Julia Flink stod väldigt nära sin mamma Anneli, men 2011 förlorade hon henne i cancer. Nu berättar hon om vägen tillbaka i en ny bok.
Julia Flink stod väldigt nära sin mamma Anneli, men 2011 förlorade hon henne i cancer. Nu berättar hon om vägen tillbaka i en ny bok. Foto: Privat

Julia, 24, förlorade sin mamma i cancer – nu vill hon hjälpa andra

Julia Flinks mamma Anneli var en av dem som stod henne allra närmast, de var bästa vänner och delade allt. 

Men i november 2011 förlorade Julia sin mamma i cancer. 

Det innebar förstås en oändlig sorg och saknad – men också att en spiral av ångest och ätstörningar kom upp till ytan igen. 

Nu delar Julia med sig av sina upplevelser i boken "Varje steg på vägen". 

– Det här blev mitt sätt att hjälpa andra i samma situation, säger Julia Flink, 24. 

Det var en kall vinterdag i februari 2011 som Julia Flink fick beskedet. Hon gick andra året på gymnasiet i Västerås och praktiserade i en sportaffär där hon hoppades få jobb till våren. Men den här dagen överskuggades framtidsplanerna av en djup oro. Julia väntade på ett viktigt samtal. 

Hösten 2010 hade Julias mamma Anneli haft ont i benet en period och efter att hon fått rosfeber fick hon spendera en vecka på sjukhus. Läkarna hittade en cysta på hennes äggstock som opererades bort, men hon var fortfarande inte riktigt bra. Till slut röntgades hon igen och två dagar före julafton, när familjen var på en skidresa till Trysil, berättade hennes mamma att läkaren ringt och sagt att de hittat en tumör på baksidan av hennes vänstra ben. 

Den där dagen i februari hade Anneli varit hos läkarna igen. Mobilen vibrerade i Julias ficka och när hon plockade upp telefonen stod det "pappa" på displayen. Pappa Anders ringde för att berätta. Det hade konstaterats att Julias mamma hade drabbats av skivepitelcancer. 

Berättar i ny bok 

I boken "Varje steg på vägen" berättar Julia om hur hon gråtande lämnade jobbet och gick hem till sin vän, som bodde granne med familjen. Där föll hon ihop på hallgolvet. 

– Min första tanke var att mamma kommer att dö. Sen fick jag veta att hon skulle dö eftersom det inte gick att ta bort hennes cancer och man kunde inte leva med hennes cancer mer än 10 år, berättar Julia. 

Samtidigt väcktes oändligt många frågor. 

– Man visste ingenting och det var jättejobbigt, man gick varje dag med 1000 frågor och man kunde inte få svar på, säger Julia. 

Julia Flink har skrivit boken "Varje steg på vägen". Med boken vill hon hjälpa andra genom att dela med sig av sin historia. Foto: Privat

Var väldigt nära sin mamma 

Anneli blev snabbt sämre, men familjen gjorde allt de kunde för att ha så mycket kvallitetstid tillsammans som möjligt. I boken berättar Julia om många fina minnen från den här tiden. Hur hennes mamma hjälpte till att ordna en födelsedagsfest när Julia fyllde 18. Eller den där dagen när Julia gick på stan med sin mamma och myste som bara de två kunde. 

– Vi hade mycket myskvällar på sjukhuset och det blev lite godare mat en tisdag. Man försökte lyxa till vardagen på ett helt annat sätt. Det har väl jag tagit med mig i dag också, varför ska jag vänta med att bära den där fina blusen till ett fint tillfälle när jag kan bära den på en vanlig onsdag?, säger Julia. 

Julia berättar att hon alltid varit väldigt nära sin mamma och under hennes sjukdomsperiod bestämde de sig för att vara öppna med sina känslor. När Julia bröt ihop var hennes mamma stark och Julia fick vara den starka när hennes mamma inte kunde hålla känslorna tillbaka.  Men att se sin mamma bli allt sämre var förstås fruktansvärt för Julia. 

"Det är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv."

– Det är det värsta jag har varit med om i hela mitt liv, den bilden kommer aldrig att försvinna. För mamma var en så stor del av mig och jag känner fortfarande att mamma är halva jag, vi var så lika och vi har samma värderingar och hon var min bästa vän. Att se henne varje dag, gråta sig till sömns av sina smärtor, det var det värsta jag har varit med om, säger Julia. 

"Mycket drömmar som försvinner" 

Med tiden blev Anneli rullstolsburen och allt mer beroende av familjen och hemsjukvården. Värken blev bara värre. Den 26 november 2011 kände Julia att det inte var något som riktigt stämde. Hemsjukvården kom och tog tempen på Anneli. Hon hade ingen feber, men allihop kom överens om att kontrollera temperaturen under natten. Klockan tre på natten gick Julia in till sin mamma. Hon hade ingen feber, men andades tungt. Julia väckte sin pappa som försäkrade Julia om att det inte var någon fara. Hon gick in till sig igen, men tio minuter senare ropade hennes pappa och sa att Anneli andades jättekonstigt. De fick ingen kontakt med henne. 

"Just i den situationen försöker du bara göra allt." 

– Jag minns att det var 03.10 som pappa skriker till mig nu andas mamma konstigt och någon sekund senare har jag en telefon till akuthemsjukvården, ambulansen i en och min bror i tredje luren och min pappa ringer min syster, säger Julia. 

– Vi började kasta vatten på mamma, började göra mun-mot-mun-andning och så där. Just i den situationen försöker du bara göra allt. 

Den natten gick Anneli bort, 49 år gammal. 

