Monica, 49, fastnade i ett medberoende

”Vi träffades via gemensamma bekanta på krogen. Jag föll för hans jargong, humor och leende och att han var väldigt manlig. Vi tyckte båda två om att dricka på den tiden, festade jämt när vi inte hade barnen, var ute flera dagar i veckan. Men efter en tid kände jag att jag ville ha något mer, inte bara det där partylivet som vi hade tillsammans. Vi flyttade ihop på en gång in i andrahandslägenhet då ingen av oss hade egen bostad. När jag började jobba inom barnomsorgen drog jag ner på drickandet rejält, kunde ju inte komma till jobbet och lukta alkohol.

Ganska tidigt började han ställa massa krav, när det gällde hans drickande. När han kom hem skulle det finnas sex kalla öl i kylen, fanns det inga öl hemma blev han förbannad och pratade inte med mig eller gav mig spydiga kommentarer. Han klarade inte av en kväll utan öl.

LÄS OCKSÅ: ”Hemma i duschen skrek jag ut min förtvivlan”

Kom med bortförklaringar

När vi hade det riktigt dåligt ekonomiskt började han ta sms-lån och satsa pengar på spel och sen sålde han bilen. Han blev mer och mer lättirriterad och tyckte att jag ställde orimliga krav och la mig i hans liv. Allt ansvar för barnen hamnade hos mig, att de hade rena kläder och kom i väg i tid på mornarna. Någon sovmorgon för min del av det aldrig tal om.

Själv stack han i väg allt oftare och festade.

Folk omkring mig började reagera på hur han behandlade mig, men jag försvarade honom jämt med massa idiotiska bortförklaringar. Jag skyllde på krångel med bilen, mycket på jobbet, problem med någon i familjen. Jag skyddade honom och tog på mig skulden som att det var mitt fel att vi hade dåligt med pengar, fast jag bara köpte hem mat.

Till slut var han borta nästan jämt och struntade i mig och våra barn. Jag blev ganska inåtvänd och isolerad, skyllde på huvudvärk och fibromyalgi, för att få vara i fred. Utåt höll jag fasaden uppe, jag var ju så kär honom. När han var nykter var han den goaste personen, och någonstans där inne fanns den fina personen kvar, som jag blivit kär i. Så jag stod ut och hoppades att det skulle bli bättre.

Det var väldigt jobbigt att ensam bära den här sorgen och jag skämdes för mitt beteende

Jag insåg att jag var medberoende men sa inget till någon.

Om någon frågade hur vi hade det sa jag jättebra varenda gång. Jag försökte fokusera på andra saker, som välgörenhetsarbete. Jag har alltid varit mån om att hjälpa andra människor, som att dela ut mat till hemlösa. Men då blev min sambo förbannad för att jag lade fokus på någon annan än på honom.

Inte ens det jag mådde bra av fick jag göra för honom. Det var väldigt jobbigt att ensam bära den här sorgen och jag skämdes för mitt beteende. Och mitt medberoendebeteende bara eskalerade. Han hade till slut så grova alkoholproblem att jag, de sista tre åren vi var tillsammans, fick blåsa i alkolåset på hans bil för att han skulle komma i väg till jobbet. Gjorde jag inte det fick jag en utskällning. Jag var så klart livrädd för att han skulle köra ihjäl någon, men jag var för rädd för honom till slut för att våga gå emot honom. Jag tänkte att jag måste lämna honom, att det inte kunde vara så svårt, bara packa ihop. Men jag har i hela mitt liv fått höra att jag inte är värd någonting, vem skulle vilja ha mig om jag lämnade honom, som i många år stått ut med mig och mina fel och brister?

LÄS OCKSÅ: Linda, 42: ”Din pappa är inte din riktiga pappa”

Outhärdlig situation

Han utvecklade paranoia och var misstänksam mot alla, stod bakom persiennerna och spanade efter folk. Och jag kände mig utpekad som var tillsammans med en sån person, alla förstod ju till sist att något var fel. Jag minns hur jag till slut tvivlade på mina känslor, tankar och beslut. Det blev en outhärdlig situation där allt vändes mot mig själv, både av mig och av honom.

Vår relation fick ett abrupt slut då jag kom på honom med att vara otrogen. Jag flyttade ut och vi hördes inte på ett tag. Jag var väldigt chockad och sårad, men det var i slutändan bra att det blev som det blev. Men en tid efteråt fortsatte jag med mitt medberoende, av någon anledning. 

”Vem som helst kan hamna i medberoende

Jag kollade så att han hade pengar så han klarade sig och om han behövde hjälp med något, även när han gått vidare in i en ny relation.

Nu har det gått flera år och i dag lever jag i en sund relation med en man jag älskar. Jag ser mitt eget och min familjs värde på ett nytt sätt och är inte längre rädd för att säga ifrån. Som person har jag blivit starkare och har tydliga ramar för hur jag vill leva i en relation.

Att hamna i medberoende kan hända precis vem som helst tror jag. En sådan relation kan vara fantastisk i början men bryter ner en till sist. Att leva med ständig ångest och oro som jag gjorde är tärande. Jag uppmanar alla som lever som medberoende att söka hjälp, för det finns bra hjälp att få. Och prata med någon om dina känslor, något jag ångrar att jag inte gjorde, för att bära en sådan ångest ensam är inte bra.”

Monica, 49, berättat för Anne Haavisto

LÄS OCKSÅ: Mikaela, 54, fastnade i ett sexmissbruk