Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Perrelli: ”Man får vara lite snäll mot sig själv"

På scenen glittrar hon, men det är en roll. Privat trivs Charlotte Perrelli, med livet som fyrabarnsmamma. 

Även om den senaste graviditeten har kostat på, hon kämpar för att bli av med svullnad och värk i leder.

Efter viss tvekan bjuder Alvin, drygt ett halvår gammal, på ett soligt leende. Charlotte Perrelli ger honom en flaska välling och vaggar bilbarnstolen med foten för att få sonen att somna på kontoret.

Charlottes fjärde barn kom till världen den 2 november förra året. Innan han blev till hade hon haft en kämpig tid med tio ”missed abortions”. Under ett ute­blivet missfall, som det också kallas, visar kroppen inga tecken på missfall och det kan dröja veckor innan det upptäcks.

Det första missfallet fick hon innan sonen Adrian föddes 2013. Därefter fick hon nio till under fyra år.

– När jag väl blev gravid ett år senare var det inte så att jag hoppade jämfota av glädje. Jag kände bara: Jaha, here we go again.

LÄS OCKSÅ: Danny Saucedo: ”Mamma har hjärntvättat mig” 

Åt kortison i åtta månader för att inte mista sonen

På nätet upptäckte Charlotte att många fått fungerande graviditeter genom att ta blodförtunnande läkemedel. En läkare rekommenderade henne även att äta Kortison för att sänka immunförsvaret.

– Jag åt kortison varje dag i åtta måna­der för att kroppen inte skulle stöta bort Alvin. Det funkade.

Charlotte Perrelli

Ålder: 44.

Gör: Artist.

Bor: Villa i Djursholm, Stockholm.

Familj: Maken Anders Jensen, 42. Barnen Angelo, 15, Alessio, 13, Adrian, 6 (född 30 juli 2013), Alvin (född 2 november 2018) Anders dotter Izabella, 11. 

Aktuell: Njuter av familjelivet under sommaren. Kom förra året ut med självbiografin ”Flickan från Småland”.

När Charlotte var i vecka 20 såg läkaren att hon drabbats av Vasa Previa, navel­strängen och en massa blodkärl låg för mynningen.

– Jag blev helt knäckt. Min läkare var väldigt tydlig mot mig och sa: ”Du får aldrig vara längre än tre minuter från ett sjukhus. Spricker blodkärlet så stryps syret till honom. Då kvävs han.”

Jag var som en krympling. Att komma tillbaka fysiskt har varit svårt

I vecka 34 skrev Charlotte in sig på Danderyds sjukhus. Sent i vecka 35 tog de ut Alvin, som vägde 3 135 gram, i ett planerat kejsarsnitt.

Efteråt kunde Charlotte inte gå på två veckor.

– Jag var som en krympling. Att komma tillbaka fysiskt har varit svårt. Fortfarande har hon problem med lederna på grund av kortisonet, men det kommer stabilisera sig, berättar Char­lotte.

Charlotte Perrellis spektakulära klänning under Melodifestivalen 2019 fick stora rubriker. Foto: OLLE SPORRONG

– Herregud, lite ont är väl inget man dör av. Ett tag hade jag sådan värk att jag blev fumlig och tappade saker. Men då kände jag vad fasen är det som händer?

Charlotte trodde att hon fått reuma­tism, men det var det inte.

– Fortfarande har jag åtta kilo att gå ned. Jag var jättesvullen. Jag fick inte på mig vigselringen, bara förlovningsringen. Jag hade ont i ryggen, problem med fötterna och gick i lågklackat. Högklackat kör jag bara på scen.

LÄS OCKSÅ: ”Skönt att slippa vara Sanna Nielsen hela tiden” 

Charlotte om bonusfamiljen

Charlotte påstår att hon alltid lagt på sig under sina graviditeter. Under de tio ofullbordade graviditeterna gick hon upp sju kilo varje gång, som hon sedan käm­pade bort.

– Ämnesomsättningen är lite förstörd. Man får vara envis och lite snäll mot sig själv.

