Daniella, 27: "En kamp att bli trodd av läkare"
Smärtorna i ben och rygg kunde vara så svåra att Daniella, 27, trodde att hon skulle förlora förståndet. Läkarna försökte - kanske löparknä?
Efter lång kamp fick hon sin diagnos: fibromyalgi.
- Det har varit en kamp att bli trodd av läkare och en lättnad att få en förklaring till smärtorna, säger hon.
Efter att Daniella Di Paolo hade tagit studenten 2008 började hon få ont i sina knän. Hon trodde att hon hade tagit i för hårt under träningen på gymmet, men smärtan höll i sig och spred sig upp till vaderna.
- Jag visste vad jag brukade klara av, men nu kunde jag inte träna, så jag slutade helt, säger hon.
Daniella gick till läkaren som sa att hon förmodligen fått en inflammation och hon fick antiinflammatoriska tabletter. Den tredje läkaren hon besökte gav henne diagnosen löparknä.
- Då nöjde jag mig med den diagnosen, den kändes rimlig ändå, säger hon.
LÄS OCKSÅ: Vi med fibromyalgi: Det här vill vi att du vet
Men smärtan ville inte ge med sig. Nu började Daniella även att få ont i axlarna, ryggen och nacken.
- Jag kom knappt ur sängen vissa dagar, så ont hade jag i ländryggen. Jag minns att jag ringde min pappa och grät och undrade vad det var för fel på mig. Jag började bli riktigt nedstämd och orolig.
Daniellas diagnos: Fibromyalgi
Hon berättar att hon började se ett mönster. Om hon hade varit ute och druckit alkohol hade hon mer smärta.
- Först trodde jag att det berodde på att jag hade för höga klackar när jag var ute. Jag bytte till mer foträta skor, men det hjälpte inte, berättar Daniella.
Det har blivit många läkarbesök, Daniella har inte orkat hålla räkningen.
- Jag har fått smärtstillande och jag har gått på sjukgymnastik, utan resultat.
2012 frågade en bekant till Daniella och hon hade hört talas om fibromyalgi.
- Jag hade aldrig hört talas om det. Men när jag googlade på symtomen var det som att läsa om mig själv, säger Daniella, som även drabbats av förstoppning och svikande minne. Dessutom blev hon hela tiden tröttare.
LÄS MER: Så vet du om du lider av fibromyalgi
Daniella berättar att när det var som värst så drack hon ofta alkohol.
- Jag gjorde det för att döva både mina fysiska och psykiska smärtor. Jag festade jättemycket den här perioden, jag orkade inte vara ensam så jag hade alltid folk omkring mig. En 23-åring ska inte ha sådan värk! Jag hade till och med självmordstankar. Och jag undrade ibland om jag var på väg att förlora förståndet. Kanske var det inte smärta jag kände?
Två år senare fick Daniella en förklaring till sina smärtor; fibromyalgi.
- Äntligen! Nu var jag inte bara en hypokondrisk patient utan en fibromyalgipatient. Men det är svårt att få en diagnos. Sjukdomen, som även fult kallas kärringsjukdom, är fortfarande en gåta och alla läkare vet inte så mycket om den. Men för mig var det en lättnad att få en diagnos och få svar på alla funderingar jag burit inom mig så länge, säger Daniella.
"Det här var den värsta smärtan jag någonsin känt"
I december förra året fick Daniella reda på att hon var gravid.
- Högre makter ville något annat, säger hon och skrattar. Jag åt ju p-piller!
LÄS MER: 9 saker som alla borde veta om fibromyalgi
Hennes första tanke var foglossning. Hur skulle hon klara den smärtan, ovanpå den dagliga smärtan hon redan hade?
- Jag mådde faktiskt väldigt bra, ända till vecka 26. Då började mina ben värka outhärdligt. Jag ville allvarligt kapa av mig benen, det var fruktansvärt och jag blev sjukskriven.
Daniella förberedde sig för sin förlossning genom att lyssna på förlossningspodden.
- Jag peppade mig själv, det skulle gå bra, jag var väl förberedd, säger hon.
Förlossningen tog 17 timmar och även om Daniella vid det här laget var van vid smärta var den här upplevelsen chockerande.
- Det här var den värsta smärtan jag någonsin känt, säger hon.
Sju saker Daniella gör för att må bättre
1. Jag går mycket i skogen ensam. Där får jag lugn och ro och när jag kommer därifrån mår jag mycket bättre, både psykiskt och fysiskt.
2. Jag bearbetar mycket genom att skriva texter som jag publicerar på min blogg (idp.blogg.se).
3. Jag har lärt mig vad jag klarar och inte klarar och accepterar det. Självklart fuskar jag ibland med till exempel dieter och jag går i affärer länge även om jag egentligen inte orkar. Och tänker att jag hade kul i alla fall.
4. Jag tar tillvara på glädjen i små vardagliga saker som jag klarar av, som att leka med min son i sängen om jag har ont i ryggen. Eller om jag har ont i benet så kan jag sitta på en stol och laga mat.
5. För mig är det viktigt att informera andra om mina upplevelser. Jag ber dem också att läsa om fibromyalgi för att få större förståelse för vad det innebär att leva med kronisk smärta.
6. Jag tror att man måste acceptera sin sjukdom. Men det är inte så enkelt. Till dess tycker jag att man ska släppa alla måsten och ta hand om sig själv. Det är okej att inte må bra och det är okej att be om hjälp.
7. Min son är meningen och ljuset i mitt liv. Han behöver bara le mot mig så inser jag det.
När Daniellas lilla son bara var fem timmar gammal började han plötsligt att andas häftigt. På sjukhuset kunde man inte hitta någon förklaring, men Daniella och bebisen fick vara kvar en vecka för observation.
- Jag hade otroliga skuldkänslor. Tänk om det var alla mediciner jag tagit som orsakade det här hos min son. Det var en väldigt jobbig vecka på sjukhuset med mycket tankar och ångest, säger hon.
"Jag tänker inte skämmas mer"
Som om det inte vore nog gick Daniella in i en förlossningsdepression.
- Jag var lättirriterad och arg mot min sambo och jag grät ofta. Jag byggde ett slags mur omkring mig och min son, berättar hon.
LÄS OCKSÅ: 5 diagnoser som ofta avfärdas som inbillning
I dag är hennes son tre månader gammal och väger sju kilo.
- Jag har mer värk nu när jag bär på honom och benen är värst drabbade. Jag är väldigt trött och magen fungerar inte som den ska, säger Daniella.
Daniella säger att hon har lärt sig att acceptera sin sjukdom.
- Min "fibro" är en del av mig. Jag har också börjat prata öppet om mina smärtor, jag tänker inte skämmas mer. Jag är inte hypokondrisk. Vissa dagar mår jag jättebra, andra dagar vet jag knappt vad folk i min närhet heter. Då måste jag få vara för mig själv och hämta nya krafter. Att lyssna, och lita till mina egna behov har blivit viktigt.
I tv-klippet högst upp kan du höra Daniella, 27, själv berätta om sin kamp för en diagnos - och om hur livet är nu.
