Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 6 nov 2015 23:00

"Tände ljus för att han skulle komma tillbaka"

<span>Amanda Ooms varvar mellan livet med barn i Värmland och skådis­jobben i Stockholm.<br></span>

Amanda Ooms varvar mellan livet med barn i Värmland och skådis­jobben i Stockholm.

1/3

Foto: Cornelia Nordström

<span>Amanda blev blixtkär i Joakim Thåström redan när hon var 17 år.</span>

Amanda blev blixtkär i Joakim Thåström redan när hon var 17 år.

2/3

Foto: Magnus Liljegren / All Over Pres

<span>&quot;Det är klart att jag kan se tecken på att jag blir äldre, men jag skojar fortfarande mest om det&quot;, säger Amanda.</span>

"Det är klart att jag kan se tecken på att jag blir äldre, men jag skojar fortfarande mest om det", säger Amanda.

3/3

Foto: Cornelia Nordström

Var fjortonde dag sätter hon sig på tåget för att leva två veckor med sina barn i de värmländska skogarna. Resten av månaden bor hon i Stockholm med sitt livs kärlek, sångaren Joakim Thåström. Och samtidigt gör hon saker hela tiden - både i tv och radio.

- Jag uppfinner nya sätt att överleva, konstaterar Amanda Ooms, 51.

Det är mycket nu för Amanda Ooms. Just nu kan vi se henne som den mystiska Britt-Louise i SVT:s "Twin Peaks"-doftande "Ängelby".

Framåt jul kommer hon i "Stjärnorna på slottet" tillsammans med Marika Lagercrantz, Morgan Alling, Claire Wikholm och Stefan Sauk.

- Men det var en kraftansträngning! En helt ny erfarenhet - fem dagar med människor som bara pratade om sig själva... Jag koncentrerade mig mest på att vara snygg (skratt)!

När jag träffar henne har hon just varit och lämnat ett förslag på en ny teaterpjäs och en helt ny roman.

- Jag gör saker hela tiden, mer och mer av egen kraft, säger Amanda, elegant i långbyxor, höga klackar, topp och hennes signum - sammetsbandet runt halsen ("i stället för diamanter").

- Jag coachar om närvaro och fram­förande för näringslivet och gör radioprogram. Det senaste programmet jag gjort som jag är riktigt stolt över är en sorts kärleksförklaring till författaren Birgitta Stenberg. Jag var och hälsade på henne innan hon dog och hade ett jätteintressant samtal om livet - en helt fantastisk kvinna! Det tycker jag du ska lyssna på någon kväll när du inte kan somna...

Hon skrattar hest, spinnande.

- Nu ska jag göra ett program för radion som heter "Jag ska bli svensk" för jag ska bli svensk. Jag har inget svenskt pass, bara ett holländskt. Det är ett program om att ha levt här ett helt liv och ändå inte vara svensk. Jag känner att världen i dag är så... läskig. Den kommer aldrig att bli sig lik igen så jag måste nog ha ett dubbelt medborgarskap av rädsla för världen - mina barn är ju svenska!

Hon berättar att hon grät när hon såg ett inslag om flyktingbarn på tv.

- Fy fan, säger jag. Det är ett helvete! Vi har gått in i en ny tid som vi inte trodde vi skulle behöva vara med om... fattar du vilket helvete! Jag skulle bli galen om jag skulle behöva gå i väg med mina barn, rakt ut bara utan en spänn på fickan... fruktansvärt!

Amanda Ooms med Morgan Alling, Marika Lager- crantz, Stefan Sauk och Claire Wikholm i "Stjärnorna på slottet".

Foto: Olle Sporrong

Lever pendlarliv

Var fjortonde dag sätter hon sig på tåget för att leva två veckor med sina sjuåriga tvillingar i de värmländska skogarna. Resten av månaden bor hon i Stockholm med sitt livs kärlek, Joakim Thåström.

- Jag har blivit erbjuden att spela mer teater, vilket smickrar mig oerhört. Dessvärre har jag två liv jag måste parera. Man har bara en barndom så jag har blivit tvungen att forma om mig så jag kan fungera i båda världarna. Det innebär att jag måste göra mycket saker själv. På halvtid. Sedan måste jag göra saker med andra. På halvtid. Därför har jag inte sagt ja till att spela teater just nu. Jag skriver i stället.

Hon säger att hon hade bestämt sig för att inte skaffa barn.

- Först ville jag ha barn, men sedan kände jag - nä, det blir inga barn för mig! Jag tror det var en rädsla för att inte klara av det. Men mamma eller pappa blir man inte förrän man blir det. Och då gör man det bara...

För säkerhets skull fick hon tvillingar.

- Jag visste inte att det skulle vara markservice i 180! De första två åren var det verkligen hårt - men det har jag igen nu! Det går inte att värja sig från kärleken och det ansvar som det är, för mig i alla fall. Jag blir helt hudlös av att ha barn. Det är stenhårt ibland, men skratten och den värme och närhet man får från dem går inte att jämföra med något annat... hastigheten inom mig gick ner...

