Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 13 jul 2015 09:30

Rädd för tandläkaren – det finns hjälp att få

Att vara vettskrämd för att gå till tandläkaren kan leda till dålig tandhälsa.

Här berättar en läsare hur hon blev utsatt för en tortyrliknande behandling som barn – det tog decennier innan hon vågade be om hjälp med sin skräck:

– Det var värt varenda krona och för första gången på många år vågade jag le, skratta och prata utan att skämmas.

När jag växte upp var det normalt att man gick till tandläkaren för första gången när man var sju år och gick i första klass. Så var det också för mig och jag kände mig väldigt stolt när jag blev uppropad och fick gå genom de långa korridorerna till skoltandläkaren. Jag fick sitta ner utanför och vänta och då började jag bli lite nervös, det var någonting med lukten och ljudet av borren.

På den tiden tyckte man att alla som var vuxna såg väldigt gamla ut, men så här i backspegeln skulle jag gissa att både tandsköterskan och tandläkaren var mellan 50 och 60 år. Barska människor båda två, det var ju inget gulligull med barn då utan jag föstes upp i den hårda stolen, fick en bländande lampa i ögonen och uppmanades att gapa stort.

Sen började tandläkaren med grova fingrar krafsa runt med vassa instrument i munnen och när han var längst bak i munnen med spegeln höll jag på att kräkas, det var hemskt.

Det kändes som om han höll på väldigt länge, men det kan det inte ha varit eftersom jag inte hade några hål, vilket tandläkaren konstaterade med besvikelse i rösten. Jag hade hört att man kunde få ett bokmärke om man hade varit duktig, men det hade jag tydligen inte varit eftersom jag inte fick det.

Godis och läsk fick jag sällan, men det blev annorlunda i tonåren. Då hoppade vi ofta över skolmaten och tog en kanelbulle och läsk på ett kondis i stället. Eller köpte en påse godis.

Efter att inte ha haft ett enda hål i tänderna hittade skoltandläkaren åtta hål när jag var 14 år. Det kändes som om jag tillbringade hela höstterminen i tandläkarstolen. Timmar av borrande med den gamla sortens borr som fick hela huvudet att vibrera, ingen bedövning naturligtvis, det var ren tortyr.

Så fort jag slutade skolan, och det gjorde jag så fort jag hade möjlighet, svor jag på att aldrig mer utsätta mig för en hårdhänt tandläkare och den hemska borren igen.

Det gick bra i många år, jag var flitig med tandborsten och undvek så gott det gick sötsaker. Kände jag av att det ilade i någon tand borstade jag ännu mer och förträngde tanken på att det skulle vara något hål.

 

LÄS MER: TA HAND OM DINA TÄNDER

 

Under åren gick ett par av mina plomber sönder, det kändes vasst och otrevligt i munnen, men jag kunde inte förmå mig att gå till en tandläkare, skräcken satt kvar.

Så småningom började det också synas i munnen att jag inte hade skött tänderna ordentligt. Jag märkte att jag automatiskt började hålla handen för munnen när jag skrattade och att jag höll munnen stängd när jag log.

En tidig morgon vaknade jag av en fruktansvärd tandvärk, en smärta som inte liknade någonting jag upplevt. Hela huvudet sprängde, jag visste knappt vart jag skulle ta vägen.

Timmarna som följde var fruktansvärda, det blev bara värre, jag grät av smärta. Till slut stod jag inte ut utan ringde till tandakuten. Det var knappt så de förstod vad jag sa, jag grät så hela tiden. De sade åt mig att komma in direkt och jag ringde efter en taxi.

Så fort jag fick sätta mig i tandläkarstolen kände jag ett lugn, nu skulle jag få hjälp. En ung kvinnlig, väldigt lugn och trevlig tandläkare bedövade mig grundligt - och smärtan försvann. Hon talade om att jag fått en inflammation i tandroten och behövde rotfyllning. De gjorde det som behövdes akut och sedan fick jag kort till en tandläkare som var specialist på att behandla tandvårdsrädda.

Tro det eller inte, när jag kom hem funderade jag på att låta bli att ringa, nu när jag inte hade ont längre. Men trots allt lyfte jag luren och fick tid om en vecka.

Det hade hänt mycket under de 25 år som jag varit hos tandläkaren senast, kunde jag konstatera. Allt kändes lugnt och fint, bedövning var en självklarhet, tandläkaren talade om innan vad hon skulle göra och bad mig göra ett tecken om det kändes obehagligt, så skulle hon avbryta direkt.

Det var mycket som behövdes göras efter alla år och det kostade mycket pengar. Men det var värt varenda krona och för första gången på många år vågade jag le, skratta och prata utan att skämmas. Fortfarande är det med ganska tunga steg jag går till tandläkaren, men jag går dit och det är jag stolt över.

Berättat för: Eva Åström

 

LÄS MER: GENVÄGAR TILL VITA TÄNDER