Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA>SJUKDOMAR & BESVÄR

Publicerad 15 jun 2019 19:00

Ing-Marie förlorade sin mamma i sepsis

Ing-Marie förlorade sin mamma redan som 17-åring.

Ing-Marie förlorade sin mamma redan som 17-åring.

Foto: Shutterstock

Ing-Marie Berghs mamma drabbades av sepsis under semestern och gick hastigt bort. 17-åringens liv ställdes helt på ända och sorgen finns fortfarande kvar, 45 år senare.

Här är hennes historia.

Jag var 17 år när min mamma dog hastigt och oväntat. Hon och pappa var på bilsemester och befann sig i Finland och jag var ensam kvar hemma, eftersom vi hade djur som någon måste ta hand om. När telefonen ringde den där augustidagen och pappa meddelade att mamma hade blivit sjuk och låg på lasarettet i Vasa kunde jag inte föreställa mig att hon skulle dö. Hon hade drabbats av en galopperande infektion med multi­resistenta bakterier som gav henne sepsis, blod­förgiftning. Ingen antibio­tika tog, och till slut lades hon i respirator.

Organen slogs ut, ett efter ett.

LÄS OCKSÅ: Sepsis - ett livshotande tillstånd som få känner till 

Begravningen kändes overklig

Pappa kom hem ensam och för första gången i mitt liv såg jag honom gråta. Jag är sladd­barn, med en tolv år äldre syster och en fjorton år äldre bror. Mina syskon hade flyttat hemifrån för länge sedan och hade egna familjer. Nu var de hos oss under begravningen och dagarna där omkring. Vi var svartklädda under begravningen.

Året var 1974 och jag hade svart kjol, svart långärmad blus, svarta strumpbyxor och svarta spetsvantar och en liten svart hätta med sorgflor som hängde ner över hela ansiktet. Jag hade fått en lugnande tablett och lite whisky för att inte bryta ihop.

Låg mamma verkligen där i kistan? Jag kände mig övergiven, tom och avtrub­bad. Allt var så overkligt och när kistan bars ut och sänktes ner i graven ville jag kasta mig efter. Jag släppte ner min lilla handbukett och under hela ceremonin fällde jag inte en tår, jag ville inte visa mig svag.

Det är svårt att prata om sin sorg med andra som inte har liknande erfaren­heter

Att förlora en förälder när man fort­farande bor hemma innebär att hela livet förändras. Det är svårt att prata om sin sorg med andra som inte har liknande erfaren­heter. Jag kände mig plötsligt annorlunda, som om jag hade en osynlig funktionsnedsätt­ning, känslorna hängde inte med förnuftet. Hela hösten och kanske ännu längre reagerade jag starkt när telefonen ringde. ”Mamma!”, var min första tanke. Sedan påminde jag mig själv om att hon inte fanns hos oss längre. Jag tog ett sabbatsår och flyttade sedan hemifrån, hästarna såldes och jag började jobba. Pappa hade nog önskat att jag skulle bo kvar hemma ett tag till, men jag märkte att hushålls­sysslorna – de som varit mam­mas – tog alltmer av min tid.

Jag var rädd att bli kvar som en ”hemmadotter” där på landet. Det fick räcka med att jag kom på besök på helgerna. Det fanns mycket som jag hade velat fråga mamma om. Nu fick jag prova mig fram eller fråga någon närstående äldre. Mina två viktigaste förebilder under den här första tiden var var­ andras motsatser – dels min syster som var trebarnsmor, sportig, jordnära och praktisk och dels en kvinnlig konstnär, tio år äldre än jag, hunduppfödare, skribent, frigjord, gladlynt.

LÄS OCKSÅ: Sandra, 30, drabbades av sepsis: Sekunder från döden 

Hoppas kunna hjälpa andra som lever med sorg

Jag saknade mamma och mötte henne i drömmen där hon sa att pappa bara hade åkt hem före henne och jag kunde vara lugn. Efter ytterligare fyra år flyttade jag till Stockholm, jobbade, studerade och tog så småningom en filosofie kandidatexamen med etnologi som huvudämne. Jag gifte mig och fick två underbara barn som nu är unga vuxna.

Under alla år har jag tänkt att jag någon gång ska berätta min historia, därför att jag tror att den kan hjälpa andra. Jag vill visa att det går att fortsätta att leva, trots att man inte tror det när det är som tyngst. För mig var det viktigt att skifta fokus under en tid och att söka hjälp. Fyra år efter mammas död började jag gå hos en psykolog. Jag hade egentligen aldrig kunnat tala med någon om min sorg. Psykologen sa att jag hade en obearbetad sorg och jag fick hjälp att börja bearbeta den. En timme var fjortonde dag fick jag komma dit den våren och det hjälpte mig på vägen. Sorgen går inte över men den klingar av. Ibland kan sorgen göra sig påmind efter lång tid. En doft i vinden eller musik som väcker ett minne kan vara utlösande, eller en ny sorg, en nationell katastrof eller något annat som får en att bli ledsen.

En sörjande känner sig annorlunda, kanske både skuld och skam

På sätt och vis ackumuleras sorgen med tiden, vid nya sorger, samtidigt som erfarenhet av sorg kan vara till hjälp och nytta för andra i sorg. Framför allt ska vi lyssna och sträcka ut en hand. Det finns delar i sorg som är tabu, fortfarande. En sörjande känner sig annorlunda, kanske både skuld och skam. Jag har läst mycket om sorg och även skrivit av mig. Det är snart 45 år sedan mamma gick bort. Jag har alltså mer än 40 års erfarenhet av sorg.

Samtidigt har jag ungefär 60 års erfarenhet av glädje, för jag har inte varit ledsen hela tiden. Jag har upplevt mycket roligt också, både kärlek och lycka. Och under min uppväxt hade jag min mamma, Elly. Vår mor-och-dotter-relation var mycket bra. Hon gick bort och jag har många gånger så klart önskat att hon var kvar här med mig. En av mina barndomskamrater skrev till mig för ett par år sedan: ”Jag kan fortfarande höra Ellys skratt – i ditt.” Det tycker jag var vackert.

Ing-Marie Bergh, 61, berättat för Anne Haavisto