Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA>SJUKDOMAR & BESVÄR

Publicerad 14 apr 2018 08:00

"När det var som värst kom jag inte upp ur sängen"

Emelie Löfvander, 34, led av svåra humörsvängningar, depressioner och ilskeutbrott i många år, i samband med mensen. När hon fick diagnosen PMDS och medicin blev humöret jämnare. 

– Jag vägrar att skämmas för min diagnos, säger hon.

När Emelie var tretton år fick hon sin mens för första gången, och hon beskriver den som normal. 

– Mensen var regelbunden och jag hade väl lite, lite ont i magen då och då, men jag uppfattade det inte som något annorlunda, säger hon. 

Hon säger att hon alltid varit en person med mycket humör och starka känslor. 

– Jag hade mycket humörsvängningar i tonåren som visade sig mest hemma. Jag störde mig på minsta lilla och stängde in mig på rummet, säger hon. 

Hon hamnade lätt i konflikter i skolan, grät mycket och hade ångest. På högstadiet började hon få svårt att koncentrera sig och tappade humöret allt mer. 

– Alla i min närhet trodde det berodde på min uppväxt. Min pappa var ganska våldsam och jag var rädd för honom. Mina föräldrar skilde sig när jag var sju år och jag slutade träffa honom när jag var tolv år. Folk trodde att det var vår brytning som orsakade mitt konstiga humör. 

Emelie var förvirrad, anklagade sig själv och pendlade mellan ilska, ånger och skuldkänslor. 

– Ibland tänkte jag att jag hade fel i huvudet.

LÄS OCKSÅ: 6 konstiga saker som händer med kroppen före mens 

Led av svåra humörsvängningar

Varje månad såg ungefär likadan ut. Två veckor av ilska och två veckor av ångest. 

– Jag fick raseriutbrott hemma och en känsla av att alla mina vänner hatade mig. Det ledde till ännu mer konflikter och missuppfattningar och ännu mer ångest. Det märktes mest i relationer. Veckan innan mens vräkte jag ur mig elakheter och sedan kom jag knappt ihåg vad jag hade sagt. Hela mitt liv kretsade kring menscykeln, men jag förstod det inte fullt ut då, säger Emelie. 

Emelie Löfvander, 34, lever med diagnosen PMDS. Hennes tips till andra i samma situation är att våga prata om det. "Det är viktigt att vara öppen och att ta hjälp. Man ska inte ge upp utan kämpa tills man hittar en läkare som tar en på allvar."

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Hon gick ut gymnasiet utan betyg, levde i ett destruktivt förhållande och mådde allt sämre. 

– Lever man med sådan ilska som jag gjorde är det lätt att börja tänka att man är en ond människa, berättar hon. 

Emelie blev allt mer desperat och sökte hjälp hos BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, men ännu en gång skylldes hennes humörsvängningar på barndomen. När hon skar sig syddes hon bara ihop och skickades hem. Ingen tog henne på allvar. 

– Det var ett rop på hjälp. Jag hade inget annat att ta till längre, jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag började bli rädd för mig själv. Ibland kändes det som om jag höll på att bli galen, säger hon. 

LÄS OCKSÅ: 9 sätt att lindra PMS hemma 

Såg ett program om PMDS

När Emelie blev gravid 2012 mådde hon för första gången bra under alla månader av graviditeten. 

– Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv, jag var så lugn och avslappnad och inte arg en enda gång, vilket förvånade mig eftersom de flesta jag känner mådde ganska dåligt när de väntade barn. Förlossningen däremot var svår och höll på i ett dygn, jag svimmade av flera gånger av smärtorna innan min dotter äntligen föddes, säger hon. 

När Emelie såg ett program om PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom, reagerade hon på att allt stämde på henne. 

– De pratade om kvinnor som i omgångar var djupt deprimerade och fick ologiska ilskeutbrott och jag kände så väl igen mig själv. Min sambo tyckte att det lät som en hittepåsjukdom, men jag var säker på att det var PMDS jag hade, säger hon.

