Bor i USA. Peter Stormare flyttade till USA 1996. ”I själen flyttade jag när jag var fem år. Jag bara visste att jag skulle dit”, säger han.
1 av 2: Bor i USA. Peter Stormare flyttade till USA 1996. ”I själen flyttade jag när jag var fem år. Jag bara visste att jag skulle dit”, säger han. Foto: MEGA / Mega
Peter Stormare har en 30-årig dotter och en 11-årig. ”Jag har begåvats med en dotter till på äldre dagar. Det är som att få leva om ett faderskapsliv. Det är en välsignelse och känns som man är 30 igen.”
2 av 2: Peter Stormare har en 30-årig dotter och en 11-årig. ”Jag har begåvats med en dotter till på äldre dagar. Det är som att få leva om ett faderskapsliv. Det är en välsignelse och känns som man är 30 igen.” Foto: Anette Nantell/DN/TT / DN

”Jag tror på änglar, jag kan be dem tala till mig”

Hela livet har Peter Stormare,67, haft en stark tro. 

Han lyssnar på sin intuition och pratar dagligen med änglar. Han följer sin väg och berättar också om misofonin, svårigheterna med starka ljud, folksamlingar och behovet av att vara för sig själv.

– Jag kan inte vara i folksamlingar med mycket liv och rörelse.

ptst_söndagI Los Angeles är det tidig morgon. När vi hörs befinner sig Peter Stormare hemma i villan där han bott i 20 år.

Än så länge har han undvikit att bli smittad av covid-19, berättar han.

– Nyligen var jag som hastigast i Stockholm. Jag fick en chock. Det var strålande väder, folk satt på krogar och serveringar och ingen hade munskydd. Här är det jättesträngt. En kamrat fick betala 300 dollar i böter för att han hade sitt munskydd i fickan.

När Peter Stormare nyligen spelade in filmen ”Songbird” var det bara inspelning varannan dag. Varannan fick alla i teamet göra ett coronatest. En sjuksköterska kom hem till Peter, tog ett stick i fingret och topsade i näsan. 

– Det var kanske lite i överkant, men man får vara försiktig. Jag har på mig handskar, dubbla munskydd och försöker hålla mig ifrån människor och folksamlingar. Jag har handsprit och en liten sprayflaska med medicinsk alkohol som jag kan spruta på grejer när jag ska sitta ner någonstans. På hotell ber jag att ingen ska komma in i rummet och har med mig UV-lampor som står på och dödar alla virus. 

”Jag får krupp, magont eller diarré”

Peter, som fyllt 67, är inte rädd. Blir han smittad så blir han, men han vill gärna fortsätta jobba och vara i livet ett tag till.

Hur lever du i Los Angeles?

– Jag, min hustru Toshimi och dotter Kaiya bor i ett ganska enkelt hus i West Hollywood. Det är lite för stort, 300 kvadrat, nu när vi bara är tre. Det blir för mycket att städa, säger Peter på lätt hälsingedialekt.

Gatan är ett kvarter lång och där ligger spanskinfluerade 20-talsvillor. 

– Det är som att bo i utkanten av Ljusdal. Gatan är lugn, folk lägger sig 21, är uppe vid sex, går ut med hunden och är hemma och käkar vid 17, 18. Så växte jag upp och jag lägger mig också vid 21. Spelar jag in en film är jag uppe vid fyra, fem. Det känns skönt att följa solen. Jag går aldrig ut på krogen.

Under coronatiden har elvaåriga dottern hemskola och kan läsa i lugn och ro i hemmet. Själv upplevde Peter sin skoltid som stökig. Han har misofoni, ett syndrom som betyder ”hat mot ljud”.

– Jag kan inte vara i folksamlingar med mycket liv och rörelse. Jag har också svårt att vara i en biosalong, när någon tuggar på popcorn eller ett äpple bakom mig. Inte heller kan jag vara i en musikaffär med hög musik och folk som höjer rösterna. Det gör ont i bröstbenet.

Peter Stormare

Ålder: 67 år.

Familj: Gift med designern Toshimi Stormare, 48, sedan 2008. Tillsammans har de dottern Kaiya, 11. Dottern Kelly, 30, från en tidigare relation.

Bor: Renoverat hus från 1926 i West Hollywood, Los Angeles.

Gör: Skådespelare, regissör, musiker.

Aktuell: Andra säsongen av dokumentärserien ”The American Runestone” har premiär på Viaplay den 8 november. Sex avsnitt.

Har precis spelat in thrillern ”Songbird” med bland andra Demi Moore, Craig Robinson och Paul Walter Hauser.

Peter berättar att han ofta drar sig undan och inte tycker om att gå på middagar där man är fler än två eller tre. 

– Tar middagen mer än en timme blir jag nervös. Jag kan inte sitta med kniv och gaffel under förrätt, huvudrätt och efterrätt. Jag får krupp, magont eller diarré. Då hittar jag på att jag måste i väg. Jag tycker om att vara själv.

