Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 24 feb 2014 15:14

Klassåterträff - en dröm eller katastrof

Linnea Härjerud, 26, Jessica Ivarsson, 27 och Annika Nilsson Pettersson, 30, hade olika upplevelser och minnen som gjorde att de tog olika val inför klassåterträffen.

Linnea Härjerud, 26, Jessica Ivarsson, 27 och Annika Nilsson Pettersson, 30, hade olika upplevelser och minnen som gjorde att de tog olika val inför klassåterträffen.

Foto: Mats Andersson

Förr eller senare kommer den: Inbjudan till klassåterträffen.

Då om inte förr gäller det att bestämma sig: Ska du gå eller stanna hemma?

Blir återföreningen med kompisarna från förr ett oförglömligt party eller en onödig plåga?

Skulle du kunna tänka dig att gå på en klassåterträff?

Tack för din röst!

Skulle du kunna tänka dig att gå på en klassåterträff?

Linnea Härjerud, 26

Linnea Härjerud, 26, hade inte träffat sina klasskompisar sen tredje klass. Men efter en lyckad återträff har de börjat umgås igen, och Linnea har dessutom lärt känna sig själv bättre:

- Jag förstår varför jag har blivit som jag blivit.

Med nostalgidoftande värme i rösten beskriver Linnea en idyllisk lågstadietid på Kulturskolan Raketen i Stockholm. Men efter trean splittrades klassen och sen dess har de inte setts. Så en dag sprang två före detta klasskompisar på varandra på tunnelbanan, och på den vägen är det. I december sågs de i ett bokat rum på restaurangen Marie Laveau.

- Folk hade åkt hit från hela Sverige. Det vara bara två stycken vi inte hittat, och två som inte kunde.

De pratade och drack öl. Några hade tagit med sig minnessaker från skoltiden - teckningar och sagor.

- Det var som att träffa sig själv på riktigt. Jag förstår varför jag har blivit som jag har blivit, för det var ett gäng människor som är väldigt lika mig i tänket.

Varför blev er återträff så bra?

- Jag skulle gissa att det är skolan vi gick i. Ingen har några negativa minnen. Ingen var utanför. Det var en speciell sammanhållning och att träffa varandra igen var som att träffa en gammal familj.

Ska ni börja umgås nu eller dröjer det till 30-årsjubileet?

- Vi sa att det får absolut inte gå så lång tid igen. Att vi får försöka en gång om året. Alla bor ju inte i Stockholm längre. Men några träffar jag ju och har fått kontakt med igen.

 

Jessica Ivarsson, 27

Jessica Ivarsson, 27, tackade ja till klassåterträffen eftersom hon ville se vad som hade hänt med klasskompisarna efter tio år.

När hon väl kom till festen var inte en enda klasskompis där.

- Det var en flopp, säger hon.

Nu var det inte tomt i lokalen. I princip alla som hade gått ut högstadiet i Sundsvall för tio år sen var ju bjudna. Men från Jessicas egen klass kom inte en enda, och från skolan totalt var det bara nio stycken.

- Jag hade inga förväntningar, men det var verkligen inte bra.

Det blev inte så mycket nostalgi och minnen?

- Nej, nej, nej. Jag sa ungefär tre ord på hela kvällen och gick hem väldigt tidigt.

Det var ett företag som arrangerade er träff. Finns det ett problem med att det här har blivit så kommersialiserat?

- Ja, det tror jag. Det kändes ju väldigt standardiserat. De har satt ihop ett paket, men det blir inte så himla bra.

- Jag ville mest se vad det skulle vara. Men någon mer från klassen hade jag ju velat träffa. Det är ju det som är meningen med en klassåterträff. Dessutom kostade det 360 kronor - ett överpris för inträde och lite mat.

Vad ska man tänka på innan man tackar ja till en återträff?

- Hör efter med gamla klasskompisar om någon ska gå. Prata ihop er så att ni kanske är ett gäng. Försök att göra något mer av det. Kolla vad som ingår i priset.

Kommer du att gå på klassåterträff igen?

- Nej, efter det där är jag väldigt tveksam.

 

Annika Nilsson Pettersson, 30

För ett ögonblick funderade Annika Nilsson Pettersson, 30, faktiskt på att gå på klassåterträffen. Lite som en revansch:

- Bara för att visa att jag har det bra nu. De bröt inte ned mig helt.

Ändå stannade hon hemma. Något hon inte ångrar en sekund.

Inbjudan damp ned förra året. Opersonligt formulerad, från ett företag som helt uppenbart inte visste någonting om Annikas skoltid.

- Första reaktionen var ju nej. Jag var ganska åsidosatt i skolan om man säger så, och då känner man inte att man vill träffa folk. Varför ska jag träffa dem som har förstört för mig? Sen började jag fundera på om jag skulle åka i alla fall - bara för att inte visa mig svag.

- Jag var ju överviktig när jag gick i skolan och det var grunden till att jag var åsidosatt. Jag passade väl inte riktigt in. Förrförra året gjorde jag en gastric bypass (magsäcksförminskning), men även om jag hade gått ned lite i vikt så kände jag varför? De (klasskamraterna) gjorde ju sitt val redan när vi gick i skolan. Så när det hade fått sjunka in blev det nej i alla fall.

Du kände aldrig för att visa upp ditt nya liv?

- Det var väl just den känslan som gjorde att jag en liten stund kände för att gå ändå. Lite revanschaktigt. Men nej. Duger det inte då, så duger det inte nu.

Dina råd till andra?

- Lita på magkänslan. Hade du det inte bra i skolan varför alls gå dit och återuppleva det? Inget blir bättre av en klassåterträff. Man har ju lagt det bakom sig.

 

LÄS EXPERTENS RÅD NEDAN