Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 26 apr 2014 11:00

Häst spräckte Louises skalle - förändrade allt

Den infällda bilden, Louise Etzner, 53, på sjukhuset efter olyckan 2011. Men mot alla odds tog Louise sig tillbaka i sadeln. Hon var en av landets främsta dressyrtränare men en dag gick något fel. En häst blev skrämd, Louise kastades till marken och inför ögonen på sin dotter låg hon livlös i en blodpöl med spräckt huvud.

Den infällda bilden, Louise Etzner, 53, på sjukhuset efter olyckan 2011. Men mot alla odds tog Louise sig tillbaka i sadeln. Hon var en av landets främsta dressyrtränare men en dag gick något fel. En häst blev skrämd, Louise kastades till marken och inför ögonen på sin dotter låg hon livlös i en blodpöl med spräckt huvud.

1/6

Foto: Karl Melander

Mamma Louise Etzner och pappa Gunnar flankerad av döttrarna Lisa och Hanna och så de nio hundarna.

Mamma Louise Etzner och pappa Gunnar flankerad av döttrarna Lisa och Hanna och så de nio hundarna.

2/6

Foto: Karl Melander +46705487121

Under tiden Louise låg på sjukhus var alltid någon från familjen hos henne. Här dottern Hanna som också var med när olyckan hände.

Under tiden Louise låg på sjukhus var alltid någon från familjen hos henne. Här dottern Hanna som också var med när olyckan hände.

3/6

Hästarna är viktiga för Louise.

Hästarna är viktiga för Louise.

4/6

Foto: Karl Melander

Louise kan, trots skadan, inte låta bli att jobba i stallet. Hästarna är Louises liv, vid sidan om familjen.

Louise kan, trots skadan, inte låta bli att jobba i stallet. Hästarna är Louises liv, vid sidan om familjen.

5/6

Foto: Karl Melander +46705487121

6/6

Foto: Karl Melander

Dressyrtränaren Louise Etzner hade koll på allt.

Hon skötte både familjen och företaget.

Men olyckan, när hon kastades i marken av en häst, förändrade allt.

- Jag trodde hon var död när hon låg där, säger dottern Hanna.

Louise överlevde, men livet för hela familjen förändrades radikalt på den gotländska gården.

Nio små hundar möter oss på grusgången på väg fram mot huset. Vi knackar på dörren som öppnas direkt och där står Louise Etzner, 53, och tar emot oss.

- Hej, säger hon, välkomna in.

Hon tar upp en av hundarna, det visar sig vara Glory, och håller den tätt intill sig.

Det var Glory som la sig alldeles intill Louise när olyckan hänt den där gången för två år sedan, och som sedan låg kvar där, tryckt mot henne, i två timmar till ambulansen kom.

- Glory har varit en väldigt stor hjälp på vägen sedan dess, säger Louise.

Och det är flera som sett till att familjen klarat sig igenom krisen som olyckan innebar.

Hanna, 26, lillasystern i familjen, sitter redan vid bordet när vi kliver in i köket.

- På något sätt har vi kommit närmare varandra i familjen, säger hon. Mycket har blivit annorlunda, det mesta, faktiskt.

Tidigare var det mamma Louise som styrde allt, inte bara där hemma, utan även i företaget. Hon höll koll på vad som behövde köpas hem, när någon skulle till tandläkaren eller frisören, hon planerade resor och födelsedagar och möten med köpare och säljare.

- Jo, det stämmer, jag hade koll på allt. Men så är det inte längre, nu får jag tänka på en sak i taget, ta det sakta, försiktigt.

 

Det är den 5 augusti 2011 och klockan är halv två.

Förmiddagens ridningar är avklarade.

Inne i köket i bostadshuset står pappa Gunnar färdig med lunchen. Han väntar bara på Louise och dottern Hanna.

Sista hästen ska ledas in i stallet, sedan är det klart. Hanna håller upp dörren och Louise går bredvid hästen.