Charlotte sätter sig på golvet för att mata Alvin, som är klarvaken, med en tub gröt.

Vad tycker storebröderna och din bonusdotter Izabella om att få ett syskon? 

– De är extremt nöjda och glada. Innan skrapade Adrian en trisslott och sa: Om jag vinner ska jag köpa mig en lillebror. För honom är det rena lyckan, men nu vill han att lillebror ska börja springa.

Hur fungerar livet som bonusfamilj?

– Det fungerar ganska bra, men man måste också inse att det tar lite tid. Fram­för allt är det svårt i början. Det är lätt att tänka att det är mina barn och andras ungar. Det är viktigt att vara storsint, släppa in och ha ett öppet hjärta. Det är superviktigt och svårt. Jag känner bara att jag vill vara en så sund, vettig och extra vuxen i Izabellas liv som jag kan vara.

Levt tillsammans med maken Anders Jensen i sju år

Charlotte hoppas att Izabella ska känna att hon hade en bra uppväxt, trots att hennes föräldrar är skilda.

– Att hon inte kommer tycka att pappas fru är en jävla räpa (elak kärring, reds anm.). Jag vill att hon ska känna att jag är en extra krydda och tillföra något posi­tivt när hon är hos sin pappa. Hennes mamma är ju hennes mamma.

Charlotte och maken Anders Jensen har levt ihop i sju år. De första åren var ganska tuffa, säger hon.

– Det var svårt att få de två familjerna att kännas som en. Vi lät det vara och valde att inte stånga oss blodiga för att få familjen integrerad direkt. Jag tog hand om mina killar och Anders tog hand om sin dotter.

Carlotte Perrelli om…

…ATT FÅ BARN NU OCH TIDIGARE:

”En del säger att man blir så mycket coolare när man blir äldre, men jag vet inte om jag varit stressad någon gång, om jag ska vara ärlig. Jag tror det handlar mycket om inställning och vad man har för jobb. Jag har inte kunnat bjäfsa, alltså göra någon stor grej, att det ska vara på vissa sätt. Jag har alltid varit på turné. Det är klart man lär sig saker under resans gång. Det är ändå fjärde barnet. Nu har jag haft förmånen att inte ha några kolikbarn. Det har alltid varit

väldigt enkelt, men den här killen är sjukt enkel. Min barnmorska på BVC sa att jag skulle försöka att inte ha honom i sängen på nätterna. Tidigare har jag haft dem liggande precis bredvid mig och ammat hela tiden. Den här gången blev det annorlunda. Eftersom han var för tidigt född orkade inte han suga, så jag fick koppmata honom i början. Jag försökte amma första månaden, men det funkade inte. Jag lägger honom i en vagga bredvid mig och ger honom en flaska.

…ATT FÖDA NATURLIGT JÄMFÖRT MED KEJSARSNITT:

”Det är klart att det gick snabbt och smidigt med kejsarsnitt. Det gjorde inte ont och personalen var fantastisk. Men jag skulle hellre föda naturligt alla dagar i veckan. Kroppen återhämtar sig så mycket snabbare. Adrian födde jag ju mitt i Diggiloo-turnén. Kvällen innan hade jag stått smälltjock på scenen. Dagen efter var jag tillbaka. Efter bukoperationen kunde jag inte gå på två veckor och var som en krympling.”

…ATT BJUDA TILL:

”När jag var ensam med barnen blev det ännu viktigare att göra allting by the book. I dag när vi är två som tycker och delar på saker, så bryr jag mig inte så mycket om vad andra tycker. Anders kan vara: ’Oj, jag måste gå på något föräldramöte!’ Då kan jag känna: ’Men vet du, man behöver inte gå på alla’. Jag är

lite annorlunda i dag. Jag tycker nog att jag har sansat mig lite i den rollen.”

…FÖREBILD I PRAKTIKEN:

”Adrian har fått det praktiska handlaget med modersmjölken. När han var fyra år var han

med när Anders bytte däck på min Mini Cooper. När Anders kom ut efter att ha hämtat något i garaget hade Adrian tagit bort nästa däck själv. Han hade suttit där med fälgkorset och

muttrat av skruvarna.”

