Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 9 jan 2016 19:00

”Ska jag träffa en man får han bjuda upp”

<span>Redo för kärlek. &quot;Jag känner mig aldrig ensam&quot;, berättar Pia Johansson. Men nu längtar hon efter att träffa en man – och att dela ett hus på landet med honom.</span>

Redo för kärlek. "Jag känner mig aldrig ensam", berättar Pia Johansson. Men nu längtar hon efter att träffa en man – och att dela ett hus på landet med honom.

1/3

Foto: Cornelia Nordström

<span>En egen harpa. När Pia och hennes klasskompisar fick önska vilket instrument de skulle spela i kommunala musikskolan i Umeå skrev Pia harpa. Det blev inga harpalektioner då – men som vuxen köpte hon en harpa.</span>

En egen harpa. När Pia och hennes klasskompisar fick önska vilket instrument de skulle spela i kommunala musikskolan i Umeå skrev Pia harpa. Det blev inga harpalektioner då – men som vuxen köpte hon en harpa.

2/3

Foto: Cornelia Nordström

<span>Manjo – en teaterhund som följer matte till jobbet. &quot;Han lär mig massor om ledarskap&quot;, berättar Pia Johansson. &quot;För att han ska må bra måste jag vara tydlig, lugn och harmonisk.&quot;</span>

Manjo – en teaterhund som följer matte till jobbet. "Han lär mig massor om ledarskap", berättar Pia Johansson. "För att han ska må bra måste jag vara tydlig, lugn och harmonisk."

3/3

Foto: Cornelia Nordström

Hon är sällan rädd. Inte på scenen, inte i direktsändning. Hon känner sig heller aldrig ensam, även om det i henne finns en växande längtan efter kärlek. Men hon är trött på att ta initiativ.

– Ska jag träffa en man så får han bjuda upp, säger skådespelaren Pia Johansson, 55.

Pia Johansson bor högst upp i ett hus från 1737 på Södermalm. En personlig och färgstark lya på 50 kvadrat. Ett gökur tickar i köket från en gul vägg och köksskåpen är röda som vallmo. En Buddha-lampa lyser rosa och i köksfönstret blickar en Jungfru Maria med turkos slöja ner på sin son.

I det kombinerade sov- och vardagsrummet tronar en hög, romantisk himmelssäng – med förhängen i vit tyll med trollsländor. På sängens tak svävar en gyllene prinsesskrona i skenet från kristallkronan i taket.

Pia sa upp sig från Stadsteatern hösten 2013 – efter 30 år som anställd. En viktig anledning är hunden Manjo som svansar runt sin matte.

– Jag drömde flera gånger om en hund som låg på mitt bröst och tittade på mig. Sen såg jag en hund på ett fik som såg ut som hunden i drömmen. Det var en Australien Shepard. Min granne hittade i samma veva en kull till salu på Blocket.

Och vips var Pia förälskad matte – hon som aldrig haft hund förut.

Hunden Manjo fick Pia att säga upp sig

Men livet med hund och jobbet på Stadsteatern var svårt att förena.

– Jag sa upp mig. Manjo fick mig att se på vad jag vill i ett nytt ljus. Jag insåg att jag var klar med Stadsteatern.

Nu pendlar Manjo med matte till Malmö där hon spelar en huvudroll i musikalen Top Hat.

Var det läskigt att säga upp sig?

– Nej, tvärtom – det gav massor av energi.

– När jag föreläser brukar jag fråga hur många i publiken som sagt upp sig. Då räcker kanske en tredjedel upp handen. Sen frågar jag: Hur många av er har ångrat sig? Det är aldrig någon.

Manjo är en energisk alfahanne som kräver en stark ledare, berättar Pia.

– För att han ska må bra måste jag vara lugn. Ju mer jag mediterar desto lättare kopplar han av.

Pia har mediterat regelbundet i många år. Det blir en stund varje morgon och kväll, allt från fem minuter till en timme.

– Sen ”småduttar” jag under dagen – mediterar när jag går till exempel.

Vad ger meditationen?

– Jag fyller på energi och rensar ut tankar och känslor jag inte vill ha. Jag blir medveten om var jag börjar och slutar – och känner en total närvaro.

– Precis som när jag var barn och gick ut i skogen och pratade med Gud och älvorna.

Pia: "Efteråt var jag 20 kilo lättare mentalt"

Pia växte upp i Umeå i Västerbotten med två bröder, mamma som var operationssköterska och pappa som var tungdykare. Och alkoholist.

– Mitt sätt att hantera pappas sjukdom var att tystna. Jag kunde sitta och titta ut genom ett fönster. Och jag sökte tröst i naturen.

En vändpunkt i Pias liv var när hennes pappa fick behandling och hela familjen samlades på en så kallad familjevecka.

– Jag var 27 år. Vi åkte dit och trodde att vi skulle hjälpa pappa. Men vi fick inte ens träffa honom – utan jobba med vårt medberoende. Efter en vecka fick vi möta pappa och säga allt som vi inte kunnat säga.