Skriver poesi i ensamhet

Peter Stormare med sin hustru Toshimi.
1 av 3: Peter Stormare med sin hustru Toshimi. Foto: THOMAS ENGSTRÖM
Peter Stormare tillsammans med Elroy Balgaard i ”The american runestone”
2 av 3: Peter Stormare tillsammans med Elroy Balgaard i ”The american runestone”
Full mundering. Peter Stormare bjuder på sig själv på instagram. ”Ready to board the airplane”, skriver han.
3 av 3: Full mundering. Peter Stormare bjuder på sig själv på instagram. ”Ready to board the airplane”, skriver han. Foto: BILD FRÅN INSTAGRAM: THEREALSTORMAR

Peters ton är öppen och trevlig. Att han har ett stort ensamhetsbehov märks inte alls i samtalet.

För egen del tror han att det är ett arv från någon släkting. I ensamheten skriver han poesi, leker med ord och gör musik. Han ägnar sig också åt dottern Kaiya, 11 år, som syns med Peter i reklamfilmerna för ett byggvaruhus.

– Jag har begåvats med en dotter till på äldre dagar. Det är som att få leva om ett faderskapsliv. Det är en välsignelse och känns som man är 30 igen.

Trivs du i din ålder?

– Ja, det första jag gör varje morgon är att titta mig i spegeln och säga: ”Du är en unik människa, det är en unik dag och i dag kommer något spännande att hända. Ett mirakel.”

Det har Peter sagt ända sedan han började på Dramaten i 20-årsåldern. På spegeln i lägenheten hade Peter ritat en siluett av sig själv, där hans ansikte passade in. På spegeln skrev han: ”Du är unik. Be strong”.

– Jag tror det finns en selfhealing i varje människa. En kraft inombords, som man måste ge näring. Jag tror på änglar, men om du inte pratar med dina änglar eller guider som omger dig varje dag, har de annat att göra. Då tror de att du mår bra.

För Peter räcker det att lägga sig ned eller sitta stilla i ett rum, tänka på änglarna och be en stilla bön.

– Jag kan be dem tala till mig, fråga vad de vill att jag ska göra. 

Han föddes med övertygelsen att vi är en del av något oändligt mycket större.

– Jag var inte ämnad att komma tillbaka till jorden. Min första fem år tillbringade jag med att varje dag stirra ut genom fönstret. Jag ville tillbaka och längtade hem. Då fick jag svaret: Gå den väg som är lagd framför dig. På något sätt var det som: Don´t fuck it up. Det var som en varm röst i bröstet. Om jag någon gång ska skriva om det ska jag kalla det elljusspåret.

När livet är otäckt får man stå stilla en stund

Peter Stormare om…

…tålamod:

– Vi är så otåliga i dag. Är krogen stängd i två månader under coronan blir vi arga. För bara hundra år sedan var de flesta i Sverige fattiga, hade varken avlopp eller varmvatten och gick på utedass. De hade ingen radio och knappt tidningar. Men det fanns ett tålamod och ett jävlar anamma. Det dog 50 miljoner i spanska sjukan i länder som kunde räkna döda, men vissa säger att 100 miljoner kan ha dött i pandemin. Sedan kom första världskriget.

– Vi kanske har räddat 30 - 40 miljoner människor? Det här livet är inte bara för mig, utan generationer som ska komma efter. Vi kan i alla fall prata på telefon. Det har gått ett halvår och det är lång tid i dagens samhälle. Alla vill ha det helt normalt.

 

…dokumentärserien ”The American Runestone”:

– Det är en annorlunda dokumentär där jag och en lokal förmåga, amatörarkeologen Elroy Balgaard, ger oss ut på en roadtrip. Vem har knackat stenen? Och varför? Geologer som tittat på ingraveringen säger att den är 250–300 år gammal.

– Kensingtonstenen är den mest kända runstenen i världen. Olof Öhman grävde upp den på sin mark av en händelse 1898. På runskriften står det att stenen är från 1362. Olof blev anklagad för att ha gjort den själv.

– Immigranter hade det inte så lätt. Olof bodde i en grotta, som fortfarande finns kvar. Inom tre år måste han bygga en stuga, inom fem börja odla, annars skulle han bli av med sitt homestead. Han skulle aldrig haft tid att göra en runsten, som han inte tjänade en sekin på. Olof önskade att han aldrig hittat stenen. Med den följde två självmord. Folk kom dit och satt och skrattade i buskarna.

 

…nya filmen ”Songbird”:

– Jag har precis spelat in den här i USA. Det är nästan det enda som är aktuellt just nu, alla projekt ställs in.