…KÄRLEKSVÅRD:

”Vi försöker ha egna dejter. Nyligen såg vi musikalen ’Så som i himmelen’. Vi försöker se varandra och göra små grejer. När Anders fyllde år åkte vi ut till Hasseludden. Eftersom vi har mamma och pappa hemma på tomten är det ingen big deal att vara borta en natt. Just nu jobbar Anders extremt mycket i London. Ibland händer det att jag åker över och äter middag ute med honom. Medan han jobbar under dagen går jag ut och shoppar. Sedan åker vi hem tillsammans. Vi försöker vårda kärleken. VI har fått en andra chans och då får man se till att göra allt som står i ens makt för att det ska bli bra. Bara för att man valt varandra betyder inte det att det är forever, att det ska bli enkelt eller självklart. Man måste jobba för att det ska bli bra och hålla det vid liv. Det är som muskler. Man måste investera i dem hela tiden, annars för- svinner de.”

…KÄRLEKSMINNE:

”Jag kommer ihåg när jag precis träffat Anders. Vi satt i bilen och hade bara varit till- sammans ett litet tag. Då sa han något så fint: ’Jag älskar det livet som vi har tillsammans’. Jag tycker han fick så mycket sagt i den meningen. För det betyder att man älskar personen man är tillsammans med, men att man också är så tillfreds med allting runtomkring. Att man har samma mål och drömmar. Att man har en rolig tid, skrattar och trivs tillsammans. Det tycker jag var extremt kärleksfullt. Det är något som jag ibland tänker på. Tänk att det kunde bli så bra. Jag är tacksam för det.”

…UTLANDSDRÖMMEN:

”Jag och Anders har samma framtidsmål och drömmar om hur vi vill att våra liv ska se ut. Till exempel känner vi att vi förmodligen inte kommer bo på heltid i Sverige när barnen är något större. Jag kommer aldrig sluta med musik, som det känns i dag, men jag gör kanske en sommar- eller vinterturné. Resten av tiden bor jag borta. Vi har ju ett ställe i Spanien, men har funderat på om vi kanske ska byta ställe? Vi letar lite i Marbella och får en massa objekt skickade till oss. Då skulle man kunna ge barnen möjlighet att plugga engelska och spanska lite mer. Vi har också pratat om att kanske ska ha något i USA. Anders älskar Naples i Florida. De har noll brottslighet, lugnt och skönt. Men det är ju inte i morgon, barnen måste bli större först. Där känner man hur härligt det är att vi har två gemensamma barn, som vi bestämmer över själva. Vi kan flytta vart vi vill med dem.”

…ROLLEN SOM CHARLOTTE:

”Rollen som Charlotte är lätt att ikläda sig. Jag vet ju att om jag ska på ett gig så förväntar sig folk att jag kommer dit i något som glittrar, har ett stort upptuperat lockigt hår och är mejkad. Om jag skulle komma dit omejkad med håret i en tofs eller knut och vara klädd i brallor och inte visa benen, skulle folk tycka ’Gud’. Det hade de inte förväntat sig. Jag tycker ändå att i rollen som Charlotte Perrelli på scen ska jag se ut som en stjärna. Det gör också att det blir ganska lätt för mig att klä ned mig privat. Ska jag ut på en middag skulle jag aldrig ta på mig en glittertopp, vilket vanliga människor kan göra för att vara lite fräsig. Då vill jag vara cool och inte synas på det sättet. Jag gillar att klä upp mig om jag ska gå på en tillställning eller röda mattan, men då är det ju jobb. På en middag har jag sällan en jätteurringning. Det tycker inte jag är kul. Då vill jag vara basic.”

Fortfarande har de huvudansvaret för de egna barnens aktiviteter, men hjälper varandra när det behövs.

– Jag har inte min bonusdotters inlogg­ningar till skolan, där det står vilka läxor hon har. Då blir det plötsligt tre vårdnadshavare och så vill vi inte ha det.

Stöttar varandra

I dag har familjen börjat växa ihop. Mycket beror på att hon och Anders fått gemen­samma barn.

