Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 17 jan 2016 06:00

"Plötsligt stod HON bara där framför mig"

<span><strong>Läsaren:</strong> &quot;Mina drömmar av att återigen få se den vita bussen svänga in vid stationen vaknade till liv varje gång ett nytt fordon rullade in&quot;.</span>

Läsaren: "Mina drömmar av att återigen få se den vita bussen svänga in vid stationen vaknade till liv varje gång ett nytt fordon rullade in".

1/2

Foto: iStock

<span>&quot;Under den tid som jag arbetade kvar där så hoppade jag alltid till när någon liknande buss rullade in, men möttes alltid av okända ansikten. Vi sågs aldrig mer&quot;.</span>

"Under den tid som jag arbetade kvar där så hoppade jag alltid till när någon liknande buss rullade in, men möttes alltid av okända ansikten. Vi sågs aldrig mer".

2/2

Foto: Shutterstock

Det var i början av 90-talet och jag hade ett jobb på bensinstationen vid Brahehus, en välbesökt rastplats med restaurang och bensinstation och med en underbar utsikt över Vättern och Visingsö. Det var en härlig arbetsplats om man gillade att träffa nya människor. Här passerade de som hade väldigt bråttom och de som tog sig tid att stanna till och njuta av det som fanns dem runtomkring.

Just den här dagen stod jag vid kassan. Det plingade till och upplyste mig om att någon hade börjat tanka på pump nummer tre, så jag såg ut över pumparna, en svart Mercedes med en man i en ljus kostym hade börjat tanka. Samtidigt svängde en vit mindre buss in mot parkeringen. Jag noterade att den var fylld av ungdomar som såg ut att vara i min egen ålder.

Patrik som var kock i restaurangen kom in i butiken och gick fram mot mig med ett leende. Han stannade vid godishyllan och tog sig en bit choklad som han alltsomoftast brukade köpa. Vi småpratade lite och han upplyste mig om att jag snart kunde komma och prova bearnaisesåsen som han nyligen hade gjort från eget recept. Jag lovade att dyka upp så fort jag fick en lucka. Han skrattade och återvände in mot restaurangdelen igen och jag såg på mannen som hade stått bakom honom för att vänta på sin tur. Det var mannen i den ljusa kostymen som nyss hade tankat. Han mumlade lite på en dialekt som lätt som skånska och jag nickade.

" Bensin på trean."

LÄS MER: "Våra blickar möttes där i julklappskön"

"Kände hur mina kinder blev som två heta spisplattor"

Han betalade och gick mot utgången och höll upp dörren för de ungdomar som nu klev in i butiken. En av killarna i sällskapet som kommit in hade tagit en dricka och en kexchoklad och stod nu vid min kassa. Jag slog in varorna och fick betalt, han ville inte ha kvittot så jag slängde det i papperskorgen bakom disken och höjde på nytt blicken.

Då.

Jag blev torr i munnen. Jag kände hur mina kinder blev som två heta spisplattor på högsta nivå. Mitt hjärta stannade till en sekund för att till slut slå ett av de hårdaste slagen det kunde för att återigen pumpa blod uti min kropp och färga mitt ansikte än mer rött.

Här stod den vackraste tjej jag någonsin sett, i min kassa, här och nu. Våra blickar möttes och vilade en stund i varandra innan jag generat såg ner över kassan och började slå in den tidning hon valt att köpa.

Jag såg upp mot henne igen och med ett leende talade jag om vad hon skulle betala. Hon log tillbaka och utan ett ord fick jag hennes pengar och tog betalt och gav växeln tillbaka. När mina fingrar som höll växeln nuddade hennes hand så blixtrade det till i mig och jag kunde se hur min hand skakade. Vad var det som hände här egentligen?

Hon tog sin tidning och gick mot utgången och min hjärna och hjärta skrek till mig själv: STOPPA henne! Tala om vad du nyss kände.

"Tankarna flög runt i skallen på mig"

Någonstans inom mig kände jag att det här var hon, och som hon sett på mig tydde det på att hon känt något liknande. Vad hände?

Jag såg på killen som stått bakom henne i kön innan blicken återigen gick mot dörren som hon kommit fram till. Hon vände sig om och våra ögon möttes igen, innan hon klev ut och gick mot den vita minibussen.

