Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>Hälsa

Publicerad 6 jul 2019 08:00

Perrelli: ”Man får vara lite snäll mot sig själv"

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

På scenen glittrar hon, men det är en roll. Privat trivs Charlotte Perrelli, med livet som fyrabarnsmamma. 

Även om den senaste graviditeten har kostat på, hon kämpar för att bli av med svullnad och värk i leder.

Efter viss tvekan bjuder Alvin, drygt ett halvår gammal, på ett soligt leende. Charlotte Perrelli ger honom en flaska välling och vaggar bilbarnstolen med foten för att få sonen att somna på kontoret.

Charlottes fjärde barn kom till världen den 2 november förra året. Innan han blev till hade hon haft en kämpig tid med tio ”missed abortions”. Under ett ute­blivet missfall, som det också kallas, visar kroppen inga tecken på missfall och det kan dröja veckor innan det upptäcks.

Det första missfallet fick hon innan sonen Adrian föddes 2013. Därefter fick hon nio till under fyra år.

– När jag väl blev gravid ett år senare var det inte så att jag hoppade jämfota av glädje. Jag kände bara: Jaha, here we go again.

LÄS OCKSÅ: Danny Saucedo: ”Mamma har hjärntvättat mig” 

Åt kortison i åtta månader för att inte mista sonen

På nätet upptäckte Charlotte att många fått fungerande graviditeter genom att ta blodförtunnande läkemedel. En läkare rekommenderade henne även att äta Kortison för att sänka immunförsvaret.

– Jag åt kortison varje dag i åtta måna­der för att kroppen inte skulle stöta bort Alvin. Det funkade.

När Charlotte var i vecka 20 såg läkaren att hon drabbats av Vasa Previa, navel­strängen och en massa blodkärl låg för mynningen.

– Jag blev helt knäckt. Min läkare var väldigt tydlig mot mig och sa: ”Du får aldrig vara längre än tre minuter från ett sjukhus. Spricker blodkärlet så stryps syret till honom. Då kvävs han.”

Jag var som en krympling. Att komma tillbaka fysiskt har varit svårt

I vecka 34 skrev Charlotte in sig på Danderyds sjukhus. Sent i vecka 35 tog de ut Alvin, som vägde 3 135 gram, i ett planerat kejsarsnitt.

Efteråt kunde Charlotte inte gå på två veckor.

– Jag var som en krympling. Att komma tillbaka fysiskt har varit svårt. Fortfarande har hon problem med lederna på grund av kortisonet, men det kommer stabilisera sig, berättar Char­lotte.

Charlotte Perrellis spektakulära klänning under Melodifestivalen 2019 fick stora rubriker.

Foto: OLLE SPORRONG

– Herregud, lite ont är väl inget man dör av. Ett tag hade jag sådan värk att jag blev fumlig och tappade saker. Men då kände jag vad fasen är det som händer?

Charlotte trodde att hon fått reuma­tism, men det var det inte.

– Fortfarande har jag åtta kilo att gå ned. Jag var jättesvullen. Jag fick inte på mig vigselringen, bara förlovningsringen. Jag hade ont i ryggen, problem med fötterna och gick i lågklackat. Högklackat kör jag bara på scen.

LÄS OCKSÅ: ”Skönt att slippa vara Sanna Nielsen hela tiden” 

Charlotte om bonusfamiljen

Charlotte påstår att hon alltid lagt på sig under sina graviditeter. Under de tio ofullbordade graviditeterna gick hon upp sju kilo varje gång, som hon sedan käm­pade bort.

– Ämnesomsättningen är lite förstörd. Man får vara envis och lite snäll mot sig själv.

Charlotte sätter sig på golvet för att mata Alvin, som är klarvaken, med en tub gröt.

Vad tycker storebröderna och din bonusdotter Izabella om att få ett syskon? 

– De är extremt nöjda och glada. Innan skrapade Adrian en trisslott och sa: Om jag vinner ska jag köpa mig en lillebror. För honom är det rena lyckan, men nu vill han att lillebror ska börja springa.

Hur fungerar livet som bonusfamilj?

– Det fungerar ganska bra, men man måste också inse att det tar lite tid. Fram­för allt är det svårt i början. Det är lätt att tänka att det är mina barn och andras ungar. Det är viktigt att vara storsint, släppa in och ha ett öppet hjärta. Det är superviktigt och svårt. Jag känner bara att jag vill vara en så sund, vettig och extra vuxen i Izabellas liv som jag kan vara.

Levt tillsammans med maken Anders Jensen i sju år

Charlotte hoppas att Izabella ska känna att hon hade en bra uppväxt, trots att hennes föräldrar är skilda.

– Att hon inte kommer tycka att pappas fru är en jävla räpa (elak kärring, reds anm.). Jag vill att hon ska känna att jag är en extra krydda och tillföra något posi­tivt när hon är hos sin pappa. Hennes mamma är ju hennes mamma.