Amanda har levt ett kringflackande liv, med långa perioder i Amsterdam, Berlin, Brighton och Skåne.

- Det handlar hela tiden om att hitta lösningar. Det som krävs för att gå vidare till nästa steg. Jag har flyttat för att jag vill göra vissa saker eller för att hålla mig undan från vissa saker eller för att jag bara behövt en nystart. Då har det krävts de här flyttarna. Kanske också för att jag flyttade så mycket som liten att jag aldrig sett det som ett problem. Sååå ansträngande är det inte att packa... det är lätt att sitta med facit i hand - men det känns som om mitt liv hittar nya vägar hela tiden. Jag uppfinner nya sätt att överleva.

Hon viftar med en imponerande knippa med nycklar från hela sitt liv ("den brukade vara ännu större"). När hon fyllde 50 förra året hade hon gäster från hela världen i sin lägenhet i Stockholm.

- Så fort jag hade haft kalaset fick jag en känsla av tillhörighet i det stora hela. Det är spännande att vara människa - och intressant att fylla 50! Jag tänker bli 100, nästan (skratt)...

Lite bokslut blev det också.

- Att skriva min monolog, "Tålamod", och att få göra den på Dramaten var för att markera makten över mitt eget uttryck inför mig själv - göra något riktigt svårt.

- Det var väldigt avgörande och stort för mig. Det krävdes mycket mod - men det gick ju bra! Utställningen "Byta soldater" i våras var också avgörande för mig. Jag fick äntligen fina recensioner - en bekräftelse på att jag målar vackert. Det behövde jag! Konst, teater, film, böcker - allt hör ihop. Det är olika delar av hjärnan - men det är samma seende!

Amanda har levt långa perioder i Amsterdam, Berlin, Brighton och Skåne.

Foto: Cornelia Nordström

Ingen åldersnoja

Hon har insett att hon inte vill bli bortglömd.

- Jag måste nog ha en gravsten, säger hon. Jag föddes med en gåva som jag vill ska ge avtryck. Jag vill minnas som någon som inspirerat. Jag har ett behov av att ha en betydelse, säger hon och ser själv förvånad ut. Så är det nog. Jag har aldrig formulerat det högt, men nu gör jag det. Det är mitt ansvar att leva det här livet på ett sätt som betyder något.

Hon har nyligen gjort en stor öron­operation som gör att hon, för första gången, hör ordentligt.

- Det är klart att jag kan se tecken på att jag blir äldre, men jag skojar fortfarande mest om det. Jag är fortfarande på rätt sida, känner mig fortfarande ganska fin... fast när jag spelar fotboll med min son märker jag att det nog är bäst att ta det lugnt...

Amanda är på plats för att prata om sin roll i "Ängelby" fast det är inte mycket hon kan säga - om hon inte ska avslöja hur serien slutar. Men det finns drag hon känner igen.

- Livet blir ju aldrig som man tänkt för någon, säger hon. Men ett livsöde kan faktiskt få en människa att forma om sig till något den aldrig tänkt sig att bli. Det här livsödet är väldigt extremt och det får henne att göra extrema saker - och sådana människor är alltid spännande att spela! Det är roligt att spela en människa ingen tycker om - och stå upp för det!

På en punkt har dock livet blivit som hon tänkt sig - hon har fått sin Joakim. Killen hon blev blixtkär i när hon var 17 och som fick henne att flytta till Stockholm och börja jobba på Unga Klara med Suzanne Osten i stället för att bli barnmorska eller journalist. Killen hon kallar "Brännmaneten" i sin första bok "Nödvändighet" och som delvis var orsaken till hennes tio år långa exil i England.

- Jag sade ju det! säger hon och skrattar. Under alla år tände jag ljus för att Joakim skulle komma tillbaks till mig i alla kyrkor över hela Europa - och det hjälpte.

Amanda som Britt-Louise Vogel i thrillerserien "Ängelby".

Litar på ödet

När hon hörde Thåström sjunga "fan, fan - det skulle vart du" förstod hon att hon inte var ensam.

- Jag tänder fortfarande ljus för saker som är svåra, och det hjälper mig.

Men hon vill inte kalla sig kristen.

- Jag lånar ritualen... jag har faktiskt en sorts altare hemma - en stor bricka från min barndom som jag fyllt med sand.... jag tänder små ljus och önskar mig något. Tänder ett ljus för saker jag ska göra, människor jag tycker om... det är en slags meditation. Man kan säga att jag ber. Jag tror på att förlita mig på ödet - säger jag det högt så blir det sant.

Det var några år sedan jag träffade Amanda och den kvinna jag möter i dag verkar lugnare, nöjdare och mer harmonisk - trots en uppslitande skilsmässa med två barn.

- Jag har inte så mycket att klaga på nu, säger hon lugnt. Jag har det ganska fint, förutom mina resor - de är tunga. Det finns ett mycket högre värde i mitt dagliga liv än det någonsin gjort förut. Att vara 51 i stället för 34 handlar om att jag vägrar låta det här livet ta mig - jag vill ta livet!

 

LÄS OCKSÅ: