Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 10 jul 2018 14:30

"När min son föddes blev det knäpptyst i salen"

Yvette, 47, förstod att något var fel, redan när hon var gravid.

Yvette, 47, förstod att något var fel, redan när hon var gravid.

1/2

Foto: Shutterstock

"De sprang i väg med mitt livlösa barn och jag blev lämnad ensam i rummet. Ingen ville svara på mina frågor och de såg väldigt chockade ut själva"

"De sprang i väg med mitt livlösa barn och jag blev lämnad ensam i rummet. Ingen ville svara på mina frågor och de såg väldigt chockade ut själva"

2/2

Foto: Shutterstock

I "Läsarna berättar: Ur verkliga livet" beskriver Yvette, 47, kampen för sonens överlevnad. Hon förstod direkt att något var fel när läkarna i förlossningssalen tystnade.

När jag väntade mitt femte barn kände jag hela tiden att något var fel. Jag var så svullen att jag knappt kunde gå och min son låg dessutom i sätesställning. När vattnet gick blev det ambulansfärd in. När bebisen hade fötts blev det knäpptyst i salen och jag förstod att någonting var väldigt fel. 

De sprang i väg med mitt livlösa barn och jag blev lämnad ensam i rummet. Ingen ville svara på mina frågor och de såg väldigt chockade ut själva. De sa bara att bebisen inte mådde så bra och måste återupplivas. Det visade sig att min son hade ryggmärgsbråck och vattenskalle och att han måste opereras direkt. Jag minns att jag tänkte att jag hade haft rätt känsla hela tiden. Jag var chockad men på något sätt ändå fokuserad, jag tänkte att det här måste jag bara fixa. En kort stund fick jag se honom genom kuvösen innan han rullades in på operationssalen.

Han började bli blå om läpparna och fick andningsuppehåll

Operationen tog nästan tre timmar och det var fruktansvärt jobbigt de timmar jag inte fick hålla i honom. Sent på kvällen fick jag ett sammanbrott och grät och skrek inne på toaletten av sorg och oro. Då hade jag också en liten pojke på 20 månader hemma. Några bekanta körde honom till mig och det gjorde mig lugnare att ha någon att hålla och ta hand om. Sedan kom kampkänslan, min son skulle klara det här. Jag skulle göra allt för honom. Den gången var vi kvar på sjukhuset i två och en halv vecka. Det visade sig sedan att min sons lillhjärna tryckte mot ryggmärgen i nacken. Han började bli blå om läpparna och fick andningsuppehåll. När han fick öroninflammation slogs han ut av bakterier som hade vandrat till hjärnan, och hans skalle fylldes på med ryggmärgsvätska. 

Det blev ilfart i ambulans till sjukhuset. Han blev kvar på sjukhuset i elva månader då diagnos efter diagnos tillkom, bland annat epilepsi och den medfödda missbildningen Arnold Chiari. Under tiden vi låg inne visade det sig att lillhjärnan hängde ner i ryggmärgskanalen och han måste opereras för att dra isär nackkotorna och lätta på trycket. Han blev dessutom sjuk i RS-virus och kikhosta samtidigt och fick ligga på intensiven ganska länge. 

LÄS OCKSÅ: Gravid? Här är allt du behöver veta 

Opererats mer än 60 gånger

Åren som följde var fyllda av sjukhusbesök och månadslånga inläggningar och operationer. Jag kämpade hårt med att försöka ta hand om alla barnen, samtidigt som jag åkte fram och tillbaka till sjukhuset, år efter år. Jag vet inte ens var jag fick orken ifrån, men någon urkraft hade jag som drev mig hela tiden även om jag ofta kände mig som en zombie. Till slut var vi som inventarier på sjukhuset. Min son har opererats mer än 60 gånger och hade sammanlagt varit inlagd ungefär fem och ett halvt år när han var åtta år. Det har varit hemskt i perioder och jag är tacksam att jag har barn som hjälpt till mycket och tagit hand om varandra. Min son har kämpat, han har överlevt och han är positiv till livet, trots allt. I dag har jag en ny man och vi har två barn tillsammans, så sammanlagt har jag sju biologiska barn men också två bonusbarn sedan tidigare. 

Jag har i perioder inte kunnat arbeta och det medförde att ekonomin rasade och jag kämpar fortfarande med det, eftersom det är mycket med sjukhusbesök och operationer fortfarande. Min son är nu 18 år och mår ganska bra. Han är rullstolsburen och har assistans. När jag tänker tillbaka på tiden då det var som värst känner jag ilska och besvikelse för att vi inte fick något stöd från samhället, förutom att de andra barnen erbjöds boende i två veckor, på ett hem för barn med sociala problem. Det var ju inte det vi behövde. 

LÄS OCKSÅ: Barnmorskan: Så förbereder du dig inför förlossningen 

Ger ut böcker

Jag har insett att jag är så mycket starkare än jag någonsin trott. Min son har lärt mig att vara positiv och glad. Jag har alltid tagit mig tid för mina andra barn, hållit kalas och tagit vara på all tid så mycket som möjligt. Ibland tänker jag att jag kanske är utvald, för att göra den här resan. Jag har utbildat mig inom NLP, neurolingvistisk programmering, i England. Ett tag använde jag hypnos för min son mot hans smärtor, vilket fungerade bra. Jag var stark innan men efter det här har jag blivit ännu starkare. Det är ett konstant kämpande för barn med särskilda behov. Samtidigt har jag lärt mig så mycket och sonen är en underbar kille. 

Allt detta har medfört att jag värnar om jämlikhet och jämställdhet, för jag vet hur det känns att stå utanför. När #metoo kom var jag tvungen att samla ihop kvinnors berättelser som ett vittnesmål och gav ut boken "Kvinnor berättar #metoo". I våras kom också min barnbok "Novali hjärta Sara" ut. Den handlar om två flickor i ettan som blir kära i varandra. Snart planeras ytterligare böcker komma ut. Nu har jag äntligen fått tid att förverkliga mina drömmar om att förändra samhället genom mina ord.