Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 2 dec 2018 18:00

Kinga, 52, blev utbränd: Jag klarade inte ens att göra sallad

Kinga Andersson blev utmattad och bestämde sig för att starta en sajt för att hjälpa andra i samma sits.

Kinga Andersson blev utmattad och bestämde sig för att starta en sajt för att hjälpa andra i samma sits.

Foto: Privat

Kinga Andersson, 52, blev en helt ny person. Från att ha haft koll på allt både hemma och på jobbet transformerades hon till en missnöjd, sömnlös och gråtande kvinna som stod på parkeringsplatsen och undrade var bilen tagit vägen.

– Till slut kraschade jag, men det förstod inte jag, det förstod min omgivning, minns hon.

Kinga Andersson bor i Lindome och jobbar på grundskola sedan många år. Privat är hon gift, har två barn i tonåren och två hundar.

Hon brukade vara den som hade koll på allt.  

– Är man ambitiös, vill göra ett bra jobb och ser att det finns stora behov bland eleverna och att det går att hjälpa dem, då blir det lätt som det blev för mig. Till slut kom jobbet med mig hem så att säga, berättar hon.

– När jag tittar i backspegeln, efteråt, kan jag se symptomen. Jag gick och sökte hjälp för andra saker, men ingen förstod att det var stress.

Smärtan i ena knäet, ont i flanken, ont i magen, svårt att sova, dåligt minne.

- Jag som hade haft en extrem simultanförmåga, jag var familjens kollektiva minne och hade koll på allt. Plötsligt kunde jag komma ut på parkeringen och inte hitta min bil, eller ens komma ihåg om jag hade haft med mig den.

Kroppen sa ifrån

Problemen förstärktes, blodprover togs, koloskopi genomfördes utan några avvikande fynd.

– Det blev en nedåtspiral. Några kolleger anmärkte att i vissa stressade situationer kunde jag bli jättehispig och prata i falsett. På jobbet var jag missnöjd, jag klagade och klagade, men det är det många som gör, säger hon. 

– Jag tog på mig mer och mer, försökte klara av mer, sov mindre och mindre, sen kom sömnstörningarna. 

Maken fick börja skjutsa till och från jobbet, på vägen dit hade hon ont i magen och mådde illa, när han hämtade upp henne stod hon ofta och grät.

– Det var väldigt påfrestande för hela familjen. 

När hon väl fick tid på vårdcentralen för sina sömnstörningar var diagnosen given:

– Jag blev sjukskriven med en gång med diagnosen utmattningssyndrom. 

LÄS MER: Stressad? 13 sätt din kropp slår larm

Kunde inte hjälpa barnen

Det var i mars 2016. Hon fick gå hem och vila och ta små promenader. Två gånger under den här tiden försökte hon gå tillbaka till jobbet men fick bakslag. Först nu är hon tillbaka på halvtid.

Beskriv hur det var när du blev sjukskriven?

– Då släppte grundläggande färdigheter, jag hade ingen kraft kvar att ta ifrån. Jag kunde inte laga mat, jag hade förlorat de kognitiva förmågorna. Även när jag hade tillräckligt med energi gick jag bara runt och snurrade, jag klarade inte ens av att göra en sallad. 

– Jag hade en bild av salladen, men jag kunde inte lägga upp arbetet.

För barnen blev det en påtaglig skillnad.

– Barnen fick ofta läxhjälp från mig och helt plötsligt klarade jag inte av det. Det drabbade dem också. Det var en del frustration och besvikelse för dem.

– Alla såna här saker, jag fick skuldkänslor och kände mig otillräckligt och värdelös. Man är så duktig på att lägga på sig såna här saker.

Var du deprimerad?

– Nej, det var jag inte. På de där testerna jag fick göra, det enda jag hade kvar var livslusten, allt annat var borta. Jag kände mig komplett värdelös, men jag ville i alla fall leva, säger hon med ett skratt.

Det är enkelt att förstå att det inte var särskilt roligt.

Under hela sjukskrivningen har hon fått hjälp av en och samma sjukgymnast, av lite olika arbetsterapeuter, av läkare som avlöst varandra.

Hon fick medicin för sömnen, mildare ångestdämpare för att hantera panikångestattacker. De antidepressiva tabletterna tackade hon nej till efter att ha provat en kort period och mått dåligt av dem. Dessutom var hon inte deprimerad.

Precis som många andra har Kinga tvingats kämpa med en hel del administration och underkända vårdintyg med påföljande utförsäkringar.

– Den biten har varit jättejobbig!

Har gjort en sida för utmattade

I takt med att hon blivit bättre har hon försökt ge struktur åt sina anteckningar om saker som är bra att tänka på när man drabbas av utmattning. Hon har startat en sajt som heter utmattningsfri.se för att hjälpa dem som kommer efter. Sidan är utformad som ett tolvveckorsprogram och hon baserar det på saker som var hjälpsamma för henne, och för andra hon har haft kontakt med.