Det som sedan händer sker på ett ögonblick. Det är som att vända en hand, på bara några få sekunder förändras hela livet.

Hästen trampar Louise på hennes vänstra fot. Hon står plötsligt framför hästen, fastlåst. Hon drar för att komma loss och samtidigt gör hästen ett kraftigt kast.

Louise slungas i väg uppåt och baklänges flera meter och slår ner på ryggen innan bakhuvudet med våldsam kraft slår i marken.

Hon blir liggande på rygg med armarna sträckta över huvudet. Hon är orörlig och ögonen är vidöppna.

Hanna, som sett alltihop, är snabbt framme vid sin mamma.

- Jag var säker på att hon var död, säger Hanna, Det såg så ut, det blödde mycket från huvudet och så de öppna ögonen. Hon var inte kontaktbar.

Hanna skrek högre än hon någonsin gjort. Hon skrek efter sin pappa, och trots att avståndet var långt hörde han.

När han kom fram hade Louise börjat ge små livstecken ifrån sig. Hanna tog hennes armar och la dem utefter kroppen. Ringde räddningstjänsten, men det fanns ingen ambulans ledig.

Det var Medeltidsveckan på Gotland, mycket folk på ön, och alla ambulanser var upptagna.

- När jag ringde var det ingen som riktigt trodde mig, säger Hanna. Det blev så konstigt alltihop.

Det dröjde två timmar innan ambulansen kom och under tiden ringde man också till Hannas storasyster, Lisa, som jobbade i Visby.

Louise själv minns dock bara två saker tydligt de timmar hon låg där på marken.

- Det var att himlen var alldeles klarblå och att fåglarna sjöng.

Möjligen minns hon att hunden Glory la sig bredvid henne, tryckte sin kropp mot sin matte, liksom för att hjälpa till att hålla henne vid liv.

Eller också har hon fått det berättat för sig efteråt.

 

När hon väl kom till sjukhuset i Visby konstaterades det att hennes skalle var spräckt, hon hade flera blödningar i hjärnan, foten var sargad och hon hade ont.

I två veckor låg hon där och hela tiden var någon från familjen hos henne. Prognosen var mycket osäker, ingen kunde säga om hon någonsin skulle kunna gå igen, om hon skulle kunna leva ett vanligt liv.

Att rida var inte ens att tänka på.

- Under lång tid efteråt tänkte jag mycket på hur det hade varit om ambulansen kunnat komma direkt, om jag fått vård snabbt, om det gjort att skadorna inte hunnit bli så allvarliga.

- Men numera tänker jag inte så, det tar för mycket energi, det är som det är och att få veta gör mig inte friskare.

 

Louise bor på gården Eksta Bopparve utanför Klintehamn, några mil söder om Visby.

Det är hennes mans föräldrahem, en släktgård sedan generationer.

Själv är hon född i Eskilstuna. Och hennes stora passion i livet har varit hästar. På somrarna har hon alltid varit på Gotland för att hälsa på sin bästa väninna och för att rida.

- Jag började rida när jag var nio år, säger hon. Och när jag gick på gymnasiet köpte jag min första egna häst, Amigo.

Som 19-åring åkte hon till Tyskland och jobbade under två år åt en känd dressyrryttare. Väl tillbaka i Sverige fick hon jobb på en ridskola i Vetlandatrakten i Småland. Samtidigt tävlade hon flitigt, och det blev mer och mer med åren.

Louise tillhörde Sveriges främsta dressyrryttare och under en period var hon på väg mot landslaget.

Sommaren 1984 skulle hon titta på en häst på en gård i trakten av Klintehamn på Gotland.

Det blev mer än så. På gården fanns en man, och det sa klick. Ett år senare var hon gift med Gunnar, sonen på gården.

Ytterligare ett år senare föddes dottern Lisa och så kom Hanna två år senare.

Det är det som är familjen, med det finns nio varelser till i huset. Nio hundar, åtta av dem, Glory, Clooney, Bon Jovi, Jolie, Sweetie, Shelly, Phoebe och Fleurie är av rasen chihuahua, den nionde Aussie, är en australiensisk terrier.

