Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa halsoliv i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator
Ulrika Harmsen var bara 44 år när hon fick diagnosen Alzheimers. Hon har diabetes typ-1, något som ökar risken för demenssjukdom.Ulrika Harmsen var bara 44 år när hon fick diagnosen Alzheimers. Hon har diabetes typ-1, något som ökar risken för demenssjukdom.Ulrika Harmsen var bara 44 år när hon fick diagnosen Alzheimers. Hon har diabetes typ-1, något som ökar risken för demenssjukdom.
Ulrika har en så kallad Memoplanner som piper när det är dags att ta medicin eller äta. Den visar också i vilken ordning Ulrika ska klä på sig, borsta tänderna och ta läkemedel så att ingenting glöms bort.Ulrika har en så kallad Memoplanner som piper när det är dags att ta medicin eller äta. Den visar också i vilken ordning Ulrika ska klä på sig, borsta tänderna och ta läkemedel så att ingenting glöms bort.Ulrika har en så kallad Memoplanner som piper när det är dags att ta medicin eller äta. Den visar också i vilken ordning Ulrika ska klä på sig, borsta tänderna och ta läkemedel så att ingenting glöms bort.
1 AV 2
Ulrika Harmsen var bara 44 år när hon fick diagnosen Alzheimers. Hon har diabetes typ-1, något som ökar risken för demenssjukdom.
Foto: Dino Soldin / Norstedts
2 AV 2
Ulrika har en så kallad Memoplanner som piper när det är dags att ta medicin eller äta. Den visar också i vilken ordning Ulrika ska klä på sig, borsta tänderna och ta läkemedel så att ingenting glöms bort.
Foto: Privat

Ulrika diagnostiserades med alzheimer som 44-åring

Premium Glassen hamnar i teskåpet, hon glömmer att äta och slå av spisen, måste sitta på en pall för att orka duscha, ramlar hela tiden och klarar inte av ljuden från de tre barnen. 

På minnesmottagningen får den då 44-åriga Ulrika och hennes man veta att hon inte bara har hjärntrötthet efter hjärnskakningen, utan också alzheimer.

– Jag saknar den jag var och fasar inför den dag då jag måste flytta till ett demensboende, men relationen med familjen är fortfarande tajt, säger hon.

Ulrika Harmsen sitter vid sitt skrivbord i det ljudisolerade rummet hemma i den vita villan i Göteborg. Hit drar hon sig undan de flesta av dygnets timmar, för här slipper hon störande ljud från bestick som skrapar mot frukost- och middagstallrikar eller skärmar som det spelas Minecraft på. Här kan hon dra ner den specialgjorda rullgardinen och när huvudvärken och den förlamande tröttheten blir alltför svår att hantera drömma sig tillbaka till det liv som hon levde före olyckan. 

Men den här förmiddagen ler Ulrika och ser fokuserad ut. I bokhyllan bakom henne står porträtt på de tre döttrarna som i år fyller tio, 14 och 17 år. De har just gått till skolan och maken sköter ingenjörsjobbet på distans från övervåningen.