– Efteråt var jag 20 kilo lättare mentalt. Det var omstörtande – att få säga sanningen. Och att få höra pappas berättelse. Som barn trodde jag att ingen familj hade det som vi – man fick ju inte prata om det.

Pia bestämde sig för att bli skådespelare när hon var sju år.

– Min lärare sa till en vikarie, de visste inte att jag hörde: ”Pia hon är så bra på att berätta historier och spela teater.”

– Va! tänkte jag. Är jag bra? Kan jag spela teater? Där vaknade mitt intresse.

Pia Johansson hyllas av kritikerna i steppmusikalen &quot;Top Hat&quot; som hade premi&#228;r p&#229; Malm&#246; operahus i h&#246;stas.

Pia Johansson hyllas av kritikerna i steppmusikalen "Top Hat" som hade premiär på Malmö operahus i höstas.

1/3

Foto: Tomas Leprince

M&#229;nga k&#228;nner nog ocks&#229; igen Pia fr&#229;n TV4:s &quot;Halv &#229;tta hos mig&quot;.

Många känner nog också igen Pia från TV4:s "Halv åtta hos mig".

2/3

Foto: Björn Terring/Tv4

&#197;terkommande i &quot;Parlamentet&quot;.

Återkommande i "Parlamentet".

3/3

Foto: Sven Lindwall

Pia Johansson är troende katolik

Som 16-åring flyttade hon till Stockholm och började jobba som barnflicka – och kom så småningom in på Teaterhögskolan.

Så länge Pia kan minnas har hon trott på Gud. Hon konverterade till katolicismen för ungefär 20 år sen.

Varför blev du katolik?

– Jag gick på ett föredrag i katolska kyrkan med pater Rainer Carls. Och gick därifrån med fler frågor än svar. Han vände upp och ner på alla begrepp, vilket tilltalar mig. Jag tror på en Gud som inte är begränsande.

– Jag tycker också om tyngden och allvaret i den katolska kyrkan.

Tack vare tron känner sig Pia aldrig ensam.

– Jag har alltid en Gud som jag pratar med.

Enligt Pia finns det två känslor: kärlek och rädsla. Och dessa två känslor ger färg åt hela känsloregistret.

– Det fiffiga är att du bara kan vara i det ena – det är bara att bestämma sig! Är du i kärlek kan du känna tillit, glädje, frid, nyfikenhet och så vidare. Är du i rädsla kan du känna oro, avundsjuka, kontrollbehov, stress, hat.

– Nyckeln är att bli medveten: Var befinner jag mig nu? Om jag är i rädsla – okej, vad är jag rädd för? Hur tar jag mig ur den rädslan?

"Nu lägger jag ner den här rädslan"

Pia har ett tydligt minne från då hon var 25 och satt i sin lägenhet och kände en så stark skräck att hon inte vågade svara i telefonen när den ringde.

– Jag kunde inte formulera vad jag var rädd för. Då bestämde jag mig: Nu lägger jag ner den här rädslan – den är ju bara en känsla, en inbillning!

Ett vägskäl som gjorde henne mindre rädd.

En kväll någon månad senare låg hon i ett skumbad och hörde hur någon lirkade med låset i ytterdörren.

– Jag klev upp – med skummet rinnande – och sprang till dörren och ryade som ett lejon! Woah!

Sen såg Pia i kikhålet att det var grannen som kommit hem på fyllan och gått till fel dörr.

– För mig är det två bra bilder av rädsla. Den första destruktiv och begränsande. Den andra naturlig, frisk och kortlivad – som gjorde mig modig.

På scenen har Pia aldrig varit rädd. Hon blir inte ens det minsta nervös inför en teaterpremiär eller direktsändning i tv.

– Det handlar om min bakgrund inom improvisationsteatern. Improvisation går ut på att släppa all inre censur och rädsla för att göra bort sig. Kommer jag av mig – ja, då gör jag något kul av det.

– Jag har tränat mig till den förmågan.

Pia Johansson drömmer om att hitta kärleken

Kärleken då?

Jo, fyllda 55 drömmer Pia om en man – och ett hus på landet.

– Jag kan längta efter att öppna dörren, släppa ut hunden och gå rätt ut i naturen. Och jag kan längta efter att komma hem och säga hej, att vara två. Att inte vara ensam med alla beslut.

Pias längsta förhållande varade i fem år.

Hon har alltid varit den som bjudit upp och letat kärlek, berättar hon. Hon har till och med friat i en tidning på skottdagen (då flickor fick fria förr i tiden).

– Jag trodde att det skulle bli en notis men det blev Pia över hela förstasidan och rubriken: ”Vill du gifta dig med mig?”. Sen fick jag cirka 300 brev. Jag svarade på alla. Så ingen kan säga att jag inte försökt (haha).

– Men nu vill jag inte försöka mer. Ska jag träffa en man får han bjuda upp.