Jenny Ström fick diagnosen ms
1 av 2: Jenny Ström fick diagnosen ms Foto: Privat/Shutterstock
”Jag levde länge i förnekelse, skämdes och bortförklarade min bristande ork för folk jag inte ens kände”
2 av 2: ”Jag levde länge i förnekelse, skämdes och bortförklarade min bristande ork för folk jag inte ens kände” Foto: Shutterstock

Jenny, 49, vägrade acceptera sin diagnos

När Jenny Ström fick diagnosen ms rasade hela hennes värld. Hon som alltid varit så stark kunde inte förlika sig med tanken på att vara sjuk.

Här är hennes historia.

Efter min första graviditet 2003 fick jag diffusa problem som extrem trötthet och viktuppgång, glömska och dåligt allmäntillstånd och det visade sig att jag hade hypotyreos. Några år senare 2007 började jag få mer och mer symptom och ”konstigheter” som synbortfall, känselbortfall i armar och fötter, pirrningar i kroppen och dålig balans. Min trötthet gjorde att jag tvingades avboka kunder på gymmet där jag jobbade för att sedan arbeta i kapp i en ohållbar spiral.

Mitt nervsystem var kraftigt påverkat, det kändes som att jag hade en svag ström av el igenom min kropp. Tröttheten var stundtals förlamande, men jag sjukskrev mig aldrig utan jobbade på. Jag gjorde till och med en svensk klassiker och Stockholm triatlon där jag sprang milen på 44 minuter. Men många läkarbesök blev det och jag åkte in akut två gånger, och den andra gången hade jag fått en ansiktsförlamning och jag lades in för utredning då de misstänkte att jag hade fått en tia.

LÄS OCKSÅ: ”Min älskade kompis var fast i narkotikamissbruk”

Fick diagnosen ms

Men efter ett ryggmärgsprov och en undersökning med magnetkamera fick jag veta att jag hade ms, Multipel skleros.

Jag fick en chock när jag fick diagnosen, bara dagen efter att vi haft vår första bolagsstämma i ett nytt företag. Jag var så lycklig över att ha rott ett projekt i land, från ett litet frö jag sått så jag la min ms åt sidan, eller jag försökte det i alla fall.

Läkaren sa att jag inte fick träna så mycket som jag gjorde och det var det värsta jag kunde höra, för träningen var det jag älskade mest av allt, träningen var min identitet. Så jag fick en djup identitetskris. Jag vägrade läsa om sjukdomen, för då såg jag bara symptom jag inte kunde förlika mig med det och skräckbilden jag haft innan; att sitta i rullstol och ha svårt att prata.

Det kändes som jag hade ett krig att bekämpa inom mig

Jag levde länge i förnekelse, skämdes och bortförklarade min bristande ork för folk jag inte ens kände. Jag gick i skogen och grät, ibland tog rädslan och ångesten över helt och det kändes som jag hade ett krig att bekämpa inom mig. Jag var orolig för ekonomin och att vi skulle tvingas sälja huset. Min största rädsla genom hela mitt liv hade varit att visa mig svag och det var en väldigt kraftfull insikt som kom över mig, att jag ständigt försökt vara duktig och stark. 2016 fick jag remiss till en ms-rehabilitering på tre månader. Då kom allt i kapp och jag nästan översköljdes av oro, frustration och besvikelse. 

Jag var besviken på mig själv för att jag inte orkade med vardagen och att jag var så låg. Besviken på att inte känna igen mig själv och att inte kunna acceptera. För att klara min ekonomi var jag tvungen att kämpa mot systemet för att få rätt till ersättning under denna tid. Jag som knappt varit sjukskriven tidigare fick inte till en början rätt att vara sjukskriven under rehabiliteringen, vilket knäckte mig totalt. Under rehabiliteringen gick jag både i personliga samtal och gruppsamtal med andra i samma situation.

LÄS OCKSÅ: Karin, 45: ”Jag förlorade min bonusson”

Började hitta tillbaka till sig själv

Under ett personligt samtal med en terapeut kände jag mig dömd, på ett liknande sett jag tidigare upplevt under läkarbesök. Jag som var så stark, vad gjorde jag där, undrade han? Jag grät så jag skakade av ilska och sorg. Då sa terapeuten att han ville skaka om mig, att jag skulle vakna upp så att vi kunde börja i rätt ände med att bygga upp mig. Att acceptera sjukdomen var det första jag måste göra, för att överhuvudtaget komma vidare.

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Jag lärde mig allt mer att förhålla mig till min sjukdom, även om det var en jobbig process. Efter ett halvår med medicinering började jag känna igen mig själv igen och fick bara några enstaka rest­ skov vid stress. Det har gått sju år sedan jag fick diagno­sen. Jag har lärt mig enormt mycket om mig själv, som att rädslor som gror fast är för­ görande. Att jag i nästan hela mitt liv levt forcerat, för att vara duktig. Jag insåg också att jag aldrig hade tagit mig tid att vila.

Jag är inte ms, utan har sjukdomen ms, vilket är en enorm skillnad.

Att skapa utrymme för föränd­ring har varit viktigt för mig för att hitta ett förhållnings­sätt till mitt liv med sjukdom. Genom yogan har jag hittat utrymme både inom mig och runtomkring mig i form av tid. Ju mer jag kom i kontakt med mig själv desto mer tid fick jag, och jag väljer att lägga energi på rätt saker, utan pre­station. Jag har insett att jag väldigt tydligt har två personligheter Jenny och ”Jempan”. ”Jempan” är den som driver och piskar på medan Jenny är den snälla och förlåtande. Under en lång tid fick inte Jenny utrymme utan ”Jem­pan” härjade fritt, men nu får Jenny ta mer plats. Jag kan ibland skratta åt dessa två hur de försöker ta plats och jag kan numera kontrollerat låta dem ta plats i balans. Äntligen tar jag hand om mig själv; jag gör yoga dagligen och går ut i naturen, allt det där jag tidi­gare inte trodde jag hade tid till. Nu jobbar jag som yoga­lärare och hjälper andra att hitta stillhet och balans i livet.

Och avgörande för min själv­ känsla är att jag inte är ms, utan har sjukdomen ms, vilket är en enorm skillnad.

Jenny Ström, 49, berättat för Anne Haavisto

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!