarettet. Men sen blev det ont om platser och mamma skickades hem. Hon var 71 år och ansågs alldeles för gammal för rehabilitering. 

Min glada och godhjärtade mamma, som alltid var beredd att hjälpa andra som hade det svårt, blev allt sämre. Hon blev liggande som ett passivt kolli på det kommunala äldreboendet. Till sist dog hon.

Min mammas historia är sorgligt nog inte unik. 

- Många får ingen rehabilitering alls efter att de skrivs ut. De hamnar i det svarta hålet, säger Kjell Holm på Strokeriksförbundet. 

Han berättar att många strokedrabbade och deras anhöriga är missnöjda med för lite eller ingen rehabilitering. 

Att man skulle vara för gammal för rehabilitering är helt fel, säger professor Jan Nilsson. 

Äldre får minst lika god effekt som yngre och kanske en ännu större vinst. Forskningen är entydig.

- Man kan bli bättre hela livet. Ju äldre man är desto viktigare är det med träning eftersom äldre tappar kraft och rörelse jättefort, berättar han. 

Hårda fakta gör det tydlig. Två tredjedelar av alla strokedrabbade har kvarstående besvär tre till fem år efteråt. Nästan varannan är helt eller delvis beroende av hjälp från sina närstående. 

Många hamnar, som min mamma, i glappet mellan landsting och kommun. Med skilda budgetar läggs rehabiliteringsansvaret gärna över på den andre. 

I slutändan blir det en jätteförlust för alla. Stroke är den sjukdom som kostar samhället mest. 18 miljarder per år, i form av sjukvård, kommunala kostnader för personlig assistans och äldreomsorg samt uteblivna skatteintäkter. 

Bättre strokevård skulle spara både pengar, liv och lidande.