Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA>SJUKDOMAR & BESVÄR

Publicerad 30 jun 2018 13:00

Christines, 39, trötthet visade sig vara sällsynt sjukdom

När det var som värst fick Christine stödja sig på sin mamma för att gå till toaletten. Hon hade rasat i vikt och var extremt trött. Christine hade turen att träffa en läkare som såg hennes bruna händer och kunde ta rätt prover.

Diagnosen: Addissons sjukdom.

– Medicinerna verkade på några timmar, säger hon.

Under vårvintern 2012 började Christine att känna sig trött och hängig. Hon hade några år tidigare haft en stressig period men ett nytt jobb på en IT-avdelning hade gjort henne gott och hon kände att det inte fanns någon anledning att vara så trött. 

– Jag trivdes väldigt bra på mitt nya jobb. Jag hade återhämtat mig och borde inte vara så orkeslös, säger hon. 

Christine blev allt tröttare. Hon orkade inte ens stå upp när hon väntade på tunnelbanan utan fick leta efter en sittplats varje gång. Hon tänkte att hon hade järnbrist men värdena såg bra ut. På försommaren började hon få kväljningar och kramper i benen.

– Jag gick till läkaren som tog prover och allt såg bra ut. Jag har gräspollenallergi, läkaren trodde att det kanske var allergimedicinen som gjorde mig trött. Jag fick en ny sort att prova men det blev ingen skillnad. 

Många kommenterade att Christine var så brun på händerna och armbågarna. 

– Jag hade varit på semester på Santorini så jag tyckte inte det var konstigt att jag var brun.

LÄS OCKSÅ: Hanna, 26, lever med den smärtsamma kvinnosjukdomen endometrios 

Blev hastigt sämre - läkarna hittade ingenting

Något som var väldigt annorlunda var att Christine plötsligt knappt tålde alkohol. 

– Jag blev riktigt dålig dagen efter, efter bara ett par glas vin. Hade jag blivit för gammal för att dricka, minns jag att tänkte och skrattade. 

När Christine var på campingsemester i Skåne med sina föräldrar blev hon hastigt sämre. Hon mådde illa och ville bara ligga ner. 

– Jag tänkte att det skulle gå över om jag bara tog det lugnt men jag blev sängliggande i flera dagar och kunde inte få i mig någon mat. Jag var så andfådd också att min mamma fick stödja mig så jag kunde gå till toaletten några hundra meter bort, berättar hon. 

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Återigen gick Christine till läkaren, den här gången till akuten. Det togs ännu mer prover men allt såg bra ut. 

– Läkaren trodde att jag hade fått något virus i magen. Jag skulle vila och äta snäll mat. 

Två dagar senare kunde Christine knappt gå. Hon gick dubbelvikt av yrsel och den här gången blev hon inlagd på sjukhuset i en vecka på grund av natriumbrist. 

– Jag mådde fruktansvärt dåligt men fattade nog aldrig att det kunde vara något allvarligt. Jag fokuserade mest på nuet, att försöka klara av att ta mig igenom dagen, berättar hon. 

LÄS OCKSÅ: Så vet du om du lider av fibromyalgi 

Fick diagnosen Addisons sjukdom - blev bättre på några timmar

Hon säger att hon hade mått dåligt så länge att hon glömt bort sitt friska jag. Att hon hade vant sig vid att ständigt må illa och vara yr. 

– Jag kände att jag hade någon brist i kroppen och hoppades att man skulle hitta felet snart för jag var ganska frustrerad över att må så himla dåligt. Jag kan inte riktigt minnas om jag var rädd, kanske har jag förträngt det. 

– Men när jag väl kom in på sjukhuset kände jag mig väl omhändertagen, även om de inte visste vad det var för fel på mig. 

Några dagar senare fick Christine diagnosen Addisons sjukdom, en autoimmun kronisk sjukdom som innebär att immunsystemet i stället för att reagera mot kroppsfrämmande virus eller bakterier av misstag reagerar mot kroppsegna vävnader. I det här fallet mot binjurebarken. 

– Jag hade turen att träffa en jourläkare som genom att titta på mina bruna händer och armbågar trodde sig veta vad det handlade om. Hon kontaktade en specialist som hjälpte till med att säga vilka prover som skulle tas, berättar hon. 

Christine fick medicin som skulle verka inom bara några timmar. 

– Jag trodde inte henne, hur skulle en medicin kunna göra mig bättre så snart? Men det var sant, redan ett par timmar senare kände jag mig nästan frisk. Från att inte kunna äta någonting fick jag plötsligt matlust, det var helt otroligt. Jag hade ju tappat säkert tio kilo på ett halvår. 

Jag lever på grund av att jag tar mediciner

Christine hade aldrig hört talas om Addison och började googla på nätet. 

– Jag reagerade på att symtomen som räknades upp stämde så bra med hur jag hade mått, så det fanns ingen tvekan. Jag ville veta så mycket som möjligt så snabbt som möjligt. Jag fokuserade på den delen av informationen som sa att jag skulle kunna leva ungefär som tidigare, vilket tog bort en del oro och rädsla. Men det är klart att det är lite konstigt att tänka på att jag lever på grund av att jag tar mediciner. Det är en tanke som är svår att ta in, förklarar hon. 

"Jag lever på grund av att jag tar mediciner"

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Med mediciner mår Christine bra, även om hon behöver vara mer försiktig. 

– Mitt immunförsvar är bra men blir jag sjuk kan det bli komplicerat och då måste jag höja medicindosen. En gång fick jag vinterkräksjukan och fick åka in med ambulans eftersom jag kan bli medtagen väldigt fort. Jag fick då ligga inne två nätter med dropp.

LÄS OCKSÅ: Trött hela tiden? 7 vanliga diagnoser 

Kunskapen om Addison är för låg

Sjukdomen har inte påverkat hennes dagliga liv nämnvärt, men om hon reser utomlands måste hon vara försiktig. 

– Magsjuka och matförgiftning är allvarliga saker för mig, så vissa resor väljer jag bort helt. Jag måste också vara noggrann med att inte glömma min medicin. 

Hon har blivit mer hälsomedveten och försöker att ta hand om sig så bra som möjligt. 

– Jag äter bra, rör på mig och försöker att inte stressa. Min kropp hanterar inte stress på samma sätt som en frisk människa. Det som är svårt är att sjukdomen inte är mätbar, som vid till exempel diabetes, så det är inte alltid lätt att hålla koll på vilken medicindos jag ska ta. 

Hon tycker att kunskapen kring Addison generellt är dålig, eftersom sjukdomen inte är så vanlig. 

– Jag är så tacksam för att jag träffade en läkare som kände igen vissa symptom och satte fart på utredningarna. Jag vågar knappt tänka på vad som hade hänt om jag inte hade fått hjälp när jag fick den. Jag är inte ett dugg bitter, det hade kunnat vara mycket värre. Jag lever ett bra liv och känner mig ganska frisk. Det är en oerhörd lättnad att ha fått en diagnos och hjälp.