– Utmattning slår så individuellt. Men en del symptom är samma. 

– Jag saknade någon som kunde guida mig genom sjukdomsprocessen. Vad ska jag göra och i vilken omfattning - man ska röra sig, men inte ta ut sig. Hur hittar man en balans mellan det?, säger hon som exempel.

Hon minns första tiden av sjukskrivningen som ett enda stort: "vad händer nu"?

– Värst är det i början, det är som med första barnet, man känner sig så utlämnad. Man vet inte vad man ska göra och hur man ska gå till väga för att bli frisk.

Hon beskriver hur hon kunde bli uppriven för saker som hon vanliga fall skulle betrakta som bagateller. Hon grät i timmar efter att inte ha hittat rätt buss, exempelvis.

– Den första tiden är väldigt läskig, det är lätt att få panik inför tanken "Ska jag vara så här konstig resten av mitt liv?". 

LÄS MER: Läkarens 6 tidiga tecken på utbrändhet 

Som att ha feber

Det finns gemensamma stigar för att hitta en väg tillbaka. 

– Man måste lära sig grundläggande saker som inte behövde tänka på innan man blev sjuk. Man får lära sig att andas på nytt, mitt andetag gick bara alldeles nedanför nyckelbenen, kändes det som. Men också hur man går och hur man planerar.

Det tog henne ett år att lyckas sortera en kasse med överblivna saker. Maken och barnen fick sköta det mesta av vardagssysslorna - handla, laga mat och städa. Under 2017 började hon klara av att tvätta igen.

Kan du beskriva hur tröttheten kändes?

– Den är så svår att förklara, men om man tänker sig att man mår när man är sjuk med hög feber och är kissnödig men inte orkar resa sig. Ungefär så känns tröttheten - inför allt!

Vilken är den vanligaste fördomen om personer med utbrändhet?

– "Du som ser så glad ut, du kan väl inte vara trött", det har jag fått höra några gånger. Men jag vill vara professionell. När jag kommer till jobbet kan jag inte gå med sur min. Jag blir glad att se barnen och mina kamrater.

En sak som kan kännas dubbel är när en välmenande omgivning inkluderar en i sociala sammanhang. 

– Det kostar enormt mycket att umgås. Då måste man skärpa sig så att man orkar uppfatta vad andra säger och ha nån slags respons. Det var en jobbig grej att träna upp. Jag var på ett 50-årskalas förra året, men efter en timme smet jag. 

Finns det någon orsak till att just du drabbades?

– Jag har funderat på det. Om man har svårt att säga nej, om man ser möjligheterna att lösa saker och ting, men inte får utrymme på arbetstid och tar med hem och löser i stället för att vila.

– Nån av hjärnforskarna, jag har glömt hennes namn, beskrev hur ansträngande det är att jobba med människor i skola och i vården. Det är så många som pockar på uppmärksamheten samtidigt. Du ska både höra, se och ha respons till alla, och dessutom helst korrekt respons.

– Min personliga åsikt är att om man jobbar med människor på det sättet så kanske man inte ska jobba åtta timmar utan kanske sex. 

Kan se en framtid

Arbetsmiljöverkets senaste rapport om ohälsa på arbetsmarknaden visar att just personal i vård och omsorg samt inom utbildningssektorn är de som i högst grad drabbas av arbetsrelaterade besvär. 

LÄS MER: En av tre blir sjuk av jobbet

Hur mår du i dag?

– Jag mår mycket bättre.  Nu kan jag tänka framåt, det kunde jag inte förra och förförra året. Då var det bara att klamra sig fast vid någonting och försöka bli frisk.

– Jag jobbar på 50 procent på samma skola, men jag är i biblioteket. 

Det låter lite lugnare?

– De flesta funktionerna som jag tappade har kommit tillbaka steg för steg. Ljudkänsligheten har inte minskat, och framför allt simultana ljud är fruktansvärt jobbigt. Ur det perspektivet är inte skolan den perfekta arbetsplatsen men samtidigt tycker jag att det är roligt att jobba med barn, säger hon.

Hon har blivit bättre på att höra sina egna signaler. Men hon är också noga med att undvika negativa sammanhang och försöka fylla på med saker som ger kraft och nya tankar. Till våren ska hon prova att gå upp i tjänst ytterligare 25 procent.

– Jag sover normalt, jag har lärt mig att känna igen signaler så att jag vet att "nu måste jag släppa". Jag försöker att inte göra saker utöver den energi jag har att tillgå, säger hon.

LÄS MER: Karin Adelskiöld om kollapsen