Jag tog betalt av de som verkade vara i samma sällskap som hon, och när den sista gick ut från butiken ställde jag mig vid fönstret och såg ut mot bussen. Jag kände mig helt matt. Tankarna flög runt i skallen på mig. Vad ska jag göra? Ska jag springa ut från stationen och fram till bussen och lämna en lapp med mitt nummer och namn för att hoppas på ett svar? Den sista i sällskapet klev in i bussen och dörrarna stängdes. Den började köra ur från parkeringen. Jag kikade ihop om att få se henne igen. När det som såg ut som om hon kikade ut från bilens fönster tog blygheten tag i mig och jag vände bort huvudet.

Jag bannade mig i flera dagar för att jag inte haft modet att göra något, åtminstone lämnat en lapp till henne med mitt namn och nummer. Jag drömde om att vi startade ett liv tillsammans. Varenda dag jag åkte upp till jobbet bad jag om att hon skulle komma in igen – och då skulle jag våga.

Några veckor senare kom jag till arbetet runt tre på eftermiddagen för att jobba kvällspass med min kollega Petra. Vi fick veta att det tydligen var hockey i Jönköping och att AIK-supportrar var nere för att möta HV71. De hade varit inne på stationen och butiken och det hade varit rejält stökigt och skulle förmodligen bli än värre när de – förfriskade – skulle stanna till på hemvägen. Vi hade blivit uppmanade av chefen att hålla stenkoll för stölderna i butiken var tyvärr vanliga vid sådana besök.

"Så stod hon återigen där framför mig"

Mina drömmar av att återigen få se den vita bussen svänga in vid stationen vaknade till liv varje gång ett nytt fordon rullade in. Men än så länge hade det inte hänt. Jag hade till och med skrivit mitt namn och nummer på baksidan av ett kvitto som jag lovat mig själv att ge henne om hon någonsin kom in igen.

Eftermiddagen gick. Kvällen kom och med den bussen med supportarna som intog butiken och det blev rätt stökigt. Kön till kassan var lång och medan Petra gick runt i butiken för att hålla koll så hade jag hand om kassan. Jag hade just avslutat en kund och då det plingade för att någon lyft en av pumparna och börjat tanka kikade där ut.

Då såg jag den vita bussen svänga in!

Nej inte nu! Inte nu! Jag såg mig förtvivlat om i butiken som var fylld av folk, kön till kassan ringlade allt längre.

Men så stod hon återigen där framför mig, samma vackra leende, och ögon som jag helt enkelt drunknade i. Mitt hjärta slog hårdare igen.

"Tankarna på henne har funnits med mig allt sedan den tiden"

I samma stund blev det en massa skrik i den bortre änden av butiken och när jag tagit betalt av henne så såg jag bort mot den delen. Jag såg hur en person smög ut igenom dörren till restaurangen med något under armen som han tydligen inte ville betala för. När jag vände såg tillbaka var hon borta. Jag tittade förtvivlat bort mot utgången i hopp om att hon skulle stå där och se mot mig. Men hon fanns ingenstans.

Efter allt hade lugnat ner sig och vi hade fått tillbaka en del av det som blivit stulet ur butiken så såg jag på Petra och mumlade.

"Jag tar min rast nu."

Sakta klev jag ut från butiken mot parkeringen. Gick runt och tittade och hoppades på att den vita bussen skulle finnas kvar. Jag kände på kvittot där mitt namn och nummer låg i fickan. Min hand knöt sig runt det, samtidigt som en tår fann sin väg ner över min kind. Hon var borta.

Under den tid som jag arbetade kvar där så hoppade jag alltid till när någon liknande buss rullade in, men möttes alltid av okända ansikten. Vi sågs aldrig mer. Tankarna på henne har funnits med mig allt sedan den tiden. Man undrar ju alltid hur det hade sett ut om vi lyckats få kontakt. Och än i dag kan hon dyka upp i drömmarna och jag kan minnas första gången jag såg henne som om det var alldeles nyss.

/Jimmy Wallin, en läsare

 

LÄS MER:

"Min kärlek är redan gift – med min bästis"