– Det är allas bröder, som alla äls­kar. Alessio har blivit superpolare med Izabella. De är så tajta, tycker att de är syskon och sms:ar varandra. Det kan man inte köpa för pengar.

Charlotte har mycket att vara tacksam över. Inte minst har hon en fantastisk man, tycker hon. En klippa, som ger av sin tid. Just nu håller Anders på att bygga om ett rum i källaren med egen ingång till äldste sonen Angelo.

– Timme efter timme står han där och bygger med sina egna händer. Han är en riktig Fixar-Frasse. Jag älskar sådant. Tillsammans har han och Angelo målat och lagt golv. Häromdagen lagade Anders en punktering på Alessios el- cykel.

Charlotte Perrelli och Anders Jensen med barnen Adrian, Alessio och Isabella. Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL

Hur har du utvecklats sedan du träffade Anders?

– Han har lärt mig att man inte behöver tycka lika och vara exakt likadana. Man kan ändå få det att fungera och komplettera varandra. Han älskar James Bond och science-fiction. Jag tittar för att vara snäll, men vill hellre se ”Outlander” och drama som får mig att gråta och bli berörd.

Har du förändrats sedan du träffade Anders?

– Ja, jättemycket. Jag levde ändå fyra år själv med barnen och var lite ensam är stark. I dag inser jag att det inte alls behöver vara så att ensam är stark, utan jag är stark tillsammans med Anders. Det betyder inte att jag är svag själv. Vi låter också varandra blomma vid sidan om varandra.

Det kan vara lite känsligt för en del män, som inte får känna sig behövda

I tidigare relationer har Charlotte fått höra att hon är lite fyrkantig och oromantisk, men hon tror snarare att hon är stark, självständig och självgående.

– Det kan vara lite känsligt för en del män, som inte får känna sig behövda. Det sårar vissa, som känner att det inte spelar någon roll om de är där eller inte.

I Anders har Charlotte hittat en man som har lika stort driv som hon.

– Han har kämpat som en gnu och började med att plocka glas på lagret. I dag är han en stor företagsledare. Han matchar det som jag har. Det är nästan så att han slår mig på fingrarna där.

Charlottes pappa kommer in på kontoret med en hjälm under armen.

– Har du åkt vespa? Kan inte du åka och kolla båtplatserna? frågar Charlotte.

Berättar om pappans panikångest

I självbiografin ”Flickan från Småland” skriver hon om panikångesten han led av under hennes uppväxt. Hur pappa utvecklade tvångstankar och inte vågade köra bil. Han hade svårt att lämna hemmet och var paniskt rädd för att dö. Några gånger försökte mamma övertala honom att klara sig ensam, men då hämtade han geväret, som han putsade på eller hyperventilerade.

– Pappa hade ångestproblem under många, många år. Som barn är man så anpassningsbar och jag tyckte inte att det var konstigt. Det var vår vardag och verklighet. Om någon frågade, sa jag att vi inte kunde åka någonstans för pappa kunde inte åka bil. Det tyckte alla var helt normalt.

Perrelli har drabbats av flera missfall genom livet. I dag är hon stolt mamma till barnen Angelo, Alessio, Adrian, Alvin och bonusdottern Izabella. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Skulle något göras fick hennes mamma göra det.

– Att plocka in de åtta dagbarnen i bilen och åka och handla var vardag för henne. Min mormor fick en tumör i huvudet och låg inlagd på lasarett ett år. Mamma fick handtvätta själv när hon var tio år. En sådan uppväxt gör ju något med en och det tror jag har smittat av sig på mig.

Sedan 20, 30 år är Charlottes pappa frisk. De har en fin relation, men det hade de även innan, betonar hon.

– Han var bara sjuk och hade vissa svårigheter. Mellan varven var han glad, han satt inte och lipade och deppade i tio års tid. Pappa är egenföretagare och väldigt driftig när han är frisk. Av honom har jag fått att man måste våga för att vinna. Saker löser sig. Kör!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

ToppHälsa – 100 % pepp & inspiration! Se erbjudande