– ”Songbird” handlar om en pandemi, så det var bra att spela in den under en riktig pandemi. I filmen har Los Angeles har varit nedstängt i ett tiotal år. I staden finns ett slags Berlinmur. På ena sidan är folk infekterade, men inte på den andra.

Han jämför sin tro med skidturerna han gjorde i elljusspåret i Arbrå som elva-, tolvåring.

– Ibland åkte man ut på sidan, kom in i mörkret och ramlade. Man tittade sig omkring, såg elljusspåret och tog sig tillbaka. Så är mitt liv, som jag måste följa tills jag nått milen. Ibland var det någon rolig jävel som slog av belysningen. Då pirrade det i mig, tills någon snäll person från idrottsföreningen slog på ljuset igen. Livet är otäckt ibland. Då får man stå stilla tills lamporna återigen lyser. Eller så väntar man tills solen går upp.

Även Peters mamma var medial, vilket tog på hennes krafter.

– Det gjorde ont i henne. Om vi stannade vid ett hus eller hotellrum ville hon gå in först, tala med de små och välsigna alla, så att vi skulle få lugn och ro. Hon kom från en äldre värld där det fanns en större connection med vittra, skogsrå, tomtar och troll.

Hur fungerar din mediala förmåga?

– Den varierar. Jag tror nästan alla av oss har upplevt att vi plötsligt känner att någon tittar på oss. När man vänder sig om ser man att någon stirrar. Det indikerar att vi har en enorm sensibilitet. De flesta kan uppleva en konstig känsla i magen, i bröstet eller att det börjar klia på armarna, när vi går in i en bostad. Det känns inte bra att vara där. Sådana saker bör man ta till sig.

– Jag vet inte vad det är. Kanske alla människor har det här, men efter några år är jag modig nog tala om min tro och övertygelsen. Många människor har kommit fram till mig eller skrivit brev där det står att jag säger precis det som de känner. Att det får dem att inte känna sig ensamma.

Fysiskt flyttade Peter till USA 1996 när han fick en agent och erbjudanden om filmroller.

– I själen flyttade jag när jag var fem år. Jag bara visste att jag skulle dit.

Hur förhåller du dig till avståndet till din äldsta dotter Kelly, som bor kvar i Sverige?

– Det är ett långt avstånd, men inte mellan hjärta och hjärta även om tid och rum skiljer oss åt. Våra själar är evigt sammanlänkade. Det är konstigt, för så var det även med min mor och far.

När Peter flyttade till New York pratade de nästan varje dag, faxade och mejlade. Det blev som när gamla emigranter åkte över och det blev viktigt att skriva brev. De kom nästan varandra närmre än då Peter bodde i Hälsingland och de talade mer sällan.

– Även med Kelly har det gått upp och ner. Det har blivit lång tid däremellan. Emellanåt träffas vi och där upplever jag att vi tar igen tre år på tre dagar.

Förutbestämt att Peter skulle träffa en japanska

Hustrun Toshimi träffade Peter i Japan. Som ganska ung visste han att han skulle träffa en japanska.

– För mig var det ren intuition. Av alla konstiga ställen möttes vi i foajén på en teater. Hon jobbade på ett produktionsbolag. Vi stod och stirrade på varandra, de fick slita oss in. Hennes engelska var inte så bra, min japanska var hyfsad.

Peter hade med sig en skådespelare som fick bli tolk. Så småningom friade han.

– Det var ett lite konventionellt frieri à la 1800-tal, där jag introducerades för hennes föräldrar. Hon har en traditionell bakgrund med ett släktträd 700 år bakåt, som är bevarat. Där skriver de ned varje generation och nu står jag också i släktträdet.

Toshimi följde med Peter till New York. Första gången han tog med henne till Sverige började hon gråta när hon såg skogarna runt Arlanda innan landningen. Som tonåring hade hon varit sjuk i två år, utan att läkarna visste vad det var.

– När hon låg i feberyra var det de här bilderna hon såg framför sig. Det är därför vi trivs tillsammans. Hon följer också elljuspåret, intuitionen och en slags övertygelse. Redan som liten visste Toshimi att hon skulle träffa någon från Europa och leva sitt liv i ett annat land. Så häftigt är livet.

Vad är misofoni?

Misofoni är en överkänslighet mot ljud, en neurologisk störning som gör att man känner starkt obehag och mår mycket dåligt av vissa ljud. 

Den som lider av misofoni kan bli arg och få stark ångest av ljud som de flesta uppfattar som vardagliga. 

Det är olika vilka ljud som orsakar problemen, men ofta handlar det om ljus som upprepas. Några exempel: Bestick mot tallrik, högljutt tuggande, snarkningar, studsande bollar eller skrivande på tangentbord. 

Källor: misofoni.se, horsellinjen.se

LÄS OCKSÅ: Camilla Läckberg om vikten och varför hon vill sluta prata om den 

LÄS OCKSÅ: Martina Haag: ”Jag blev bortvald gång på gång” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!