- De är med oss överallt, säger Louise.

 

Vi har gått en runda på gården och Louise har visat platsen där olyckan hände, vi har fått se det fina stallet där det numera bara står sex hästar, ängarna, hagarna, en fantastisk omgivning.

Nu sitter vi vid köksbordet igen och Gunnar har kommit hem, liksom storasyster Lisa.

En fluga surrar och slår sig ner framför Hanna.

- Nu slår jag, mamma, säger hon tydligt.

Så klatschar det till när flugsmällan träffar bordet.

Jag blir förvånad och undrar, de andra bara ler.

Och det finns en förklaring. Louise är extremt känslig för ljud. Så varje gång när någon i familjen ska göra något som ger ovanliga ljud ifrån sig, som att slå en fluga, säger de till.

- Det där går av bara farten numera.

 

I tre månader efter olyckan skulle Louise hålla sig stilla. Mycket av den tiden tillbringade hon i en soffa i vardagsrummet.

- Jag var så trött, och det är jag fortfarande, men inte som då. Jag rörde mig som en 100-åring.

Blödningarna i hjärnan gjorde att hon förlorade lukt och smak, hon drabbades av ständiga yrselanfall, kunde inte läsa, se på tv. Även i dag har hon problem med tv-program där det är bakgrundsmusik till tal.

Hon kör inte bil längre och när hon åker med går det inte att ha radion på.

Hon tar ofta hand om disken efter en måltid, men måste då vara helt ensam i köket. Inget får störa, all koncentration krävs till en enda uppgift.

Hon har fått lära om de mest elementära sakerna i livet, som att duscha och tvätta håret. Hennes kroppstermostat har förändrats så att hon alltid är varm när andra fryser.

För en kvinna som tidigare var van vid att styra och ställa, att sköta allting, att planera allt in i minsta detalj, är det en omtumlande förändring.

- Det är inte lätt, jag får lite dåligt samvete gentemot de andra ibland, men det är som det är. Jag lär mig att acceptera situationen.

Och så gör hon stora framsteg. Som det där med att rida. Det skulle ju inte gå.

 

Men mindre än ett halvår efter olyckan satt hon på en häst igen.

- Hon fick egentligen inte, säger Lisa. Men hon tjatade och tjatade och till slut gav vi med oss.

Ett par dagar efter julafton 2011 hjälptes hon upp på hästen Kanalj, en väldigt stor ridhäst, men erkänt lugn och tålig.

Lisa höll i longerlinan och Kanalj skrittade runt, runt med Louise på sin rygg.

- Jag såg att mina barn var nervösa, säger Louise. Och jag förstår dem.

Men trots nervositeten upplevde Lisa och Hanna något mycket speciellt.

- Mamma var så lycklig när hon satt där uppe på hästen. Hon sken, och så har det varit senare också. Mamma behöver verkligen rida för att må bra.

I dag rider hon upp till fem gånger i veckan, med bara en lektionstid, 45 minuter, varje gång.

Det är vad hon orkar med.

 

När hon blir trött skakar hon i hela kroppen. Det börjar med foten, benet och sprider sig.

Hon kan inte längre gå i affärer, vill helst inte ens gå i stan, det blir helt enkelt för rörigt, för mycket på en gång.

Några saker går bättre för varje dag, som att gå. Och så det där med känslor.

- Efter olyckan kunde jag inte bli arg, jag blev bara ledsen. Men nu blir jag arg ibland, speciellt när tekniska apparater som telefoner och datorer krånglar.

Louise vill också gärna säga att familjen har räddat hennes liv, de har ställt upp hela tiden.

Och det är också känslan man får där i köket, att det är en genuint vänlig och medkännande ton i allt som sägs och görs.

Eller som Hanna säger:

- Efter olyckan har vi kommit ännu närmare varandra här hemma. Vi behövs för mamma och för varandra, allihop. Det känns riktigt bra.