När mensen återvände började Emelie föra anteckningar över sin menscykel. 

– Jag skrev ner datum, vilket humör jag var på, konflikter och kroppsvätskor. Jag såg att det bildades ett mönster. Min ägglossning var varierande men mensen regelbunden. Det framgick även att varannan månad var värre, både gällande humör och menssmärtor, berättar hon. 

En period kom jag knappt upp ur sängen

Emelie och hennes sambo ville ha ett barn till och Emelie såg fram emot en ny graviditet och det välmående hon känt innan. Men lyckoruset uteblev den här gången. 

– Min pappa tog sitt liv under samma period som jag blev gravid. Jag hade blandade känslor; både sorg och ilska. Jag var arg för att han aldrig bad om ursäkt för allt han hade gjort mot mig, min mamma och min bror. Det var mycket av det som tog upp början av graviditeten och kanske var det därför lyckan uteblev, tror hon. 

Emelies humörsvängningar kom tillbaka med första ägglossningen efter förlossningen. Hon säger att det var som att springa in i en vägg. 

– En period kom jag knappt upp ur sängen så min sambo fick stanna hemma och ta hand om dottern. Jag ville inte dö, men inte heller leva och förstod att jag verkligen behövde hjälp, säger hon. 

Emelie med döttrarna Astrid, 5, och Stina, 2.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Emelie hade tur och kom till en läkare som hade en väninna som nyligen diagnostiserats med PMDS. 

– Jag hade med mig mina anteckningar som jag fört en längre tid över mitt mående. Sedan fick jag prova Premalex, ett antidepressivt läkemedel, som jag skulle ta vid ägglossning. Om den inte skulle fungera så hade jag inte PMDS enligt läkaren. 

Effekten kom nästan omgående. Emelies humör blev mer och mer stabilt och utbrotten färre. Även relationen med sambon blev bättre. 

– Från att ha haft våldsamma gräl så hade vi nu normala och hanterbara konflikter. Jag ville inte döda honom längre, säger Emelie och skrattar till. 

LÄS OCKSÅ: 7 myter om mens: Det här är sant och falskt 

Hoppas att flera ska få upp ögonen för PMDS

Lättnaden var enorm för hela familjen och Emelie var tacksam för att äntligen ha hittat en förklaring till varför hon hade mått så dåligt, även om hon önskar att hon hade fått hjälp tidigare. 

– Jag kan känna sorg över att jag inte fick diagnosen långt tidigare, för då hade min familj sluppit alla mina utbrott. En gammal pojkvän till mig sa att han är glad för min skull; att han nu äntligen förstod varför jag varit kärleksfull två veckor och sedan arg i två veckor, säger Emelie och ler. 

Emelie önskar att flera får upp ögonen för PMDS, för att öka kunskapen och få bort fördomar. 

– Jag har hört så mycket från okunniga människor. Att jag bara skyller ifrån mig min ilska och den klassiska frågan; har du mens eller? Ja det har jag, fast mycket värre har jag svarat då. 

"Viktigt att vara öppen"

Tack vare medicinen har Emelie kommit i gång med träningen och mår allt bättre. 

– Träningen hjälper mig enormt. Jag cyklar runt tre mil om dagen. Då får jag rensa tankarna och vara i fred. Jag tränar och tävlar i triatlon, vilket passar mig eftersom det är en ganska ensam sport. 

Emelies tips till andra som lider av PMDS är att våga prata om det. 

– Det är viktigt att vara öppen och att ta hjälp. Man ska inte ge upp utan kämpa tills man hittar en läkare som tar en på allvar. Jag har också lärt mig att kräva att få gå undan, ge mig själv egentid och jag vägrar att skämmas över min diagnos. Och ju mer öppen jag är, desto mer förståelse för jag. Mitt råd till andra i liknande situation är att berätta för någon så fort du börjar få mörka tankar, de måste tas på allvar.