Anne Haavisto, 48, journalist som också jobbar inom hemtjänsten.
1 av 2: Anne Haavisto, 48, journalist som också jobbar inom hemtjänsten.
”Våra äldre var lite i två läger kändes det som. En grupp var livrädd och en annan ganska nonchalant”
2 av 2: ”Våra äldre var lite i två läger kändes det som. En grupp var livrädd och en annan ganska nonchalant” Foto: Shutterstock

Anne, 48: ”Vi hade hemmagjorda visir av plastbitar”

Coronapandemin har slagit hårt mot hela Sverige, inte minst vården och äldreomsorgen. Här berättar journalisten Anne Haavisto, 48, om sina upplevelser inom hemtjänsten under virusets förödande framfart.

Det tog nästan två månader, efter att det blivit allmän smittspridning av coronaviruset, innan det kom till oss på hemtjänsten. Tidigare hade vi bara läst om virusets framfart, det var ju bara en tidsfråga och vi var förberedda, ändå blev många av oss skärrade. Ingen visste riktigt hur man skulle skydda sig i början och när vi fick direktiv fattades det både munskydd och visir. En del av personalen ville inte gå till äldre med symtom, rädda för att bli smittade och föra smittan vidare.

Jag minns att jag var rädd, men även förbannad för att det var så dålig beredskap och att det fattades viktig skyddsutrustning.

Rykten spreds, nyheter feltolkades, åsikter vädrades. Förvirrande kan man väl säga att det var för oss alla. Olika bud varje dag, nya uppmaningar och rekommendationer varje vecka från myndigheter spädde på oron.

LÄS OCKSÅ: Psykologen: Så hanterar du oro och katastroftankar

De äldre blev livrädda

Mycket handlade om personligt ansvar, lika mycket handlade om att prova sig fram, för det fanns inte riktigt några sanningar. Frågorna var många men svaren uteblev. Hos vilka skulle vi använda munskydd? Räckte det med munskydd eller måste man ha visir? Men vi hade inga visir på flera veckor, så munskydd fick räcka, och att hålla avståndet.

Våra äldre var lite i två läger kändes det som. En grupp var livrädd och en annan ganska nonchalant, måste jag säga. De som var rädda uppmanade oss att ta på munskydd och de själva satte på sig ett när vi besökte dem. En del var så rädda att de avbokade besöken och i stället ringde vi dem och hörde efter att allt var okej. Hade de sopor ställde de dem utanför dörren så att vi kunde plocka upp dem. Det spritades händer så mycket att handspriten tog slut och då blev det nästan panik. Vi uppmanades att hushålla med skydden, för de kunde också ta slut. Vi skulle bara använda skydd om personen vi gick till uppvisade förkylningssymtom, annars var det endast plasthandskar och skoskydd som vanligt.

Jag kände mig omänsklig, men självklart var det viktigt, faktiskt livsviktigt, att göra allt för att undvika smitta

När de första bekräftat smittade äldre var ett faktum blev många i personalen skräckslagna och några vägrade att gå till de personerna. Jag minns själv min oro när jag drog på mig full mundering för första gången: förkläde, handskar, armskydd, munskydd, skoskydd och visir. De första veckorna hade vi hemmagjorda visir som någon hastat ihop hemma eller på rasten av klippta plastbitar och kardborreband eller tejp. Med lätt skakande händer placerade jag visiret framför ansiktet. Två minuter senare var det så fullt av imma att jag inte såg kunden jag skulle hjälpa på toaletten.

Jag kände mig omänsklig, men självklart var det viktigt, faktiskt livsviktigt, att göra allt för att undvika smitta. De vi skulle hjälpa såg inte våra ansikten och de hörde inte vad vi sa och det var svårjobbat. Ofta kände jag att allt var overkligt, att man jobbade på mekaniskt, nästan som en robot där bakom det svettiga ångande visiret. Jag tyckte synd om de äldre som såg oss så där och för en del var vi de enda besökarna de fick.

LÄS OCKSÅ: Så tvättar du dina händer på rätt sätt

Stark oro

Men de vande sig snabbt tack och lov och till slut kunde vi skämta om det och skratta. Humorn har varit en livlina för både oss i personalen och kunderna. Kanske har jag älskat mitt jobb ännu mer under den här pandemin, för att vi har gått samman, både personal och våra fina äldre.

De avled tyvärr, våra älskade sjuka i corona, det gick fort och det chockade. Tomheten efter dem tog andan ur oss för en tid.

Sedan kom oron igen, hårdare och mer obarmhärtig, vems tur var det nu? Hur många av oss i personalen hade smittats, innan de ens visste om att de hade viruset och kanske varit hos de gamla utan skydd? Ytterligare några få personer blev smittade men klarade sig med bara några dagar på sjukhus. Förvånade men lyckliga tog vi emot dem, de mycket gamla som klarat sig lindrigt undan. Ingen kunde förstå att de hade överlevt, båda hade många bakomliggande sjukdomar. Men så är ju corona, ingen vet hur den slår mot en enskild individ.

Kommer det någonsin bli som förut?

Det har nu gått flera månader innan pandemin blev vår vardag, över alla klassgränser, åldrar, individer och bakgrund. Vi alla är drabbade, men vänjer oss mer och mer. Väntar på friskare tider, då livet ska återgå till det normala, även om jag inte tror att det någonsin blir som förut. 

Dela med dig av din historia

Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på.

Vi vill höra din historia.

Du kan berätta om vad som helst, om ett förhållande som inte riktigt blivit som du hoppats, om hur sjukdomen förändrat livet, om dina möten med det övernaturliga, om dagen du hade änglavakt, om kärlek och otrohet, kanske om den bästa dagen i ditt liv när det där speciella hände.

Och det behöver heller inte vara så där väldigt speciellt, kanske bara en liten solskenshistoria om hur ni möttes en gång eller om den där härliga semestern, eller mötet ni aldrig glömmer.

Du får naturligtvis vara anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på adressen:

Läsarberättelser Söndag,

Expressen

105 16 Stockholm

Vill du skicka ett mejl så går det också bra. Du kan skriva till: lasarberattelser @expressen.se

Jag hoppas på en nyttig bakläxa för våra politiker. Hoppas på bättre beredskap nästa gång, större medmänsklighet och mer förståelse.

Tills dess håller vi avståndet men öser våra äldre med slängkyssar och varma ord.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + produkter från The Body Shop Olive. Köp nu!