– Jag har alltid tänkt att mamma skulle vara kvar hela mitt liv, att hon skulle dra upp dragkedjan på min bröllopsklänning. Att hon skulle liksom pussa mig på kinden med sitt läppstift innan jag går in i kyrkan och ta hand om mina barn och allt sånt där. Så det blir ju mycket drömmar som försvinner också, säger Julia. 

Julia berättar att hennes mamma Anneli (bilden) finns med henne i allt hon gör. "Hon är liksom min lilla skyddsängel där uppe", säger Julia. Foto: Privat

Hade mycket kvar att säga 

Hon säger att det aldrig går att förbereda sig. När Anneli gick bort tänkte Julia att "du kan ju inte dö nu". Det var så mycket hon hade kvar att säga till sin mamma.  

– Skulle hon komma tillbaka en minut i livet så skulle jag bara spy ut allt jag vill säga till henne, säger Julia och fortsätter; 

– Jag sa alltid att jag älskade henne varje natt men den natten hann jag inte det och det skulle jag ha velat ha sagt igen. 

"Jag sa alltid att jag älskade henne varje natt men den natten hann jag inte det och det skulle jag ha velat ha sagt igen." 

Tre veckor senare begravdes Anneli i en kista i sin älsklingsfärg, gult. I dödsannonsen skrev familjen; "Färgglad klädsel enligt Annelis egen önskan". Efter en känslosam begravning började vägen tillbaka till livet. Familjen var ett viktigt stöd. Julia berättar hur de blev ett team som rådde om varandra. 

– Det var vikigt för mig att få göra saker tillsammans med min familj. Och så var det viktigt för mig att komma tillbaka till skolan ganska fort och komma tillbaka till vardagen för det som var mest jobbigt var ensamheten är man kom hem.

Livet han ikapp 

Till slut var det många saker som kom ikapp Julia. Som tonåring hade Julia lidit av ätstörningar, ångest och tvångstankar och två år efter att hon förlorat sin mamma gick det inte att väja för det förflutna längre. 

Julia Flinks bok. Foto: Pressbild

– Jag hade så mycket i mitt bagage sedan tidigare som jag inte hade tagit tag i och som sköts bort när mamma blev sjuk som kom som en bomb två år efter. Då kom min sorg och mina tvångstankar tillbaka. Jag fick börja gå i grunden med mig själv. 

Men med hjälp av familj och vänner lyckades hon ta sig ur problemen. Samtidigt genomgick Julia vad hon själv beskriver som en "kur". Hon gick i KBT och började ta antidepressiva, något hon inte velat göra tidigare. 

Något år senare träffade hon sin nuvarande pojkvän Dennis. Hon brukar säga att "livet började" när hon träffade honom.   

– Jag kände för första gången i mitt liv att jag inte är beroende av någon och att jag klarar mig själv, men jag kommer aldrig att släppa den människan för han är det finaste och bästa som har hänt mig, säger Julia. 

Julia säger att hon i dag känner sig lycklig och frisk, även om hon tror att ätstörningen alltid kommer att finnas med. Men hon känner att hon kan hantera den, precis som ångesten och tvångstankarna. 

Det var också på vägen hit, under sorgeprocessen efter Annelis bortgång och i arbetet med sig själv, som Julia började skriva. Hon säger att det blev hennes sätt att bearbeta - och det är hennes anteckningar under fem års tid som ligger till grund för boken "Varje steg på vägen". Boken var viktig inte minst för henne själv – men hon vill också hjälpa andra som är i samma situation. En del av intäkterna från boken skänker Julia till Ung Cancer. 

Med boken vill Julia förmedla att det är viktigt att visa sig sårbar och att man inte ska behöva stå ensam i sin sorg eller under en jobbig period i livet. Hon vill också berätta att det finns ett liv på andra sidan.

"Det är som att det inte finns något liv efter när någon man älskar så mycket dör. Men i dag kan jag säga att det gör det."

– Jag sa till mamma innan hon dog att när du dör så vill jag också dö, det är som att det inte finns något liv efter när någon man älskar så mycket dör. Men i dag kan jag säga att det gör det. Det var den värsta tiden i mitt liv, saknaden kommer aldrig gå över, säger Julia och fortsätter; 

– Jag kommer alltid längta efter henne och tycka att det är orättvist att det var just hon och så där men det är inget jag kan påverka. Men i dag är jag lycklig och jag mår riktigt bra och det vill jag att folk ska veta, att de inte är själva den här perioden och att de ska veta att den värsta smärtan går över.

Julias sätt att bearbeta belv att skriva. Det är hennes anteckningar under fem år som ligger till grund för boken "Varje steg på vägen". Foto: Privat

"Hon är med mig överallt" 

Samtidigt säger hon att det är viktigt att sörja och låta det ta sin tid, men att man under den perioden inte ska hålla sorgen för sig själv. För Julias upplevelse är att det blir lättare om man pratar om det. 

I dag bor Julia hemma i Västerås och jobbar på Markbolagen med bland annat administrativa uppgifter. Hon bor tillsammans med pojkvännen Dennis – som är det viktigaste tillsammans med familjen och vännerna. Samtidigt finns hennes mamma med henne i allt hon gör. 

– Hon är med mig överallt. Hon är med mig i mitt tankesätt, i mina resonemang, vi har lika fula tår hon och jag så hon är med där. Och alltid när jag ska göra något större i livet så är det alltid henne jag tänker på, hon är liksom min lilla skyddsängel där uppe, säger Julia. 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + duscholja från L´Occitane & necessär. Köp nu!