Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>Krönikörer>Anna Bäsén

Publicerad 29 aug 2014 06:17

Anna Bäsén: De är värda mycket bättre

Expressens medicinreporter Anna Bäsén.

Expressens medicinreporter Anna Bäsén.

Foto: Olle Sporrong

Siv, 93, är trött på att ständigt behöva träffa ny personal. Palle, 76, får bara duscha en gång i veckan. Zarah, 86, fick vänta i timmar på hjälp. Hanna, 69, är besviken över stressiga tiominutersbesök. Monica, 72, tvingas slåss med kommunen för att få den hjälp hon har rätt till.

De här är bara några av alla äldre som drabbas av bristerna i svensk äldreomsorg. Och de är tusentals.

Detta är en krönika. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag är utbildad undersköterska och har arbetat i äldreomsorgen i flera år innan jag blev journalist. I somras gick jag tillbaka till mitt gamla yrke. Jag ville se de äldres och personalens verklighet, på golvet, bortanför vårdföretagens reklambroschyrer och politikernas pappersvisioner.

Det jag upplevde höll på att knäcka mig.

Och då tog jag ändå anställning på ett helt vanligt privat hemtjänstföretag och ett alldeles ordinärt kommunalt äldreboende, utan skandalrykten.

Jag mötte fantastisk personal, som gjorde sitt yttersta för att hjälpa de gamla, ibland under helt hopplösa förhållanden. Jag mötte värme och omtanke. Men jag höll också på att gå under av minutjakten, av att inte hinna ge de äldre en så bra omvårdnad de är värda och har rätt till.

Jag fick se brister som gjorde mig helt förtvivlad. Det svenska äldreomsorgslotteriet kan vara grymt.

Jag har hört sköra åldringar skrika av smärtan från trycksår. Jag har träffat äldre som tvingas leva i smuts och misär för att hemtjänsten inte hinner storstäda. Jag har sett besvikelsen i de ensammas ögon när jag inte hinner med en pratstund, när jag måste lämna dem och stressa vidare till nästa.

Det jag upplevt under den här sommaren i äldreomsorgen är inte unikt. Tvärtom. Sedan artikelserien startade har jag fått många och långa mejl från både gamla, anhöriga och personal. De skriver: "Jag känner igen mig i allt du skriver" eller "Det kan vara mycket värre än så, Anna". De berättar om att inte bli sedda eller lyssnade på. "Ja! Vi är det osynliga folket".

De senaste tio åren har äldreomsorgen förändrats kraftigt. Det är en förändring vi tyvärr sällan talar om.

Nästan 30 000 platser på äldreboenden har försvunnit. Fler skröpliga och svårt sjuka äldre bor hemma med hemtjänst. Men hemtjänsten har inte utökats i så hög utsträckning att det täcker de gamlas behov. Istället måste anhöriga, ofta döttrar, bära ett allt tyngre ansvar för att vårda sina föräldrar när kommunerna snålar. Vi har släppt in privata vinstintressen, både mindre företag och stora riskkapitalbolag, som försöker kapa åt sig av äldreomsorgskakan.

Myndigheter, som socialstyrelsen, slår larm om bristerna år efter år. Äldreforskare talar om ett systemmisslyckande.

Vad gör politikerna? Ja, de verkar inte lyssna i alla fall. Kanske vill de inte se verkligheten som den är.

När politiker, som statsministern häromdagen, väl gör korta nerslag i äldreomsorgen bjuds de på en högst friserad bild. De gamla är rentvättade och prydliga, kaffet är nybryggt och tårtan står framdukad på bordet. Chefer, och särskilt utvald personal och äldre som säger trevliga och positiva saker, får vara med på finkalaset. Politikern får ett trevligt PR-foto att lägga upp på partiets hemsida. Och sen händer ingenting alls.

Nu måste politikerna sluta ducka och våga se de äldres nöd.

Det sägs ibland att man kan bedöma ett lands grad av civilisation utifrån hur det tar hand om sina svagaste. Då kan man undra hur det är ställt med Sverige. Våra äldre har slitit och arbetat hårt, betalat skatt i hela sina liv. De har byggt svensk välfärd. Det är skamligt att de far illa.
De är värda mycket bättre.

Relaterat