Charlotte och maken Anders Jensen har levt ihop i sju år. De första åren var ganska tuffa, säger hon.

– Det var svårt att få de två familjerna att kännas som en. Vi lät det vara och valde att inte stånga oss blodiga för att få familjen integrerad direkt. Jag tog hand om mina killar och Anders tog hand om sin dotter.

Fortfarande har de huvudansvaret för de egna barnens aktiviteter, men hjälper varandra när det behövs.

– Jag har inte min bonusdotters inlogg­ningar till skolan, där det står vilka läxor hon har. Då blir det plötsligt tre vårdnadshavare och så vill vi inte ha det.

Stöttar varandra

I dag har familjen börjat växa ihop. Mycket beror på att hon och Anders fått gemen­samma barn.

– Det är allas bröder, som alla äls­kar. Alessio har blivit superpolare med Izabella. De är så tajta, tycker att de är syskon och sms:ar varandra. Det kan man inte köpa för pengar.

Charlotte har mycket att vara tacksam över. Inte minst har hon en fantastisk man, tycker hon. En klippa, som ger av sin tid. Just nu håller Anders på att bygga om ett rum i källaren med egen ingång till äldste sonen Angelo.

– Timme efter timme står han där och bygger med sina egna händer. Han är en riktig Fixar-Frasse. Jag älskar sådant. Tillsammans har han och Angelo målat och lagt golv. Häromdagen lagade Anders en punktering på Alessios el- cykel.

Charlotte Perrelli och Anders Jensen med barnen Adrian, Alessio och Isabella.

Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL

Hur har du utvecklats sedan du träffade Anders?

– Han har lärt mig att man inte behöver tycka lika och vara exakt likadana. Man kan ändå få det att fungera och komplettera varandra. Han älskar James Bond och science-fiction. Jag tittar för att vara snäll, men vill hellre se ”Outlander” och drama som får mig att gråta och bli berörd.

Har du förändrats sedan du träffade Anders?

– Ja, jättemycket. Jag levde ändå fyra år själv med barnen och var lite ensam är stark. I dag inser jag att det inte alls behöver vara så att ensam är stark, utan jag är stark tillsammans med Anders. Det betyder inte att jag är svag själv. Vi låter också varandra blomma vid sidan om varandra.

Det kan vara lite känsligt för en del män, som inte får känna sig behövda

I tidigare relationer har Charlotte fått höra att hon är lite fyrkantig och oromantisk, men hon tror snarare att hon är stark, självständig och självgående.

– Det kan vara lite känsligt för en del män, som inte får känna sig behövda. Det sårar vissa, som känner att det inte spelar någon roll om de är där eller inte.

I Anders har Charlotte hittat en man som har lika stort driv som hon.

– Han har kämpat som en gnu och började med att plocka glas på lagret. I dag är han en stor företagsledare. Han matchar det som jag har. Det är nästan så att han slår mig på fingrarna där.

Charlottes pappa kommer in på kontoret med en hjälm under armen.

– Har du åkt vespa? Kan inte du åka och kolla båtplatserna? frågar Charlotte.

Berättar om pappans panikångest

I självbiografin ”Flickan från Småland” skriver hon om panikångesten han led av under hennes uppväxt. Hur pappa utvecklade tvångstankar och inte vågade köra bil. Han hade svårt att lämna hemmet och var paniskt rädd för att dö. Några gånger försökte mamma övertala honom att klara sig ensam, men då hämtade han geväret, som han putsade på eller hyperventilerade.

– Pappa hade ångestproblem under många, många år. Som barn är man så anpassningsbar och jag tyckte inte att det var konstigt. Det var vår vardag och verklighet. Om någon frågade, sa jag att vi inte kunde åka någonstans för pappa kunde inte åka bil. Det tyckte alla var helt normalt.

Perrelli har drabbats av flera missfall genom livet. I dag är hon stolt mamma till barnen Angelo, Alessio, Adrian, Alvin och bonusdottern Izabella.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Skulle något göras fick hennes mamma göra det.

– Att plocka in de åtta dagbarnen i bilen och åka och handla var vardag för henne. Min mormor fick en tumör i huvudet och låg inlagd på lasarett ett år. Mamma fick handtvätta själv när hon var tio år. En sådan uppväxt gör ju något med en och det tror jag har smittat av sig på mig.

Sedan 20, 30 år är Charlottes pappa frisk. De har en fin relation, men det hade de även innan, betonar hon.

– Han var bara sjuk och hade vissa svårigheter. Mellan varven var han glad, han satt inte och lipade och deppade i tio års tid. Pappa är egenföretagare och väldigt driftig när han är frisk. Av honom har jag fått att man måste våga för att vinna. Saker löser sig. Kör!